Skor och kub.

Idag har jag hittat ett par barnskor som jag tror kanske kan fungera i gestaltningen. 30 kr på Myrornas vid Järntorget. Det fanns endast dessa par och ett par mindre, svarta, lackade skor. Då kuben är svart och att de svarta skorna på Myrorna var ganska små, så beslutade jag mig för att ta dessa:

Jag hade mina egna skor med i en tidigare gestaltning på HDK. Idag var jag i skolan för att leta rätt på dem, men det verkar som om de kommit på villovägar och därför var jag tvungen att införskaffa ett par andra barnskor. Det är egentligen inte så viktigt att det är just mina skor som står på kuben, de är kopplade till mig ändå. Det är ju trots allt jag som köpt dem och det barnet som haft dem på sina fötter är för mig osynlig. Jag vet inte vem som burit dem.

Vad som då har hänt är följande:

Igår när jag och Lina spelade in kändes det inte så bra efteråt. Jag kände mig "naken" och det jag sade på filmerna kändes emellanåt jobbigt. Den största anledningen till varför jag valde att utesluta att visa upp en film om mig som ett osynligt barn och hur jag kan använda mig av de erfarenheterna som lärare var för att jag tror att det finns en risk att någon som jag tycker väldigt mycket om kan bli sårad och jag är inte redo för att ta konsekvenserna av det. Jag väljer därför att lägga "filmandet" på hyllan och visa upp ett osynligt barn på ett annat sätt.

Efter Lina hade gått hem igår övervägde jag om jag skulle lägga in en låt i filmen. Jag funderade litet och plötsligt kom jag att tänka på Cornelis Vreeswijks Turistens klagan. Just den här låten gick på högvarv i mitt hem när jag var liten. Jag har en stark koppling till låten och andra av Cornelis verk, men just den här låten är speciell. Vreeswijk sjunger om "starka och fina" ungar och att "så länge det finns ungar så finns det hopp". Jag upplever det som om Vreeswijk lägger märke till dessa barn och gör dem synliga för sig själv och andra. Något som jag inte kunde känna som liten; att jag var synlig.

Jag vill ställa ut ett osynligt barn. Ett osynligt barn på min svarta kub. Kuben som för mig signalerat "mig själv som objekt med mina känslor och tankar instängda i en box". Dock tycker jag inte att kuben är tillräckligt intressant att ställa ut alldeles själv. Det behövs något mer. Ett par skor. Skorna är det som syns utav den människa som "står" där och bara längtar efter att bli sedd. Som bara längtar efter att få uppmärksamhet och bekräftelse. Ett barn som skulle göra allt för att bli synlig och upptäckt.

Titeln på mitt verk, Turistens klagan, kom jag att välja med hjälp av Merete. Tack. Jag har varit en "turist" i min egen familj. Likt turisten har jag känt mig som en främling. En främling som fått förhålla sig till bestämda regler/normer utan att ha något att säga till om. Julia kom på den briljanta idén att jag skulle kunna rista in något i kuben och det fastnade jag för med ens! Jag vill ju klaga! Jag var ju inte nöjd med att vara en främling som liten. Jag ville bli sedd. Jag ville bara bli sedd.