Idag är det handledning och det ser jag mycket fram emot. Igår kom Lovisa över på lunch, glögg och eftersnack i soffan. Vi handledde varandra en del, men mitt projekt känns just nu som ett "latent liggandes" sådant innan jag fått mina kuber.
Imorgon ska jag och Lovisa åka till IKEA för att hjälpas åt med varandras projekt. Det finns en kub som jag är intresserad av att kika närmre på där. Dock är den "grumlig" i ytan, så jag vet inte om den är så aktuell. Helst skulle jag vilja att den är helt transparant men jag får se hur den ser ut och fatta ett beslut när jag väl är på plats. Den är dock billig, 99 kr/st, och det lämpar sig för min budget. Som student är man inte rik direkt.
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
Måndag - kubsökandet fortsätter.
Måndag på nytt och jag har haft handledning med lärare T angående examensarbetet. Jag letar kuber och jakten fortsätter. I förra veckan hade jag handledning med lärare K och mötet kändes mycket bra. Prio ett är nu att finna transparanta kuber att jobba med för att utveckla mitt examensarbete ytterligare.
Efter handledningen idag gav jag mig iväg på nytt. Jag har tre trådar att dra i just nu. Den första tråden är butikschefen på KappAhl, den andra tråden är konstnären Andreas Roth på Kulturförvaltningen och den tredje tråden är Kristina Nilson samt Katrin Johansson på Kao & Gems i Mölndal.
Jag har ännu inte fått någon klarhet i vad kuber i plexiglas kostar, förutom att de är rättså dyra enligt informationsbiträdet på Kao & Gems. Det känns så där. Jag har en ganska snäv budget just nu och måste verkligen slänga ut trådar här och där för att komma billigt undan. Jag funderar på alternativ, inte kan det vara så svårt att finna kuber? Imorgon har vi handledning på nytt och förhoppningsvis kan jag få ytterligare idéer om vart jag ska vända mig i sökandet på kuben/kuber. Jag vet ännu inte vad jag ska placera inuti dem, tror att jag får mer klarhet i det när jag väl har den/dem framför mig. Just nu gäller det bara att finna den/dem. Att det ska vara så svårt!
Glaskuben utanför Storan. Kanske?
Efter handledningen idag gav jag mig iväg på nytt. Jag har tre trådar att dra i just nu. Den första tråden är butikschefen på KappAhl, den andra tråden är konstnären Andreas Roth på Kulturförvaltningen och den tredje tråden är Kristina Nilson samt Katrin Johansson på Kao & Gems i Mölndal.
Jag har ännu inte fått någon klarhet i vad kuber i plexiglas kostar, förutom att de är rättså dyra enligt informationsbiträdet på Kao & Gems. Det känns så där. Jag har en ganska snäv budget just nu och måste verkligen slänga ut trådar här och där för att komma billigt undan. Jag funderar på alternativ, inte kan det vara så svårt att finna kuber? Imorgon har vi handledning på nytt och förhoppningsvis kan jag få ytterligare idéer om vart jag ska vända mig i sökandet på kuben/kuber. Jag vet ännu inte vad jag ska placera inuti dem, tror att jag får mer klarhet i det när jag väl har den/dem framför mig. Just nu gäller det bara att finna den/dem. Att det ska vara så svårt!
Glaskuben utanför Storan. Kanske?
fredag 26 november 2010
Letar kub.
Ok. Första handledningen med en lärare avklarad och det känns bra. Mycket bra. Det känns skönt att fått tankarna bekräftade samt bollade med.
Jag blev ombedd att sätta igång och leta kuber med ens. Och jag måste nog påstå att jag idag varit flitig till tusen. Började på Avenyn och strosade omkring. Akademibokhandeln blev först ut. Fann några exemplar i plexiglas som förvaringsboxar för pennor och tog kontakt med en butikspersonal som hänvisade mig till butikschefen för ytterligare information (som visade sig vara på lunch).
Jag beslöt mig för att gå vidare och begav mig till Röhsska varpå jag fick syn på Front Designs utställning. Där fanns en vas förvarad inuti en glaskub och med ens tog jag kontakt med receptionen och frågade om de hade några till övers för mig att låna eller hyra. Jag blev hänvisad till enhetschefen Anna Billing-Wetterlundh som var oerhört hjälpsam och engagerad. Hon hade inget på lager men tipsade mig om Bodil, utställningsarkitekt, som eventuellt kunde upplysa mig om var kuben var tillverkad och beställd. Nu är klockan sen eftermiddag och jag har inte något telefonnummer till Bodil, så blir till att sända iväg ett mail i helgen.
Fortsatte att strosa omkring på stan för att finna kuber. Tog en sväng till Granit inne på Viktoriapassagen och fick god hjälp av butiksbiträdet Sara. De hade kuber i plexiglas som de beställde av en grossist vid namn Skyltexperten i Mölnlycke. Jag har besökt deras hemsida, men inte funnit något av intresse (http://www.skyltexperten.se/). Vidare hade de beställt kuber i plexiglas från en annan grossist vid namn Akriform i Sollentuna som tillverkar kuber i plexiglas. Det är dyrt, men jag får se. Har varit inne och rotat i deras sortiment och funnit följande http://akriform.se/standardprodukter/index.php?id=4&pn=1.
