IMO, Bosse och Inger; mina fina gamla lärare från höstadiet och Komvux. Alla tre har de betytt väldigt mycket och alla var de mycket olika. Det som var gemensamt för dem dock var skickligheten av få eleverna att känna sig närvarande. Att vi existerade i deras ögon och att de såg bortom det vi var duktiga på. Det fanns ett engagemang samt en värme hos dem. De delade med sig av sina känslor. De stod "nakna" inför oss. Och var humana människor där man som elev fick upplevelsen av att de stod med båda fötterna på jorden och bjöd in oss till dem samt var nyfikna på vilka vi var, vad vi tyckte om och vad vi satt inne med för intressen samt behov. Jag kunde längta efter att få gå på deras lektioner. Jag kände mig välkommen där, precis som jag var. Jag blev "synlig".
Därav är det så mycket mer inuti kuben. För mig. Föremålen som ligger inuti den är laddade med så mycket minnen och känslor. Var sak har sin betydelse och sitt minne. Sakerna har laddat kuben på något sätt. Jag tycker fortfarande illa om den, men jag gillar att locket är borttaget. Att innehållet inne i kuben gjort revolt; slagit bort locket och kämpar emot genom att stå på det. Det känns friskt!
fredag 14 januari 2011
Förord - en tydliggörelse av gestaltningen.
Min gestaltning har mynnat ut i ett självporträtt. Verket beskriver en insikt som gett sig till känna sent i livet. Att växt upp under problematiska familjeförhållanden har satt sina spår. Min självkänsla fick inte tillräckligt med näring under min uppväxt i hemmet. Detta bidrog till att jag klev in i skolans värld med en låg självkänsla och med en erfarenhet av att ha varit ett ”osynligt” barn. Jag ville aldrig vara ”osynlig”. Jag ville bli ”sedd” så att min självkänsla kunde förses med den näring som var så betydelsefull för att jag skulle tycka om mig själv. Precis som jag var. Men, andras behov var viktigare och jag var tvungen att förhålla mig till deras makt. Jag var ju ”bara” ett barn. Ett barn som lärde sig att lägga locket på för andras skull.
Min självkänsla kom dock att få näring på annat håll. Det fanns andra som ”såg” och accepterade mig precis som jag var. Tre utav dessa människor som varit betydelsefulla i stärkandet av min självkänsla var lärare. Jag tänker på dem ibland. Genom att de gjorde mig ”synlig” för mig själv och andra fylldes min inre kärna på med näring. Den känslan är obeskrivlig. De ”såg” mig.
Det som formulerats här ovan är min insikt. En insikt som är min egen och därav ett självporträtt.
lördag 8 januari 2011
Sista inlägget inför utställningen.
Så. Sista inlägget innan utställningen sätter fart på måndag. Jag kommer alltså ställa ut ett självporträtt vilket kommer heta detsamma Ett självporträtt eller Självporträtt. Får kolla med de andra vad de tycker om min titel, men jag tycker den känns bra.
Jag har tittat igenom mina saker och ändrat om en aning. Efter lite eftertanke känns en del saker ganska irrelevanta medan andra kändes mycket självklara. Tidigare hade jag valt människor och situationer där jag känt mig sedd eller levnadsglad. Men, jag tog bort situationerna och fokuserade på människor som jag tycker ha "sett" mig - uppmärksammat mig som person och poängterat vad jag betyder för dem. Jag känner mig betydelsefull och speciell inför dessa människor och vidare betyder de oerhört mycket för mig.
