Vi hade handledning uppe i skulptursalen idag. Jag uttryckte min avsky för kuben. Jag kan nog säga att jag faktiskt hatar den. Vill inte ens se den och på något vis måste den ju därför stå för något som jag ogillar. När jag konstruerade den här kuben, som från en början handlade om att jag skulle göra en kub som stod öppen "think outside the box". Jag var förtjust i Justin Gignacs transparanta kuber med skräp inuti och gick ganska snart in ett "kub-tänk" när det kommer till min gestaltning. Omedvetet försökte jag göra kuben så "rätt" som möjligt; den skulle ha en svart färg för den ger ett kallt samt hårt uttryck, den skulle vara si och så många centimeter för att bli perfekt. Med tiden började jag avsky kuben allt mer, jag ville inte se den. Ett tag funderade jag över om jag skulle kasta ut den genom fönstret, men vid en handledning sa jag "nej, jag vill inte se den här förbannade kuben något mer" och valde istället att fokusera på att visualisera en berättelse om min så kallade insikt. Många faktorer har lett mig till min insikt; livet, erfarenheter, litteratur, vänner, psykologer, lärare etc. Erfarenheterna har varit hårda slag emot mig, men som jag nu kunnat omforma till att ha ett utanförperspektiv och dra nytta av dessa erfarenheter istället.
Jag har känt mig osynlig i min familj - varit en främling, en turist medan alla andra varit familjemedlemmar. Jag har velat klaga hela gestaltningen och på så vis blivit turisten i Cornelis Turistens klagan. Jag ville ställa ut ett par barnskor och försöka få till ett osynligt barn och jag kände att "yes!nu har jag det", men icke. Lärare N frågade direkt; "-Hanna, är det dina skor...?". Varpå mitt svar blev att skorna ej var mina. "-Du har plockat in kuben igen Hanna, varför har du gjort det?". Svaret blev att kuben kunde fungera som ett podium till skorna. "-Hanna, jag tror att det finns mer än så i den här kuben...vad känner du för den?". Vi stod och samtalade och jag vräkte ur mig min vrede över kuben. Den här förbannade jävla kuben alltså. Fy fan. Lärare N och Merete vände på det och sa att det då skulle vara mycket intressant att ha med den i utställningen.
Så, kuben ska vara med. Den är oerhört laddad med något ont, en för jävlig maktstruktur som jag är förbannat trött på. En mängd människor som kommit och gått i mitt liv, en del finns ännu kvar, som gjort mig illa. Tryckt ned mig och satt sina egna behov före mina - inte ägnat tid åt att uppmärksamma mig. Dessa människor är fyrkantika kuber vars värld skulle rasa samman om de klev utanför sin egen kub. Istället trycker de ned sin omgivning, sina nära och kära med sin osäkerhet. De har ingen volym, ingen värme. Bara torra, kalla och hårda. Kuben är dessa människor. Inuti sitter jag. Ihoptryckt. Osynlig. Ledsen. Arg. Besviken. Besviken med en längtan av att synas för den jag är. Att jag ska kunna vara den jag är och fortfarande bli uppskattad för att jag är jag.
Det finns situationer och människor som gjort att jag lockats ut ur kuben ibland. Jag är fortfarande i kuben, men med en fot utanför. Jag jobbar på att kliva ut helt. Jag är glad över att jag gjort den här insikten. Jag tror att dessa erfarenheter jag varit med om har format mig till den jag är idag och jag tror att vetskapen samt kännedomen om detta kommer göra mig till en lyhörd och nyfiken lärare.
Jag har levt i 28 år. Jag har ikväll plockat samman 28 olika saker att ta med till skolan och lägga inuti kuben inom de kommande dagarna. Dessa ting är saker som gör mig varm inombords. Dessa ting betyder oerhört mycket för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar