Postat!

Idag har jag postat min komplettering av gestaltningen. När jag lämnade opponeringstillfället var jag helt säker på vilket objekt jag skulle lyfta fram ytterligare. Jag tänkte på boken jag fått utav min gamla samhällslärare från min tid på Komvux. När det dock närmade sig att börja arbeta med gestaltningen (valde att koncentrera mig på skrivdelen först då den skulle in tidigare) kändes det konstigt på något sätt. Jag tror att jag klev bort från boken när jag sökte på begreppet "artists books" på internet.

Plötsligt kom jag att tänka på skissboken från min tid på HDK. Den var litet som en artistbook; en pärm med ett rikt innehåll. Jag började bläddra i boken och riggade upp kameran mot en vit vägg i mitt hem. Då kändes plötsligt min skissbok som ett fel val och jag återgick till boken jag fick från min samhällslärare. När kameran sätts igång kom åter allt att kännas så fel. Jag låser mig. Jag kommer ingenstans. Mitt fokus handlar mer om hur jag ser ut framför kameran och jag får blackout. Allt annat bara försvinner. Jag har problem att befinna mig framför en kamera. Jag är inte vän med kameror överhuvudtaget. Egentligen kanske man tycker "utmana dig själv då!". Men, nej. Jag vill faktiskt inte. Flera gånger har jag i det här examensarbetet suttit framför kameran och rabblat. Dock får jag inte ut vad jag vill säga. Allt låser sig. Det är något som har med den där kameran att göra. Jag känner mig inte bekväm alls. Jag vill skriva. Det ville jag hela tiden med mitt examensarbete. Men, jag fick inte. Jag har längtat oerhört mycket efter att få skriva. Det var alldeles för längesedan.

Det som betydde allra, allra mest under opponeringen var den beröm jag fick för mitt skrivande. Ingenting betydde mer än just det. Att få det bekräftat på något sätt, att jag är duktig på att skriva. Det gör att man tror lite mer på sig själv. De orden gick rakt in. Rakt in. Så, jag sitter framför kameran. Känner att något känns fel. Jag lägger undan boken jag fick från samhällskunskapen, kanske är det skissboken jag ska arbeta med ändå? Kanske är det val av bok som är fel? Jag börjar göra någon form av animation för att "lyfta" fram skissbokens inre, spår av mig. Och tar kort som jag sedan klipper och klistrar ihop med musik. Det blir en slags tafflig video. Fan. De senaste tre gestaltningarna innan mitt examensarbete har varit just film. Jag vill inte mer. Jag vill inte uttrycka mig så. Är lite trött på det om jag ska vara ärlig. Jag vill inte själv vara på film och jag vill inte göra animation. Jag vill skriva. Så, jag plockar fram brevpapper. Ett sandbrunt brevpapper som jag fick i julklapp. Av min mamma. Och, då slår det mig. Doftpåsen jag fick av mamma i julklapp. Det är klart att jag ska skriva om den. Lyfta fram doftpåsen, min älskade mamma, i ljuset. Hon är sällan där. Hon förtjänar att vara i ljuset för en stund. I ljuset för en främling på Carnegiegatan i Göteborg.

Lite smått panik.

Jag har lite smått panik. Kortslutning är vad som just nu pågår i min hjärna. Min komplettering på min gestaltning blir ju inte bra. Genom att filma upplever jag inte riktigt att jag "lyfter fram mitt objekt i ljuset". Med mina ord dessutom. Igår satt jag och klippte ihop lite foton som jag tagit samt lade på en ljudfil. Men njae....var tvungen att lägga allt åt sidan igår och strunta i det för ett tag. Fundera ytterligare.

Den här filmsnutten är ett utkast på vad jag gjort hittills, men som sagt; det känns inte riktigt bra om jag ska vara ärlig. Jag vill ju bara skriva. Så, till dig kära examinator A, strax får du post och jag behandlar då ett annat objekt.

Usch.

Usch. Nu har jag filmat mig själv igen. Blir inte riktigt nöjd. Och filmen kan jag inte lägga upp igen. Känner mig inte bekväm. Det känns alldeles för strikt och påhittat. Inte nöjd alls. Jag kan inte förmedla den känsla jag vill förmedla. Det känns inte bra. Den känsla jag har för boken kommer liksom inte fram med ord. Den stannar kvar där inne och det vill jag inte.

Kom att tänka på Familjens låt "Hög luft" och videon till den under tiden jag filmade mig själv. Den finns att beskåda här nedan på en länk:

http://www.youtube.com/watch?v=4HK5fCS0_II

Låten är helt underbar och videon är mycket kreativ. Påhittig. Snygg. Och en massa, massa annat. Examinatorn pratade om pärmar. Jag befinner mig inuti kuben emellanåt. Även om jag inte vill. Gränsenboken befinner sig också inuti sig själv. Innanför en svart pärm. Tänk om jag skulle släppa innehållet fritt? Tänk om mina känslor skulle få slippa att vara instängda? Tänk om jag ska beskriva en längtan? Ok. Jag kör nu. Steg två. Here I come. Me and myself.