Så, 28 saker inuti min kub. Anledningen till varför det blev just siffran 28 beror på att jag någonstans var tvungen att avgränsa mig, annars hade jag nog kunnat lagt till en del människor. Vissa av dessa människor står mig närmre än andra, men samtliga utav dem har gjort starkt intryck på mig eller sagt bra saker som jag lagt på minnet. Sakerna jag valt ut är dessa:
Känns riktigt fint att lägga dessa saker inuti kuben. Den svarta, hårda och ondskefulla kuben som jag praktiskt taget minst sagt avskyr. Från dag ett. Jag skulle göra den så "perfekt", inget fick gå fel. Just den där sidan hos mig, som jag själv ogillar, men den sitter där så djupt; jag får inte misslyckas, jag måste göra allt fint och så, så att jag får mina komplimanger, så att jag blir sedd - äntligen. Eller? Hjälper ett sådant beteende? Nja, kanske inte. Men är man uppväxt med det vet man inget annat; och det sitter så djupt, så förbannat djupt. Det där ondskefulla som många gånger har en tendens att ta över. Fan. Kub; jag avskyr dig. På riktigt.
Måndag, då gäller det. Utställningsdags. Jag är oerhört nervös måste jag medge. Hur ska detta gå? Det som känns bra är i alla fall att det nu känns bra att ställa ut det jag kommer att ställa ut. Efter många vändor fram och tillbaka. Men, det är ett självporträtt - det var det redan från början. Utan att jag visste om det. Jag har arbetat med mig själv och det jag kommit fram till kommer stå där på plats. Puuuh. Skönt.
Jag har tittat igenom mina saker och ändrat om en aning. Efter lite eftertanke känns en del saker ganska irrelevanta medan andra kändes mycket självklara. Tidigare hade jag valt människor och situationer där jag känt mig sedd eller levnadsglad. Men, jag tog bort situationerna och fokuserade på människor som jag tycker ha "sett" mig - uppmärksammat mig som person och poängterat vad jag betyder för dem. Jag känner mig betydelsefull och speciell inför dessa människor och vidare betyder de oerhört mycket för mig.
Så, 28 saker inuti min kub. Anledningen till varför det blev just siffran 28 beror på att jag någonstans var tvungen att avgränsa mig, annars hade jag nog kunnat lagt till en del människor. Vissa av dessa människor står mig närmre än andra, men samtliga utav dem har gjort starkt intryck på mig eller sagt bra saker som jag lagt på minnet. Sakerna jag valt ut är dessa:
Känns riktigt fint att lägga dessa saker inuti kuben. Den svarta, hårda och ondskefulla kuben som jag praktiskt taget minst sagt avskyr. Från dag ett. Jag skulle göra den så "perfekt", inget fick gå fel. Just den där sidan hos mig, som jag själv ogillar, men den sitter där så djupt; jag får inte misslyckas, jag måste göra allt fint och så, så att jag får mina komplimanger, så att jag blir sedd - äntligen. Eller? Hjälper ett sådant beteende? Nja, kanske inte. Men är man uppväxt med det vet man inget annat; och det sitter så djupt, så förbannat djupt. Det där ondskefulla som många gånger har en tendens att ta över. Fan. Kub; jag avskyr dig. På riktigt.
Måndag, då gäller det. Utställningsdags. Jag är oerhört nervös måste jag medge. Hur ska detta gå? Det som känns bra är i alla fall att det nu känns bra att ställa ut det jag kommer att ställa ut. Efter många vändor fram och tillbaka. Men, det är ett självporträtt - det var det redan från början. Utan att jag visste om det. Jag har arbetat med mig själv och det jag kommit fram till kommer stå där på plats. Puuuh. Skönt.
tisdag 4 januari 2011
Så trött.
Nu är jag så trött att jag funderar på att gå till sängs redan. Sista handledningen med lärare N idag. Jag trodde att jag var "klar", men icke. Lärare N tycker att jag säger "så bra saker" och det värmer att höra, vidare märker jag att hon är mycket förtjust i min kub.