Jag blev ombedd att sätta igång och leta kuber med ens. Och jag måste nog påstå att jag idag varit flitig till tusen. Började på Avenyn och strosade omkring. Akademibokhandeln blev först ut. Fann några exemplar i plexiglas som förvaringsboxar för pennor och tog kontakt med en butikspersonal som hänvisade mig till butikschefen för ytterligare information (som visade sig vara på lunch).
Jag beslöt mig för att gå vidare och begav mig till Röhsska varpå jag fick syn på Front Designs utställning. Där fanns en vas förvarad inuti en glaskub och med ens tog jag kontakt med receptionen och frågade om de hade några till övers för mig att låna eller hyra. Jag blev hänvisad till enhetschefen Anna Billing-Wetterlundh som var oerhört hjälpsam och engagerad. Hon hade inget på lager men tipsade mig om Bodil, utställningsarkitekt, som eventuellt kunde upplysa mig om var kuben var tillverkad och beställd. Nu är klockan sen eftermiddag och jag har inte något telefonnummer till Bodil, så blir till att sända iväg ett mail i helgen.
Fortsatte att strosa omkring på stan för att finna kuber. Tog en sväng till Granit inne på Viktoriapassagen och fick god hjälp av butiksbiträdet Sara. De hade kuber i plexiglas som de beställde av en grossist vid namn Skyltexperten i Mölnlycke. Jag har besökt deras hemsida, men inte funnit något av intresse (http://www.skyltexperten.se/). Vidare hade de beställt kuber i plexiglas från en annan grossist vid namn Akriform i Sollentuna som tillverkar kuber i plexiglas. Det är dyrt, men jag får se. Har varit inne och rotat i deras sortiment och funnit följande http://akriform.se/standardprodukter/index.php?id=4&pn=1.
Efter att ha varit på Granit gick jag vidare på stan ett tag. Bokia var nästa steg efter att ha funnit kuber i plexiglas inne i deras skyltfönster. Väl inne i butiken fick jag prata med ansvarig personal för utställningssortimentet och de tipsade mig om Kao & Gems i Mölndal vars hemsida jag nu besökt. Vad jag förstår kan man beställa skivor i plexiglas i de format som önskas, men jag finner dock inga priser än så länge. Jag kommer att försöka kontakta dem i helgen eller eventuellt åka dit; http://www.kao.nu/web/produkter.aspx?mID=1&cid=27&ccid=1&grp=1&type=1.
Jag har dock en kontakt som jag kommer att ringa imorgon. Hoppas på detta. Måste kolla upp den kontakten innan jag förhastar mig i något köp. Vidare har jag beställt boken "Vygotskij i praktiken" av Leif Strandberg.
Tacksam för handledning med klasskamrater.
Nu är jag tillbaka i det kyliga Sverige och har redan kommit in i tidsrytmen. Lite förvirrad och försedd i en dimma begav jag mig igår till HDK för att sammansluta med några klasskamrater. Vi åt lunch och samtalade om allt möjligt innan vi slutligen gled in på att handleda och peppa varandra beträffande våra examensprojekt/examensarbete.
Det var oerhört skönt med en handledning och många kloka ord sades vilket nu medfört att jag vet ännu mer om mitt eget projekt. Att få handledning, enligt mig, bidrar många gånger till att man kommer närmre sin egen gestaltning och sin process. Man ger svar på vad man håller på med samtidigt som man med hjälp av klasskamrater bollar idéer samt avgränsar sig i arbetet. Vad vore en gestaltning utan handledning av lärare och klasskamrater? Troligtvis en dimma, en fullständig sådan.
Nåväl, som tidigare nämnt känner jag nu att jag kommit närmre min egen gestaltning och jag vet mer om vad jag håller på med. Kanske har jag vetat det hela tiden, men inte kunnat klargöra det för mig själv. Så, kanske är det dags att sammanfatta? Under min skoltid, både i grundskola samt gymnasium, har jag flertalet gånger känt mig inlåst innanför flertalet väggar. Speciellt beträffande bildämnet. För att avgränsa mig tänker jag utgå från detta ämne, men jag tror att min gestaltning kan beröra flertalet andra skolämnen. Anledningen till varför jag känt mig inlåst är att lärarna således försett mig med uppgifter som syftat till att omfatta avbildning i största allmänhet. Har det inte varit stilleben har det inneburit att man ska teckna av sitt eget ansikte eller en fågel. Ständigt har jag bollats med att försöka avbilda ett redan färdigt föremål där det finns ett rätt eller fel med tanke på att jag försöker avbilda föremålet så likt som möjligt. Bildlärare har pratat om valörskalan, mellanrumsformer, perspektiv, komposition etc. Min uppgift som elev har varit att anstränga mig till det yttersta för att få min teckning att efterlikna det redan färdiga föremålet så att min teckning blir så lik som möjligt. Den färdiga teckningen är min slutprodukt och processen har varit att "lära sig se".
Jag vill inte påstå att avbildning är fel, men jag tycker att den tar alldeles för stort utrymme i bildämnet. Som elev "får" man inte tänka utanför boxen. Istället hålls tankarna instängda och läraren är inte speciellt nyfiken eller lyhörd för vad eleven hellre vill göra. I läroplanen framgår att lärarens uppgift är att motivera eleven till en lust att lära. Hur ska det te sig om läraren inte ens är nyfiken på elevens inre tankar? Tankarna stängs ju, enligt mig, inne i boxen och kreativiteten dör. På sikt. Sakta men säkert. Och istället tar "red pen mentaly" vid; "Jag kan inte rita".
