Postat!

Idag har jag postat min komplettering av gestaltningen. När jag lämnade opponeringstillfället var jag helt säker på vilket objekt jag skulle lyfta fram ytterligare. Jag tänkte på boken jag fått utav min gamla samhällslärare från min tid på Komvux. När det dock närmade sig att börja arbeta med gestaltningen (valde att koncentrera mig på skrivdelen först då den skulle in tidigare) kändes det konstigt på något sätt. Jag tror att jag klev bort från boken när jag sökte på begreppet "artists books" på internet.

Plötsligt kom jag att tänka på skissboken från min tid på HDK. Den var litet som en artistbook; en pärm med ett rikt innehåll. Jag började bläddra i boken och riggade upp kameran mot en vit vägg i mitt hem. Då kändes plötsligt min skissbok som ett fel val och jag återgick till boken jag fick från min samhällslärare. När kameran sätts igång kom åter allt att kännas så fel. Jag låser mig. Jag kommer ingenstans. Mitt fokus handlar mer om hur jag ser ut framför kameran och jag får blackout. Allt annat bara försvinner. Jag har problem att befinna mig framför en kamera. Jag är inte vän med kameror överhuvudtaget. Egentligen kanske man tycker "utmana dig själv då!". Men, nej. Jag vill faktiskt inte. Flera gånger har jag i det här examensarbetet suttit framför kameran och rabblat. Dock får jag inte ut vad jag vill säga. Allt låser sig. Det är något som har med den där kameran att göra. Jag känner mig inte bekväm alls. Jag vill skriva. Det ville jag hela tiden med mitt examensarbete. Men, jag fick inte. Jag har längtat oerhört mycket efter att få skriva. Det var alldeles för längesedan.

Det som betydde allra, allra mest under opponeringen var den beröm jag fick för mitt skrivande. Ingenting betydde mer än just det. Att få det bekräftat på något sätt, att jag är duktig på att skriva. Det gör att man tror lite mer på sig själv. De orden gick rakt in. Rakt in. Så, jag sitter framför kameran. Känner att något känns fel. Jag lägger undan boken jag fick från samhällskunskapen, kanske är det skissboken jag ska arbeta med ändå? Kanske är det val av bok som är fel? Jag börjar göra någon form av animation för att "lyfta" fram skissbokens inre, spår av mig. Och tar kort som jag sedan klipper och klistrar ihop med musik. Det blir en slags tafflig video. Fan. De senaste tre gestaltningarna innan mitt examensarbete har varit just film. Jag vill inte mer. Jag vill inte uttrycka mig så. Är lite trött på det om jag ska vara ärlig. Jag vill inte själv vara på film och jag vill inte göra animation. Jag vill skriva. Så, jag plockar fram brevpapper. Ett sandbrunt brevpapper som jag fick i julklapp. Av min mamma. Och, då slår det mig. Doftpåsen jag fick av mamma i julklapp. Det är klart att jag ska skriva om den. Lyfta fram doftpåsen, min älskade mamma, i ljuset. Hon är sällan där. Hon förtjänar att vara i ljuset för en stund. I ljuset för en främling på Carnegiegatan i Göteborg.