Vi hade handledning uppe i skulptursalen idag. Jag uttryckte min avsky för kuben. Jag kan nog säga att jag faktiskt hatar den. Vill inte ens se den och på något vis måste den ju därför stå för något som jag ogillar. När jag konstruerade den här kuben, som från en början handlade om att jag skulle göra en kub som stod öppen "think outside the box". Jag var förtjust i Justin Gignacs transparanta kuber med skräp inuti och gick ganska snart in ett "kub-tänk" när det kommer till min gestaltning. Omedvetet försökte jag göra kuben så "rätt" som möjligt; den skulle ha en svart färg för den ger ett kallt samt hårt uttryck, den skulle vara si och så många centimeter för att bli perfekt. Med tiden började jag avsky kuben allt mer, jag ville inte se den. Ett tag funderade jag över om jag skulle kasta ut den genom fönstret, men vid en handledning sa jag "nej, jag vill inte se den här förbannade kuben något mer" och valde istället att fokusera på att visualisera en berättelse om min så kallade insikt. Många faktorer har lett mig till min insikt; livet, erfarenheter, litteratur, vänner, psykologer, lärare etc. Erfarenheterna har varit hårda slag emot mig, men som jag nu kunnat omforma till att ha ett utanförperspektiv och dra nytta av dessa erfarenheter istället.
Jag har känt mig osynlig i min familj - varit en främling, en turist medan alla andra varit familjemedlemmar. Jag har velat klaga hela gestaltningen och på så vis blivit turisten i Cornelis Turistens klagan. Jag ville ställa ut ett par barnskor och försöka få till ett osynligt barn och jag kände att "yes!nu har jag det", men icke. Lärare N frågade direkt; "-Hanna, är det dina skor...?". Varpå mitt svar blev att skorna ej var mina. "-Du har plockat in kuben igen Hanna, varför har du gjort det?". Svaret blev att kuben kunde fungera som ett podium till skorna. "-Hanna, jag tror att det finns mer än så i den här kuben...vad känner du för den?". Vi stod och samtalade och jag vräkte ur mig min vrede över kuben. Den här förbannade jävla kuben alltså. Fy fan. Lärare N och Merete vände på det och sa att det då skulle vara mycket intressant att ha med den i utställningen.
Så, kuben ska vara med. Den är oerhört laddad med något ont, en för jävlig maktstruktur som jag är förbannat trött på. En mängd människor som kommit och gått i mitt liv, en del finns ännu kvar, som gjort mig illa. Tryckt ned mig och satt sina egna behov före mina - inte ägnat tid åt att uppmärksamma mig. Dessa människor är fyrkantika kuber vars värld skulle rasa samman om de klev utanför sin egen kub. Istället trycker de ned sin omgivning, sina nära och kära med sin osäkerhet. De har ingen volym, ingen värme. Bara torra, kalla och hårda. Kuben är dessa människor. Inuti sitter jag. Ihoptryckt. Osynlig. Ledsen. Arg. Besviken. Besviken med en längtan av att synas för den jag är. Att jag ska kunna vara den jag är och fortfarande bli uppskattad för att jag är jag.
Det finns situationer och människor som gjort att jag lockats ut ur kuben ibland. Jag är fortfarande i kuben, men med en fot utanför. Jag jobbar på att kliva ut helt. Jag är glad över att jag gjort den här insikten. Jag tror att dessa erfarenheter jag varit med om har format mig till den jag är idag och jag tror att vetskapen samt kännedomen om detta kommer göra mig till en lyhörd och nyfiken lärare.
Jag har levt i 28 år. Jag har ikväll plockat samman 28 olika saker att ta med till skolan och lägga inuti kuben inom de kommande dagarna. Dessa ting är saker som gör mig varm inombords. Dessa ting betyder oerhört mycket för mig.
Vi hade handledning uppe i skulptursalen idag. Jag uttryckte min avsky för kuben. Jag kan nog säga att jag faktiskt hatar den. Vill inte ens se den och på något vis måste den ju därför stå för något som jag ogillar. När jag konstruerade den här kuben, som från en början handlade om att jag skulle göra en kub som stod öppen "think outside the box". Jag var förtjust i Justin Gignacs transparanta kuber med skräp inuti och gick ganska snart in ett "kub-tänk" när det kommer till min gestaltning. Omedvetet försökte jag göra kuben så "rätt" som möjligt; den skulle ha en svart färg för den ger ett kallt samt hårt uttryck, den skulle vara si och så många centimeter för att bli perfekt. Med tiden började jag avsky kuben allt mer, jag ville inte se den. Ett tag funderade jag över om jag skulle kasta ut den genom fönstret, men vid en handledning sa jag "nej, jag vill inte se den här förbannade kuben något mer" och valde istället att fokusera på att visualisera en berättelse om min så kallade insikt. Många faktorer har lett mig till min insikt; livet, erfarenheter, litteratur, vänner, psykologer, lärare etc. Erfarenheterna har varit hårda slag emot mig, men som jag nu kunnat omforma till att ha ett utanförperspektiv och dra nytta av dessa erfarenheter istället.