Jag har varit en elev; både i grundskola, gymnasium och på universitetet. Ständigt har jag följt de regler som upprätthålls. Jag har fått mina tankar fängslade i en box. Först på HDK har jag blivit tillåten att tänka utanför boxen och jag har setts som ett subjekt istället för ett objekt. Att nu kunna studera boxen utifrån är fantastiskt. Jag vill därför stänga in de faktorer som följt mig från ett objekt till ett subjekt. Och jag vill att människor ska kunna ta del utav min process och därför en transparent kub. Kuben är jag som ett objekt i skolans värld, idag är jag ett subjekt som önskar träda in i skolan och behandla mina elever som subjekt. Inte som fyrkantiga kuber där deras tankar hålls instängda.
Det var oerhört skönt med en handledning och många kloka ord sades vilket nu medfört att jag vet ännu mer om mitt eget projekt. Att få handledning, enligt mig, bidrar många gånger till att man kommer närmre sin egen gestaltning och sin process. Man ger svar på vad man håller på med samtidigt som man med hjälp av klasskamrater bollar idéer samt avgränsar sig i arbetet. Vad vore en gestaltning utan handledning av lärare och klasskamrater? Troligtvis en dimma, en fullständig sådan.
Nåväl, som tidigare nämnt känner jag nu att jag kommit närmre min egen gestaltning och jag vet mer om vad jag håller på med. Kanske har jag vetat det hela tiden, men inte kunnat klargöra det för mig själv. Så, kanske är det dags att sammanfatta? Under min skoltid, både i grundskola samt gymnasium, har jag flertalet gånger känt mig inlåst innanför flertalet väggar. Speciellt beträffande bildämnet. För att avgränsa mig tänker jag utgå från detta ämne, men jag tror att min gestaltning kan beröra flertalet andra skolämnen. Anledningen till varför jag känt mig inlåst är att lärarna således försett mig med uppgifter som syftat till att omfatta avbildning i största allmänhet. Har det inte varit stilleben har det inneburit att man ska teckna av sitt eget ansikte eller en fågel. Ständigt har jag bollats med att försöka avbilda ett redan färdigt föremål där det finns ett rätt eller fel med tanke på att jag försöker avbilda föremålet så likt som möjligt. Bildlärare har pratat om valörskalan, mellanrumsformer, perspektiv, komposition etc. Min uppgift som elev har varit att anstränga mig till det yttersta för att få min teckning att efterlikna det redan färdiga föremålet så att min teckning blir så lik som möjligt. Den färdiga teckningen är min slutprodukt och processen har varit att "lära sig se".
Jag vill inte påstå att avbildning är fel, men jag tycker att den tar alldeles för stort utrymme i bildämnet. Som elev "får" man inte tänka utanför boxen. Istället hålls tankarna instängda och läraren är inte speciellt nyfiken eller lyhörd för vad eleven hellre vill göra. I läroplanen framgår att lärarens uppgift är att motivera eleven till en lust att lära. Hur ska det te sig om läraren inte ens är nyfiken på elevens inre tankar? Tankarna stängs ju, enligt mig, inne i boxen och kreativiteten dör. På sikt. Sakta men säkert. Och istället tar "red pen mentaly" vid; "Jag kan inte rita".
Jag har varit en elev; både i grundskola, gymnasium och på universitetet. Ständigt har jag följt de regler som upprätthålls. Jag har fått mina tankar fängslade i en box. Först på HDK har jag blivit tillåten att tänka utanför boxen och jag har setts som ett subjekt istället för ett objekt. Att nu kunna studera boxen utifrån är fantastiskt. Jag vill därför stänga in de faktorer som följt mig från ett objekt till ett subjekt. Och jag vill att människor ska kunna ta del utav min process och därför en transparent kub. Kuben är jag som ett objekt i skolans värld, idag är jag ett subjekt som önskar träda in i skolan och behandla mina elever som subjekt. Inte som fyrkantiga kuber där deras tankar hålls instängda.
måndag 22 november 2010
Canberra, diaramor och Arthur Boyd.
Okej. Sista dagen i Australien för den här gången och det blir också sista gången som jag skriver mitt inlägg här. Den sista dagen till ära for jag tillsammans med familjen Anello, föräldrar samt vänner till Canberra för att besöka parlamentet, museum och se en del av den australiensiska bushen. Dagen vart lyckad och avslutades med att vi fick se vilda kängurur hoppa omkring i öppna landskap. Exotiskt och nästan lite utopiskt på något sätt. Kängurur har man sett på dokumentärer etc, men inte riktigt i det vilda, på riktigt. På något vis blir naturen än mer spännande när man förstår att dessa djur faktiskt existerar och lever här.
Liksom Gignacs kub. Spåren (läs skräp) som Gignac samlar på blir troligtvis än mer intressanta inuti den transparanta kuben än om man funnit dem på gatan. Innehållet blir näst intill lite heligt. I bilen hem från Canberra satt jag och funderade över dagen i huvudstaden. Första stoppet blev parlamentet. Inuti byggnaden fanns ett konstverk av konstnären Arthur Boyd, en gigantisk målning. Under den guidade turen framgick att människor tolkat målningen på flertalet olika sätt; en del påstår sig se tågvagnar, ansikten, kängurur mm. Vad man vet är att målningen innehåller en kakadua, mer än så vet man inte. Förutom Boyd själv.
