Fan.

Jag vet att man inte ska svära, men jag är inte mer än människa. Faktiskt. Och nu anser jag mig med all rätt få lov till att svära. FAN.

Jag börjar nästintill ge upp min gestaltning. Inget blir som jag vill. Jag kan inte ens lägga upp de klipp jag filmat här på bloggen. Jag förstår inte varför det inte fungerar!

Nåväl. Sedan sist (får istället redogöra med ord) har jag arbetat med filminspelning. Lina har varit här idag och filmat mig i 6 timmar. I slutet gick både mina och hennes ögon i kors. Filmerna känns okej, men jag är tom inombords. Jag får verkligen inte fram det jag vill säga. Och snart vet jag inte vad jag vill säga längre. Allt bara svävar iväg.

Mellandagarna har för mig inneburit skriva och gestaltning. Skriva och gestaltning. Skriva och gestaltning. Jag blir galen över att inte få någon handledning - behöver hjälp illa kvickt och ingen är mer glad än jag över att mellandagarna och de röda dagarna nu är till ända. Ja! Äntligen kanske man kan få lite hjälp!

Mer frustrerande är det att jag inte kan lägga upp exempel på mina filmklipp. Okej, jag får försöka förklara; jag har alltså fått hjälp utav min vän Lina och det är hon som hjälpt till att filma mina samtal. Jag sitter framför en vit vägg, bakgrunden är helt avskalad (endast en svart liten punkt som vi såg först efteråt som finns över höger sida om mitt huvud hela tiden...men nu skiter jag i det) och det är endast jag som syns i bild. Jag har utsläppt hår, en blå tröja och ett par glasögon på huvudet. Ibland tar jag av dem, ibland är de på. I övrigt sitter jag och babblar på och Lina ställer frågor. Samtalen är avslappnade och stillsamma, lugna och behagliga att titta på. Men. Det kommer ett stort MEN; jag är inte bekväm med detta. Jag har filmat mig själv innan och Lina har hjälpt till lite grann, men nu när vi körde "på riktigt" kändes det bara fel och otillräckligt. Känner att jag inte får fram det jag vill säga och försöker jag blir allt för övertydligt. Jag kan inte slappna av.

Jag återgår till det skrivna språket. Jag ville skriva uppsats. Jag ville inte göra en konstnärlig gestaltning och jag vill framför allt INTE vara I den. Jag vill inte vara i bild. Jag vill inte sitta och stirra in i en kamera och berätta om min insikt. Jag vill fan dra mig undan.

När Lina gick (efter 6,5 timmes jobb) satte jag mig för att kika igenom filmerna. Det handlar inte om hur jag ser ut, det är inget jag störs utav; störs inte av tanken av att jag ska visa upp mitt ansikte och berätta en berättelse. Det är sättet jag väljer att göra det på. Jag vill inte synas. Det känns inte bra att göra detta på film överhuvudtaget.

Imorgon ska jag få handledning av ett par klasskamrater efter att de lämnat in sin skriftliga del. Det ska bli så skönt och jag har redan nya idéer. Tack och lov! Än fungerar fortfarande skallen. Jag vill alltså inte hålla på med film - jag vill göra en installation.

Cornelis Vreeswijk skrev en gång låten "Turistens Klagan" i vilken han, enligt mig, lyfter upp och hyllar barnens existerande. Låten innehåller barnsång och barnskratt. Jag blir glad när jag lyssnar till den låten och jag har själv minnen till den. Min pappa är ett gammalt fan av Vreeswijk och har haft möjligheten att se honom live under ett par tillfällen. Vilken underbar känsla det måste ha varit. Nåja, nog om det. Vreeswijk såg barn, han såg mig. Mannen som såg mig fanns inte, men hade han funnits tänkte jag att han nog skulle gjort det. Min relation till den här låten är oerhört stark och jag förknippar många känslor med den. Känslor fyllda med hopp. Jag blir varm inombords.

Jag hade ett par röda skor som liten. Mina första skor var röda. Röda med spännen. I skinn. De var med i min förra installation, men med ett annat syfte. Jag funderar på att plocka in dem på nytt. Cornelis sjunger om barnet som aldrig blev sett, om ett barn som hoppades bli uppskattad av någon vuxen som hade tid. Av Cornelis. Han slutade ju aldrig att sjunga.

Hans text fick mig att känna mig betydelsefull.

Cornelis - Turistens klagan