Jag har känt mig osynlig i min familj - varit en främling, en turist medan alla andra varit familjemedlemmar. Jag har velat klaga hela gestaltningen och på så vis blivit turisten i Cornelis Turistens klagan. Jag ville ställa ut ett par barnskor och försöka få till ett osynligt barn och jag kände att "yes!nu har jag det", men icke. Lärare N frågade direkt; "-Hanna, är det dina skor...?". Varpå mitt svar blev att skorna ej var mina. "-Du har plockat in kuben igen Hanna, varför har du gjort det?". Svaret blev att kuben kunde fungera som ett podium till skorna. "-Hanna, jag tror att det finns mer än så i den här kuben...vad känner du för den?". Vi stod och samtalade och jag vräkte ur mig min vrede över kuben. Den här förbannade jävla kuben alltså. Fy fan. Lärare N och Merete vände på det och sa att det då skulle vara mycket intressant att ha med den i utställningen.
Så, kuben ska vara med. Den är oerhört laddad med något ont, en för jävlig maktstruktur som jag är förbannat trött på. En mängd människor som kommit och gått i mitt liv, en del finns ännu kvar, som gjort mig illa. Tryckt ned mig och satt sina egna behov före mina - inte ägnat tid åt att uppmärksamma mig. Dessa människor är fyrkantika kuber vars värld skulle rasa samman om de klev utanför sin egen kub. Istället trycker de ned sin omgivning, sina nära och kära med sin osäkerhet. De har ingen volym, ingen värme. Bara torra, kalla och hårda. Kuben är dessa människor. Inuti sitter jag. Ihoptryckt. Osynlig. Ledsen. Arg. Besviken. Besviken med en längtan av att synas för den jag är. Att jag ska kunna vara den jag är och fortfarande bli uppskattad för att jag är jag.
Det finns situationer och människor som gjort att jag lockats ut ur kuben ibland. Jag är fortfarande i kuben, men med en fot utanför. Jag jobbar på att kliva ut helt. Jag är glad över att jag gjort den här insikten. Jag tror att dessa erfarenheter jag varit med om har format mig till den jag är idag och jag tror att vetskapen samt kännedomen om detta kommer göra mig till en lyhörd och nyfiken lärare.
Jag har levt i 28 år. Jag har ikväll plockat samman 28 olika saker att ta med till skolan och lägga inuti kuben inom de kommande dagarna. Dessa ting är saker som gör mig varm inombords. Dessa ting betyder oerhört mycket för mig.
måndag 3 januari 2011
Skor och kub.
Idag har jag hittat ett par barnskor som jag tror kanske kan fungera i gestaltningen. 30 kr på Myrornas vid Järntorget. Det fanns endast dessa par och ett par mindre, svarta, lackade skor. Då kuben är svart och att de svarta skorna på Myrorna var ganska små, så beslutade jag mig för att ta dessa:
Jag hade mina egna skor med i en tidigare gestaltning på HDK. Idag var jag i skolan för att leta rätt på dem, men det verkar som om de kommit på villovägar och därför var jag tvungen att införskaffa ett par andra barnskor. Det är egentligen inte så viktigt att det är just mina skor som står på kuben, de är kopplade till mig ändå. Det är ju trots allt jag som köpt dem och det barnet som haft dem på sina fötter är för mig osynlig. Jag vet inte vem som burit dem.