Som tidigare nämnt fascineras jag utav denna "någon". I det här fallet av Boyd. Han sitter inne med svaret, det vill säga tankarna kring målningen och innehållet i denna. Som betraktare vet man inte mer än det man ser och man är fri att tolka vad man vill. Boyds målning är ett spår av en process som växt fram till ett resultat. Hur tankarna sett ut vet vi inte. Vi kan enbart prata om det vi ser, såvida vi inte vet något ytterligare så att säga.
I bildämnet lämnar eleverna spår efter sig. Mestadels är det den slutliga produkten som är spåret. I många bildsalar, som jag besökt, finns "kvarlevor" som tidigare elever lämnat kvar efter skolavslutningar och så vidare. Jag har ingen aning om hur de tänkt kring sina färdiga konstverk. Och vad vill jag säga med det här? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag är mitt i en process just nu och jag jobbar samt tänker ivrigt fram och tillbaka.
Vad som slog mig under bilfärden tillbaka från Sydney var i alla fall att jag studerat spår och funderat kring en kub som en form. Jag har ingenting färdigt. Vad jag vet är att jag tänker plocka med mig samtliga fysiska spår som jag plockat från Sydney, samla ihop mina elevhälsoprotokoll samt anteckningar och försöka "se över" vad jag arbetat med. Jag skulle vilja säga att jag försökt kombinera spår och diaramor/transparanta former med varandra. Jag skulle vilja föra samman dessa och gestalta min process. Föra samman alla pusselbitar och placera dem så att de kan studeras av andra. Jag vill på något vis "lyfta fram/upp" tankeprocessen som är rådande i en konstnärlig gestaltning och visa på att den är minst lika viktig som slutprodukten. Jag har funderingar kring om dessa "spår" ska samlas ihop i en transparant kub/box. Dels för att jag tycker att det är estiskt tilltalande/vackert, men också för att det enligt mig lyfter fram innehållet i kuben. På ett vis blir även kuben/boxen en "symbol" för begreppet "think outside the box". Om mina spår stannar inuti kuben och inte tillåts komma ut, vad händer då med den kreativa processen? Dör den?
Jag funderar på bildämnet. Dess upplägg. Jag tycker att "red pen mentaly" gör sig gällande, i alla fall mycket ofta, i bildämnet. Fortfarande. Är det mitt uppdrag som lärare? Att döda kreativiteten hos barnen? Att rätta dem i hur de ska skapa/forma sina konstverk? I läroplanen, Lpo94, framgår klart och tydligt att lärarna ska främja och arbeta för att skapa lust att lära samt motivation hos barnen. Hur arbetar man för att göra bildämnet lustfyllt? Får barnen vara kreativa?
Det låter snurrigt, men jag ska göra mitt yttersta för att klargöra mina tankar när jag väl är åter. Hoppas på handledning så snart som möjligt!
Liksom Gignacs kub. Spåren (läs skräp) som Gignac samlar på blir troligtvis än mer intressanta inuti den transparanta kuben än om man funnit dem på gatan. Innehållet blir näst intill lite heligt. I bilen hem från Canberra satt jag och funderade över dagen i huvudstaden. Första stoppet blev parlamentet. Inuti byggnaden fanns ett konstverk av konstnären Arthur Boyd, en gigantisk målning. Under den guidade turen framgick att människor tolkat målningen på flertalet olika sätt; en del påstår sig se tågvagnar, ansikten, kängurur mm. Vad man vet är att målningen innehåller en kakadua, mer än så vet man inte. Förutom Boyd själv.
Som tidigare nämnt fascineras jag utav denna "någon". I det här fallet av Boyd. Han sitter inne med svaret, det vill säga tankarna kring målningen och innehållet i denna. Som betraktare vet man inte mer än det man ser och man är fri att tolka vad man vill. Boyds målning är ett spår av en process som växt fram till ett resultat. Hur tankarna sett ut vet vi inte. Vi kan enbart prata om det vi ser, såvida vi inte vet något ytterligare så att säga.
I bildämnet lämnar eleverna spår efter sig. Mestadels är det den slutliga produkten som är spåret. I många bildsalar, som jag besökt, finns "kvarlevor" som tidigare elever lämnat kvar efter skolavslutningar och så vidare. Jag har ingen aning om hur de tänkt kring sina färdiga konstverk. Och vad vill jag säga med det här? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag är mitt i en process just nu och jag jobbar samt tänker ivrigt fram och tillbaka.
Vad som slog mig under bilfärden tillbaka från Sydney var i alla fall att jag studerat spår och funderat kring en kub som en form. Jag har ingenting färdigt. Vad jag vet är att jag tänker plocka med mig samtliga fysiska spår som jag plockat från Sydney, samla ihop mina elevhälsoprotokoll samt anteckningar och försöka "se över" vad jag arbetat med. Jag skulle vilja säga att jag försökt kombinera spår och diaramor/transparanta former med varandra. Jag skulle vilja föra samman dessa och gestalta min process. Föra samman alla pusselbitar och placera dem så att de kan studeras av andra. Jag vill på något vis "lyfta fram/upp" tankeprocessen som är rådande i en konstnärlig gestaltning och visa på att den är minst lika viktig som slutprodukten. Jag har funderingar kring om dessa "spår" ska samlas ihop i en transparant kub/box. Dels för att jag tycker att det är estiskt tilltalande/vackert, men också för att det enligt mig lyfter fram innehållet i kuben. På ett vis blir även kuben/boxen en "symbol" för begreppet "think outside the box". Om mina spår stannar inuti kuben och inte tillåts komma ut, vad händer då med den kreativa processen? Dör den?