Här är den.

Komplettering.

Nu var det dags att ta tag i kompletteringen av mitt examensarbete. Förra veckan ordnade jag till uppsatsen och nu är det dags för gestaltningen då jag fick klartecken om att uppsatsen var "OK". Härligt!

Fick ett tips om att kolla upp Artists book utav examinatorn vilket jag också gjort. Spännande! Jag fann en intressant länk på youtube.com som finns länkad här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=CaFdHE9nu0c

I videon informeras man som tittare om en utställning som äger rum på The Suffolk Museum. Museet samarbetar med två reklamgallerier och det är konstnärer över hela landet (misstänker att det rör sig om USA) som ställer ut. En intressant idé tycker jag. Jag måste medge att jag blev väldigt inspirerad. Jag hade velat vara där och studera verken närmre. Vidare har jag tagit del utav andra klipp, men mestadels finner jag introduktionsklipp till hur man kan skapa sin egen artistbook. Jag har även googlat begreppet "artists books" och funnit en rad fascinerande bilder. Jag fann även en intressant hemsida där det ges några exempel på konstnärer samt deras verk:

http://www.yowazzup.com/tag/art

Under tiden jag skummade igenom hemsidor, bilder och videoklipp kom jag att tänka på min egen "artists book". För, den första terminen på HDK skulle vi varje dag gå hem och teckna från begreppet gränser. Boken fanns med i min kub. Det var inte den som jag hade i åtanke när jag tänkte berätta storyn bakom, men den har kommit att bli mer central de senaste dagarna. Historien bakom den boken är oerhört fin. Och för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att den skulle lyftas fram. Så, nu när jag spanat på "artists books" blev det än mer klart för mig att det är den boken som jag ska presentera ytterligare. Nu är det dags att arbeta!

IMO, Bosse och Inger.

IMO, Bosse och Inger; mina fina gamla lärare från höstadiet och Komvux. Alla tre har de betytt väldigt mycket och alla var de mycket olika. Det som var gemensamt för dem dock var skickligheten av få eleverna att känna sig närvarande. Att vi existerade i deras ögon och att de såg bortom det vi var duktiga på. Det fanns ett engagemang samt en värme hos dem. De delade med sig av sina känslor. De stod "nakna" inför oss. Och var humana människor där man som elev fick upplevelsen av att de stod med båda fötterna på jorden och bjöd in oss till dem samt var nyfikna på vilka vi var, vad vi tyckte om och vad vi satt inne med för intressen samt behov. Jag kunde längta efter att få gå på deras lektioner. Jag kände mig välkommen där, precis som jag var. Jag blev "synlig".

Därav är det så mycket mer inuti kuben. För mig. Föremålen som ligger inuti den är laddade med så mycket minnen och känslor. Var sak har sin betydelse och sitt minne. Sakerna har laddat kuben på något sätt. Jag tycker fortfarande illa om den, men jag gillar att locket är borttaget. Att innehållet inne i kuben gjort revolt; slagit bort locket och kämpar emot genom att stå på det. Det känns friskt!

Förord - en tydliggörelse av gestaltningen.

Min gestaltning har mynnat ut i ett självporträtt. Verket beskriver en insikt som gett sig till känna sent i livet. Att växt upp under problematiska familjeförhållanden har satt sina spår. Min självkänsla fick inte tillräckligt med näring under min uppväxt i hemmet. Detta bidrog till att jag klev in i skolans värld med en låg självkänsla och med en erfarenhet av att ha varit ett ”osynligt” barn. Jag ville aldrig vara ”osynlig”. Jag ville bli ”sedd” så att min självkänsla kunde förses med den näring som var så betydelsefull för att jag skulle tycka om mig själv. Precis som jag var. Men, andras behov var viktigare och jag var tvungen att förhålla mig till deras makt. Jag var ju ”bara” ett barn. Ett barn som lärde sig att lägga locket på för andras skull.

Min självkänsla kom dock att få näring på annat håll. Det fanns andra som ”såg” och accepterade mig precis som jag var. Tre utav dessa människor som varit betydelsefulla i stärkandet av min självkänsla var lärare. Jag tänker på dem ibland. Genom att de gjorde mig ”synlig” för mig själv och andra fylldes min inre kärna på med näring. Den känslan är obeskrivlig. De ”såg” mig.

Det som formulerats här ovan är min insikt. En insikt som är min egen och därav ett självporträtt.