Vad som då har hänt är följande:
Igår när jag och Lina spelade in kändes det inte så bra efteråt. Jag kände mig "naken" och det jag sade på filmerna kändes emellanåt jobbigt. Den största anledningen till varför jag valde att utesluta att visa upp en film om mig som ett osynligt barn och hur jag kan använda mig av de erfarenheterna som lärare var för att jag tror att det finns en risk att någon som jag tycker väldigt mycket om kan bli sårad och jag är inte redo för att ta konsekvenserna av det. Jag väljer därför att lägga "filmandet" på hyllan och visa upp ett osynligt barn på ett annat sätt.
Efter Lina hade gått hem igår övervägde jag om jag skulle lägga in en låt i filmen. Jag funderade litet och plötsligt kom jag att tänka på Cornelis Vreeswijks Turistens klagan. Just den här låten gick på högvarv i mitt hem när jag var liten. Jag har en stark koppling till låten och andra av Cornelis verk, men just den här låten är speciell. Vreeswijk sjunger om "starka och fina" ungar och att "så länge det finns ungar så finns det hopp". Jag upplever det som om Vreeswijk lägger märke till dessa barn och gör dem synliga för sig själv och andra. Något som jag inte kunde känna som liten; att jag var synlig.
Jag vill ställa ut ett osynligt barn. Ett osynligt barn på min svarta kub. Kuben som för mig signalerat "mig själv som objekt med mina känslor och tankar instängda i en box". Dock tycker jag inte att kuben är tillräckligt intressant att ställa ut alldeles själv. Det behövs något mer. Ett par skor. Skorna är det som syns utav den människa som "står" där och bara längtar efter att bli sedd. Som bara längtar efter att få uppmärksamhet och bekräftelse. Ett barn som skulle göra allt för att bli synlig och upptäckt.
Titeln på mitt verk, Turistens klagan, kom jag att välja med hjälp av Merete. Tack. Jag har varit en "turist" i min egen familj. Likt turisten har jag känt mig som en främling. En främling som fått förhålla sig till bestämda regler/normer utan att ha något att säga till om. Julia kom på den briljanta idén att jag skulle kunna rista in något i kuben och det fastnade jag för med ens! Jag vill ju klaga! Jag var ju inte nöjd med att vara en främling som liten. Jag ville bli sedd. Jag ville bara bli sedd.
Jag hade mina egna skor med i en tidigare gestaltning på HDK. Idag var jag i skolan för att leta rätt på dem, men det verkar som om de kommit på villovägar och därför var jag tvungen att införskaffa ett par andra barnskor. Det är egentligen inte så viktigt att det är just mina skor som står på kuben, de är kopplade till mig ändå. Det är ju trots allt jag som köpt dem och det barnet som haft dem på sina fötter är för mig osynlig. Jag vet inte vem som burit dem.
Vad som då har hänt är följande:
Igår när jag och Lina spelade in kändes det inte så bra efteråt. Jag kände mig "naken" och det jag sade på filmerna kändes emellanåt jobbigt. Den största anledningen till varför jag valde att utesluta att visa upp en film om mig som ett osynligt barn och hur jag kan använda mig av de erfarenheterna som lärare var för att jag tror att det finns en risk att någon som jag tycker väldigt mycket om kan bli sårad och jag är inte redo för att ta konsekvenserna av det. Jag väljer därför att lägga "filmandet" på hyllan och visa upp ett osynligt barn på ett annat sätt.
Efter Lina hade gått hem igår övervägde jag om jag skulle lägga in en låt i filmen. Jag funderade litet och plötsligt kom jag att tänka på Cornelis Vreeswijks Turistens klagan. Just den här låten gick på högvarv i mitt hem när jag var liten. Jag har en stark koppling till låten och andra av Cornelis verk, men just den här låten är speciell. Vreeswijk sjunger om "starka och fina" ungar och att "så länge det finns ungar så finns det hopp". Jag upplever det som om Vreeswijk lägger märke till dessa barn och gör dem synliga för sig själv och andra. Något som jag inte kunde känna som liten; att jag var synlig.