Jag funderar på bildämnet. Dess upplägg. Jag tycker att "red pen mentaly" gör sig gällande, i alla fall mycket ofta, i bildämnet. Fortfarande. Är det mitt uppdrag som lärare? Att döda kreativiteten hos barnen? Att rätta dem i hur de ska skapa/forma sina konstverk? I läroplanen, Lpo94, framgår klart och tydligt att lärarna ska främja och arbeta för att skapa lust att lära samt motivation hos barnen. Hur arbetar man för att göra bildämnet lustfyllt? Får barnen vara kreativa?
Det låter snurrigt, men jag ska göra mitt yttersta för att klargöra mina tankar när jag väl är åter. Hoppas på handledning så snart som möjligt!
söndag 21 november 2010
Tankarna fortsätter.
På tisdag är det sista dagen i Australien för det här året. Det har varit två intensiva veckor med massa förberedelser inför min lillasysters bröllop. Nu är vigseln avklarad och festen slut, så de två återstående dagarna ägnas åt sightseeing. Imorgon bär det av till Canberra med familjen Anello för att sedan återvända till Sydney och dess flygplats. Sedan väntar ett kallt Sverige och ett grått Göteborg. Jag längtar INTE.
Nåväl, mina tankar snurrar vidare trots "semestern" här nere. Jag har examensarbetet i bakhuvudet jämt och ständigt. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Försöker att skriva ned samt anteckna mina tankar som jag fört här nere. De skräp jag plockat tar jag med mig hemåt, men jag vet inte vad jag ska göra med det. Någonvart leder det säkert, men jag känner att jag behöver professionell handledning. Är ganska förvirrad och har gått vilse. En hel del.
Häromdagen var jag ute och promenerade i Sydneys äldsta stadsdel, The Rocks. Det var framåt sen eftermiddag och eftersom det regnade en hel del hade flertalet affärer faktiskt slagit igen för dagen. Jag köpte ett paraply för 70 spänn och beslöt mig för att ändå strosa omkring en aning, nu när jag ändå tagit mig in till centrum. Under promenaden kom jag på mig själv med att fönstershoppa relativt länge och ofta. Jag tog till och med kort på diverse knappar genom ett skyltfönster (en av de affärer som hade stängt).
På färjan under vägen hem satt jag och funderade över vad jag hade gjort under timmarna i centrum. Jag kom på mig själv när jag satt och reflekterade över fönstershopping och hur skönt det kan vara att endast strosa omkring och kika in genom skyltfönster. Tankarna sprang vidare och jag började fundera över vad det är som gör att jag fascineras av det här med fönstershopping. Jag lockas av att kunna studera objekt på håll, genom ett transparant mellanrum, och att rent fysiskt inte kunna röra vid de saker jag ser. Det väcker en nyfikenhet hos mig.
Jag kan erinra mig om tillfällen på museeum, till exempel Beatlesmuseet i Leeds, där jag såg Lennons glasögon genom en glaskub. Att se dessa bågar, med cirkelformade glas rakt framför mig, att vara så nära med endast en glasbricka mellan mig och Lennons glasögon var spännande. Att se, men inte röra...att inte ens kunna röra. Det är något med det där som jag fascineras utav, det är spännande på något vis. Jag har kommit fram till att det även är det som jag finner är intressant med Justin Gignacs konstverk. Att inuti en transparant kub finna spår av människor. Spår som inte kan vidröras, endast beskådas (såvida man inte drar en hammare i kuben). Jag skulle vilja ägna min gestaltning åt detta. På något vis. Mina tankar är med mig hela tiden och kanske är det dessa tankar, min process, som ska kunna beskådas av omgivningen? Mitt konstverk är mina tankar. Min konstnärliga process.
Emellanåt kan jag även tycka att flertalet elever, beträffande bildämnet, inte ges utrymme för att tänka fritt. De är hårt hållna att fokusera på att avbilda och många gånger kan jag uppleva det som om de inte ges möjligheten att "think outside the box". Min tid på HDK har visat mig att det går att tänka utanför boxen, att allt är möjligt. Jag tycker att det är tragiskt och synd att verkligheten inte ter sig på samma vis i bildämnet i skolan. Att barnens kreativitet drunknar och hamnar på botten av ån. "Red pen mentaly" tar vid och regerar, Billgrens tankar om att konsten är ett sätt att tänka falerar och istället tvingas barnen att hålla sig innanför boxens sex kanter för att dämpa sin kreativa anda.
Jag vill visualisera innehållet i den "stela" kuben och bevisa för verkligheten att kubens innehåll är för tragiskt för att stänga inne. Där inne vilar en hemlighet att fascineras utav och som väcker en spänning, precis som Lennons glasögon och Gignacs skräp.
Nåväl, mina tankar snurrar vidare trots "semestern" här nere. Jag har examensarbetet i bakhuvudet jämt och ständigt. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Försöker att skriva ned samt anteckna mina tankar som jag fört här nere. De skräp jag plockat tar jag med mig hemåt, men jag vet inte vad jag ska göra med det. Någonvart leder det säkert, men jag känner att jag behöver professionell handledning. Är ganska förvirrad och har gått vilse. En hel del.
Häromdagen var jag ute och promenerade i Sydneys äldsta stadsdel, The Rocks. Det var framåt sen eftermiddag och eftersom det regnade en hel del hade flertalet affärer faktiskt slagit igen för dagen. Jag köpte ett paraply för 70 spänn och beslöt mig för att ändå strosa omkring en aning, nu när jag ändå tagit mig in till centrum. Under promenaden kom jag på mig själv med att fönstershoppa relativt länge och ofta. Jag tog till och med kort på diverse knappar genom ett skyltfönster (en av de affärer som hade stängt).
På färjan under vägen hem satt jag och funderade över vad jag hade gjort under timmarna i centrum. Jag kom på mig själv när jag satt och reflekterade över fönstershopping och hur skönt det kan vara att endast strosa omkring och kika in genom skyltfönster. Tankarna sprang vidare och jag började fundera över vad det är som gör att jag fascineras av det här med fönstershopping. Jag lockas av att kunna studera objekt på håll, genom ett transparant mellanrum, och att rent fysiskt inte kunna röra vid de saker jag ser. Det väcker en nyfikenhet hos mig.
Jag kan erinra mig om tillfällen på museeum, till exempel Beatlesmuseet i Leeds, där jag såg Lennons glasögon genom en glaskub. Att se dessa bågar, med cirkelformade glas rakt framför mig, att vara så nära med endast en glasbricka mellan mig och Lennons glasögon var spännande. Att se, men inte röra...att inte ens kunna röra. Det är något med det där som jag fascineras utav, det är spännande på något vis. Jag har kommit fram till att det även är det som jag finner är intressant med Justin Gignacs konstverk. Att inuti en transparant kub finna spår av människor. Spår som inte kan vidröras, endast beskådas (såvida man inte drar en hammare i kuben). Jag skulle vilja ägna min gestaltning åt detta. På något vis. Mina tankar är med mig hela tiden och kanske är det dessa tankar, min process, som ska kunna beskådas av omgivningen? Mitt konstverk är mina tankar. Min konstnärliga process.
Emellanåt kan jag även tycka att flertalet elever, beträffande bildämnet, inte ges utrymme för att tänka fritt. De är hårt hållna att fokusera på att avbilda och många gånger kan jag uppleva det som om de inte ges möjligheten att "think outside the box". Min tid på HDK har visat mig att det går att tänka utanför boxen, att allt är möjligt. Jag tycker att det är tragiskt och synd att verkligheten inte ter sig på samma vis i bildämnet i skolan. Att barnens kreativitet drunknar och hamnar på botten av ån. "Red pen mentaly" tar vid och regerar, Billgrens tankar om att konsten är ett sätt att tänka falerar och istället tvingas barnen att hålla sig innanför boxens sex kanter för att dämpa sin kreativa anda.
Jag vill visualisera innehållet i den "stela" kuben och bevisa för verkligheten att kubens innehåll är för tragiskt för att stänga inne. Där inne vilar en hemlighet att fascineras utav och som väcker en spänning, precis som Lennons glasögon och Gignacs skräp.
måndag 15 november 2010
Vad händer?
Känner mig väldigt förvirrad just nu. Har inte något klart besked om vad som gäller för mig, hur mitt examensarbete ska se ut. Jag har svårt att fokusera samt att arbeta när jag inte fått klarhet i huruvida jag ska skriva en uppsats eller göra en gestaltning. Blir trött, frustrerad samt förvirrad.
Okej. Jag har fått svart från Ingemar. Han skriver att jag kan få ut IUP från Vänerskolan i Vänersborg. Jag har inte beslutat mig för hur jag ska göra; be att få ut IUP-handlingar eller inte. Det är svårt. Nåväl, jag gör ju i alla fall NÅGOT. Oavsett om jag gör en gestaltning eller ej.
Fan. Detta var det sista jag ville hamna i. Jag trodde jag hade något, men så påverkar "yttre faktorer" mitt arbete, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till? Känner och är ett frågetecken "down under". Klara besked, TACK!
Okej. Jag har fått svart från Ingemar. Han skriver att jag kan få ut IUP från Vänerskolan i Vänersborg. Jag har inte beslutat mig för hur jag ska göra; be att få ut IUP-handlingar eller inte. Det är svårt. Nåväl, jag gör ju i alla fall NÅGOT. Oavsett om jag gör en gestaltning eller ej.
Fan. Detta var det sista jag ville hamna i. Jag trodde jag hade något, men så påverkar "yttre faktorer" mitt arbete, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till? Känner och är ett frågetecken "down under". Klara besked, TACK!
söndag 14 november 2010
Funderar.
Idag åkte jag in till ett regnigt, centralt Sydney för att i ensamhet reflektera över min konstnärliga gestaltning. Det är svårt att fundera och vara "närvarande" i sin process när man i ett hus omges av sju människor. Så, jag tog mitt pick och pack (min dator) och begav mig in till centrum för lite ensamtid. För att tänka.
Jag har funderat på spår. Spår och IUP. Häromdagen var jag ute och plockade spår, fysiska sådana, från människor. Sökandet resulterade i diverse skräp som folk lämnat efter sig. Det jag hittade lade jag ned i en plastpåse och tog med hem. Jag har inte öppnat påsen sedan dess. Vet faktiskt inte vad jag vill med dem.
Att vara i en process är inte helt lätt alla gånger. Jag har kommit på mig själv med att jag ständigt söker svar, svar som kan förklara vad jag egentligen undersöker. Jag avskyr att inte ha kontroll över situationen, att jag inte vet vad jag håller på med. Att resultatet är så långt bort.