Jag vill ställa ut ett osynligt barn. Ett osynligt barn på min svarta kub. Kuben som för mig signalerat "mig själv som objekt med mina känslor och tankar instängda i en box". Dock tycker jag inte att kuben är tillräckligt intressant att ställa ut alldeles själv. Det behövs något mer. Ett par skor. Skorna är det som syns utav den människa som "står" där och bara längtar efter att bli sedd. Som bara längtar efter att få uppmärksamhet och bekräftelse. Ett barn som skulle göra allt för att bli synlig och upptäckt.
Titeln på mitt verk, Turistens klagan, kom jag att välja med hjälp av Merete. Tack. Jag har varit en "turist" i min egen familj. Likt turisten har jag känt mig som en främling. En främling som fått förhålla sig till bestämda regler/normer utan att ha något att säga till om. Julia kom på den briljanta idén att jag skulle kunna rista in något i kuben och det fastnade jag för med ens! Jag vill ju klaga! Jag var ju inte nöjd med att vara en främling som liten. Jag ville bli sedd. Jag ville bara bli sedd.
Instängt barn.
Handledning med fantastiska klasskamrater idag. Det gav så mycket, precis som jag anat. Jag tänker inleda detta blogginlägg med att lägga upp texten ur Cornelis Vreeswijks Turistens klagan;
"Det sjunger några ungar på Karl Johan.
dom låter starka och fina som bara ungar kan.
själv e jag bakom lås och bom på mitt hotell.
en kväll bak barrikaden en vanlig kväll.
Över mitt huvud svävar en kolsvart gam.
i rummet bredvid mitt sjunger en tokig dam.
och jag är trött och tveksam men deras sång är gla'.
om inga ungar funnes så slutar ja'.
min dam. att språket slinter i vissa fall....
på grund av snö som blöter...fast den är kall....
stor sak däri.skidåkning har också charm.
gnid in ditt skinn med nässlor, så du blir varm....
men det ska vara nässlor från vikens kant.
och inga sneda nässlor från ruinens brant.
bevara oss från dem som dessa saluför.
oss. och dem glada ungarna här utanför.
när inga ungar längre finns är allting slut.
vad är det då för mening om man står ut?
visst har det blivit kaos i tidens lopp,
men så länge det finns ungar så finns det hopp."
Min gestaltning har tagit en annan vändning plötsligt och det känns mycket bra faktiskt. Jag ska ut och leta barnskor nu!
Återkommer!
"Det sjunger några ungar på Karl Johan.
dom låter starka och fina som bara ungar kan.
själv e jag bakom lås och bom på mitt hotell.
en kväll bak barrikaden en vanlig kväll.
Över mitt huvud svävar en kolsvart gam.
i rummet bredvid mitt sjunger en tokig dam.
och jag är trött och tveksam men deras sång är gla'.
om inga ungar funnes så slutar ja'.
min dam. att språket slinter i vissa fall....
på grund av snö som blöter...fast den är kall....
stor sak däri.skidåkning har också charm.
gnid in ditt skinn med nässlor, så du blir varm....
men det ska vara nässlor från vikens kant.
och inga sneda nässlor från ruinens brant.
bevara oss från dem som dessa saluför.
oss. och dem glada ungarna här utanför.
när inga ungar längre finns är allting slut.
vad är det då för mening om man står ut?
visst har det blivit kaos i tidens lopp,
men så länge det finns ungar så finns det hopp."
Min gestaltning har tagit en annan vändning plötsligt och det känns mycket bra faktiskt. Jag ska ut och leta barnskor nu!
Återkommer!
söndag 2 januari 2011
Fan.
Jag vet att man inte ska svära, men jag är inte mer än människa. Faktiskt. Och nu anser jag mig med all rätt få lov till att svära. FAN.
Jag börjar nästintill ge upp min gestaltning. Inget blir som jag vill. Jag kan inte ens lägga upp de klipp jag filmat här på bloggen. Jag förstår inte varför det inte fungerar!