Samtidigt fascineras jag över denna process. Jag tänker på Ernst Billgren och hans svar på vad konst är. "Ett sätt att tänka". Är det det jag håller på med nu? Jag befinner mig just i en konstnärlig gestaltning och under några veckor framåt kommer jag att slitas mellan olika tankar och idéer. Hur bedömer man sådant i skolan? Bedöms det överhuvudtaget?
Jag återgår till Justin Gignac och hans kuber med skräp. Jag tycker att de är fantastiska. Verkligen. Jag finner en tjusning i att få en inblick i "andras" spår genom en glas- eller plastkub. Det är som en inbjudan "titta vilka spår som folk lämnat efter sig!". Jag skulle vilja ta det vidare. Hur skulle det vara att gestalta mina tankar? I en kub?
Varför? Jag vet inte om jag har något svar på det ännu, men det jag tänkt så länge är följande; de fysiska spår jag funnit från Fresh Water i Sydney har lett mig vidare till att fundera vad det är för slags spår jag vill samla in. Jag vet inte. Jag är fortfarande i en process beträffande det. Vid vidare fundering reflekterade jag över Justin Gignacs konstverk, hur han samlar skräp och placerar i kuber att studera. Jag gillar tanken med kub. Jag tycker om att kuben uppvisar spår, spår som man inte kan ta i. Enbart studera. Men, vad är det för spår som ska uppvisas? IUP? Jag kontaktade Ingemar på arkivmynidgheten idag och frågade om jag kunde få ut fyra stycken elevers IUP-planer från 9:an. Dock vet jag inte om jag vill ha dem längre. På färjan in till Circular Quay idag satt jag och studerade Sydneys hamn samtidigt som jag funderade över vad jag håller på med i gestalningsprojektet. Vad jag kunde konstatera är att jag befinner mig i en tankeprocess. Som fan! Det jag verkligen vet just nu är att jag TÄNKER. Jag gick tillbaka till Ernst Billgren, hans svar på frågan "vad är konst?". "Ett sätt att tänka". Vad som slog mig därefter är hur tankar bedöms i bildämnet och kunde snart konstateras att de sällan bedöms i samband med slutprodukten i bildämnet. Det är en avsaknad på tankar. De synliggörs inte. Vygotskij nämner att människans beteenden innehar två grundläggande handlingar; den ena är den återskapande handlingen, den andra är den kreativa. Den återskapande syftar till att reproducera sådant som redan existerar, befinliga ting (om jag inte minns fel) och den kreativa handlingen syftar till att skapa någonting nytt. Emellanåt kan jag känna (utifrån den erfarenhet jag har) att den kreativa handlingen inte riktigt får samma utrymme som den återskapande handlingen i bildämnet. Hur kommer det sig? Är det så att bildämnet enbart ska innefatta avbildning? Om konst är ett sätt att tänka, varför får den inte utrymme i ämnet Bild? Jag tycker att det är underligt. Bildämnet har länge varit ett så kallat "teckningsämne", och är kanske fortfarande? Jag skulle vilja påstå att så är fallet. Mestadels i alla fall. Hur skulle det vara att samla alla mina tankar som pågår i detta projekt och göra en gestaltning av dem? Kanske skulle jag kunna placera dem i en kub? Titeln - tankeprocess?
Hmm. Det snurrar i mitt huvud. Jag får se till att göra en tankekarta inom kort.
Jag har funderat på spår. Spår och IUP. Häromdagen var jag ute och plockade spår, fysiska sådana, från människor. Sökandet resulterade i diverse skräp som folk lämnat efter sig. Det jag hittade lade jag ned i en plastpåse och tog med hem. Jag har inte öppnat påsen sedan dess. Vet faktiskt inte vad jag vill med dem.
Att vara i en process är inte helt lätt alla gånger. Jag har kommit på mig själv med att jag ständigt söker svar, svar som kan förklara vad jag egentligen undersöker. Jag avskyr att inte ha kontroll över situationen, att jag inte vet vad jag håller på med. Att resultatet är så långt bort.
Samtidigt fascineras jag över denna process. Jag tänker på Ernst Billgren och hans svar på vad konst är. "Ett sätt att tänka". Är det det jag håller på med nu? Jag befinner mig just i en konstnärlig gestaltning och under några veckor framåt kommer jag att slitas mellan olika tankar och idéer. Hur bedömer man sådant i skolan? Bedöms det överhuvudtaget?
Jag återgår till Justin Gignac och hans kuber med skräp. Jag tycker att de är fantastiska. Verkligen. Jag finner en tjusning i att få en inblick i "andras" spår genom en glas- eller plastkub. Det är som en inbjudan "titta vilka spår som folk lämnat efter sig!". Jag skulle vilja ta det vidare. Hur skulle det vara att gestalta mina tankar? I en kub?