Nåväl. Sedan sist (får istället redogöra med ord) har jag arbetat med filminspelning. Lina har varit här idag och filmat mig i 6 timmar. I slutet gick både mina och hennes ögon i kors. Filmerna känns okej, men jag är tom inombords. Jag får verkligen inte fram det jag vill säga. Och snart vet jag inte vad jag vill säga längre. Allt bara svävar iväg.
Mellandagarna har för mig inneburit skriva och gestaltning. Skriva och gestaltning. Skriva och gestaltning. Jag blir galen över att inte få någon handledning - behöver hjälp illa kvickt och ingen är mer glad än jag över att mellandagarna och de röda dagarna nu är till ända. Ja! Äntligen kanske man kan få lite hjälp!
Mer frustrerande är det att jag inte kan lägga upp exempel på mina filmklipp. Okej, jag får försöka förklara; jag har alltså fått hjälp utav min vän Lina och det är hon som hjälpt till att filma mina samtal. Jag sitter framför en vit vägg, bakgrunden är helt avskalad (endast en svart liten punkt som vi såg först efteråt som finns över höger sida om mitt huvud hela tiden...men nu skiter jag i det) och det är endast jag som syns i bild. Jag har utsläppt hår, en blå tröja och ett par glasögon på huvudet. Ibland tar jag av dem, ibland är de på. I övrigt sitter jag och babblar på och Lina ställer frågor. Samtalen är avslappnade och stillsamma, lugna och behagliga att titta på. Men. Det kommer ett stort MEN; jag är inte bekväm med detta. Jag har filmat mig själv innan och Lina har hjälpt till lite grann, men nu när vi körde "på riktigt" kändes det bara fel och otillräckligt. Känner att jag inte får fram det jag vill säga och försöker jag blir allt för övertydligt. Jag kan inte slappna av.
Jag återgår till det skrivna språket. Jag ville skriva uppsats. Jag ville inte göra en konstnärlig gestaltning och jag vill framför allt INTE vara I den. Jag vill inte vara i bild. Jag vill inte sitta och stirra in i en kamera och berätta om min insikt. Jag vill fan dra mig undan.
När Lina gick (efter 6,5 timmes jobb) satte jag mig för att kika igenom filmerna. Det handlar inte om hur jag ser ut, det är inget jag störs utav; störs inte av tanken av att jag ska visa upp mitt ansikte och berätta en berättelse. Det är sättet jag väljer att göra det på. Jag vill inte synas. Det känns inte bra att göra detta på film överhuvudtaget.
Imorgon ska jag få handledning av ett par klasskamrater efter att de lämnat in sin skriftliga del. Det ska bli så skönt och jag har redan nya idéer. Tack och lov! Än fungerar fortfarande skallen. Jag vill alltså inte hålla på med film - jag vill göra en installation.
Cornelis Vreeswijk skrev en gång låten "Turistens Klagan" i vilken han, enligt mig, lyfter upp och hyllar barnens existerande. Låten innehåller barnsång och barnskratt. Jag blir glad när jag lyssnar till den låten och jag har själv minnen till den. Min pappa är ett gammalt fan av Vreeswijk och har haft möjligheten att se honom live under ett par tillfällen. Vilken underbar känsla det måste ha varit. Nåja, nog om det. Vreeswijk såg barn, han såg mig. Mannen som såg mig fanns inte, men hade han funnits tänkte jag att han nog skulle gjort det. Min relation till den här låten är oerhört stark och jag förknippar många känslor med den. Känslor fyllda med hopp. Jag blir varm inombords.
Jag hade ett par röda skor som liten. Mina första skor var röda. Röda med spännen. I skinn. De var med i min förra installation, men med ett annat syfte. Jag funderar på att plocka in dem på nytt. Cornelis sjunger om barnet som aldrig blev sett, om ett barn som hoppades bli uppskattad av någon vuxen som hade tid. Av Cornelis. Han slutade ju aldrig att sjunga.
Hans text fick mig att känna mig betydelsefull.
Cornelis - Turistens klagan
Jag börjar nästintill ge upp min gestaltning. Inget blir som jag vill. Jag kan inte ens lägga upp de klipp jag filmat här på bloggen. Jag förstår inte varför det inte fungerar!
Nåväl. Sedan sist (får istället redogöra med ord) har jag arbetat med filminspelning. Lina har varit här idag och filmat mig i 6 timmar. I slutet gick både mina och hennes ögon i kors. Filmerna känns okej, men jag är tom inombords. Jag får verkligen inte fram det jag vill säga. Och snart vet jag inte vad jag vill säga längre. Allt bara svävar iväg.
Mellandagarna har för mig inneburit skriva och gestaltning. Skriva och gestaltning. Skriva och gestaltning. Jag blir galen över att inte få någon handledning - behöver hjälp illa kvickt och ingen är mer glad än jag över att mellandagarna och de röda dagarna nu är till ända. Ja! Äntligen kanske man kan få lite hjälp!
Mer frustrerande är det att jag inte kan lägga upp exempel på mina filmklipp. Okej, jag får försöka förklara; jag har alltså fått hjälp utav min vän Lina och det är hon som hjälpt till att filma mina samtal. Jag sitter framför en vit vägg, bakgrunden är helt avskalad (endast en svart liten punkt som vi såg först efteråt som finns över höger sida om mitt huvud hela tiden...men nu skiter jag i det) och det är endast jag som syns i bild. Jag har utsläppt hår, en blå tröja och ett par glasögon på huvudet. Ibland tar jag av dem, ibland är de på. I övrigt sitter jag och babblar på och Lina ställer frågor. Samtalen är avslappnade och stillsamma, lugna och behagliga att titta på. Men. Det kommer ett stort MEN; jag är inte bekväm med detta. Jag har filmat mig själv innan och Lina har hjälpt till lite grann, men nu när vi körde "på riktigt" kändes det bara fel och otillräckligt. Känner att jag inte får fram det jag vill säga och försöker jag blir allt för övertydligt. Jag kan inte slappna av.
Jag återgår till det skrivna språket. Jag ville skriva uppsats. Jag ville inte göra en konstnärlig gestaltning och jag vill framför allt INTE vara I den. Jag vill inte vara i bild. Jag vill inte sitta och stirra in i en kamera och berätta om min insikt. Jag vill fan dra mig undan.
När Lina gick (efter 6,5 timmes jobb) satte jag mig för att kika igenom filmerna. Det handlar inte om hur jag ser ut, det är inget jag störs utav; störs inte av tanken av att jag ska visa upp mitt ansikte och berätta en berättelse. Det är sättet jag väljer att göra det på. Jag vill inte synas. Det känns inte bra att göra detta på film överhuvudtaget.
Imorgon ska jag få handledning av ett par klasskamrater efter att de lämnat in sin skriftliga del. Det ska bli så skönt och jag har redan nya idéer. Tack och lov! Än fungerar fortfarande skallen. Jag vill alltså inte hålla på med film - jag vill göra en installation.
Cornelis Vreeswijk skrev en gång låten "Turistens Klagan" i vilken han, enligt mig, lyfter upp och hyllar barnens existerande. Låten innehåller barnsång och barnskratt. Jag blir glad när jag lyssnar till den låten och jag har själv minnen till den. Min pappa är ett gammalt fan av Vreeswijk och har haft möjligheten att se honom live under ett par tillfällen. Vilken underbar känsla det måste ha varit. Nåja, nog om det. Vreeswijk såg barn, han såg mig. Mannen som såg mig fanns inte, men hade han funnits tänkte jag att han nog skulle gjort det. Min relation till den här låten är oerhört stark och jag förknippar många känslor med den. Känslor fyllda med hopp. Jag blir varm inombords.
Jag hade ett par röda skor som liten. Mina första skor var röda. Röda med spännen. I skinn. De var med i min förra installation, men med ett annat syfte. Jag funderar på att plocka in dem på nytt. Cornelis sjunger om barnet som aldrig blev sett, om ett barn som hoppades bli uppskattad av någon vuxen som hade tid. Av Cornelis. Han slutade ju aldrig att sjunga.
Hans text fick mig att känna mig betydelsefull.
Cornelis - Turistens klagan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)