Varför? Jag vet inte om jag har något svar på det ännu, men det jag tänkt så länge är följande; de fysiska spår jag funnit från Fresh Water i Sydney har lett mig vidare till att fundera vad det är för slags spår jag vill samla in. Jag vet inte. Jag är fortfarande i en process beträffande det. Vid vidare fundering reflekterade jag över Justin Gignacs konstverk, hur han samlar skräp och placerar i kuber att studera. Jag gillar tanken med kub. Jag tycker om att kuben uppvisar spår, spår som man inte kan ta i. Enbart studera. Men, vad är det för spår som ska uppvisas? IUP? Jag kontaktade Ingemar på arkivmynidgheten idag och frågade om jag kunde få ut fyra stycken elevers IUP-planer från 9:an. Dock vet jag inte om jag vill ha dem längre. På färjan in till Circular Quay idag satt jag och studerade Sydneys hamn samtidigt som jag funderade över vad jag håller på med i gestalningsprojektet. Vad jag kunde konstatera är att jag befinner mig i en tankeprocess. Som fan! Det jag verkligen vet just nu är att jag TÄNKER. Jag gick tillbaka till Ernst Billgren, hans svar på frågan "vad är konst?". "Ett sätt att tänka". Vad som slog mig därefter är hur tankar bedöms i bildämnet och kunde snart konstateras att de sällan bedöms i samband med slutprodukten i bildämnet. Det är en avsaknad på tankar. De synliggörs inte. Vygotskij nämner att människans beteenden innehar två grundläggande handlingar; den ena är den återskapande handlingen, den andra är den kreativa. Den återskapande syftar till att reproducera sådant som redan existerar, befinliga ting (om jag inte minns fel) och den kreativa handlingen syftar till att skapa någonting nytt. Emellanåt kan jag känna (utifrån den erfarenhet jag har) att den kreativa handlingen inte riktigt får samma utrymme som den återskapande handlingen i bildämnet. Hur kommer det sig? Är det så att bildämnet enbart ska innefatta avbildning? Om konst är ett sätt att tänka, varför får den inte utrymme i ämnet Bild? Jag tycker att det är underligt. Bildämnet har länge varit ett så kallat "teckningsämne", och är kanske fortfarande? Jag skulle vilja påstå att så är fallet. Mestadels i alla fall. Hur skulle det vara att samla alla mina tankar som pågår i detta projekt och göra en gestaltning av dem? Kanske skulle jag kunna placera dem i en kub? Titeln - tankeprocess?
Hmm. Det snurrar i mitt huvud. Jag får se till att göra en tankekarta inom kort.
fredag 12 november 2010
Plockat upp spår.
Denna dag har gått åt till att leta spår som människor lämnat efter sig. Jag känner mig som en samlare. På förmiddagen åkte jag ut till Fresh Water Beach och plockade med mig en plastpåse. Utan förväntningar strosade jag omkring på stranden och letade spår, fysiska spår, som "någon" lämnat/kastat/tappat. Jag fick en del blickar från människor som låg och solade i den starka solen. Jag tog min tid. Strosade omkring lugnt och stilla.
Anledningen till varför jag valt fysiska saker är för att jag behöver begränsa mig. Sedan får jag se vart det leder. Jag funderade på om jag skulle fota fotspår, men försökte påminna mig om att försöka fokusera på att finna objekt att ta med hem "på riktigt".
Jag fann lite allt möjligt på Fresh Water Beach. Några plastflaskor, ett limstift, en fimp, några glasspapper etc.
Jag är i en tankeprocess fortfarande. Vet inte riktigt vart detta ska leda mig. Tankarna har idag handlat om att samla spår och så får jag se vart det bär. Efter "handledning" över nätet med klasskamrater har jag även börjat fundera över om jag kan efterlämna spår i Australien, men jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Tanken just nu är att samla spår och på något sätt föra sammans spåren till en helhet. Hur det ska se ut vet jag inte riktigt. Jag har inspirerats mycket utav Petah Coyne och hur hon formar sina konstverk. Jag tycker att de är ståtliga och behagliga att titta på. Jag funderar på om jag kanske skulle kunna göra något liknande med spåren jag finner här. Jag får se. Jag fick ju reda på igår kväll att jag inte längre ska skriva en uppsats, så jag får försöka att inte ha för höga krav på mig själv. Just nu samlar jag bara. Så får jag se.
Anledningen till varför jag valt fysiska saker är för att jag behöver begränsa mig. Sedan får jag se vart det leder. Jag funderade på om jag skulle fota fotspår, men försökte påminna mig om att försöka fokusera på att finna objekt att ta med hem "på riktigt".
Jag fann lite allt möjligt på Fresh Water Beach. Några plastflaskor, ett limstift, en fimp, några glasspapper etc.
Jag är i en tankeprocess fortfarande. Vet inte riktigt vart detta ska leda mig. Tankarna har idag handlat om att samla spår och så får jag se vart det bär. Efter "handledning" över nätet med klasskamrater har jag även börjat fundera över om jag kan efterlämna spår i Australien, men jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Tanken just nu är att samla spår och på något sätt föra sammans spåren till en helhet. Hur det ska se ut vet jag inte riktigt. Jag har inspirerats mycket utav Petah Coyne och hur hon formar sina konstverk. Jag tycker att de är ståtliga och behagliga att titta på. Jag funderar på om jag kanske skulle kunna göra något liknande med spåren jag finner här. Jag får se. Jag fick ju reda på igår kväll att jag inte längre ska skriva en uppsats, så jag får försöka att inte ha för höga krav på mig själv. Just nu samlar jag bara. Så får jag se.
Sopor. Spår av människan.
Har suttit en stund och sökt inspiration på nätet. Jag har ännu ingen frågeställning, men jag har några nyckelord; IUP, spår, någon och helhet. Jag tror att frågeställningen kommer efter några dagar, jag måste vara en del i processen innan dess. Ge mig ut på Sydneys gator och undersöka samt leta.
IUP: jag har redan behandlat denna del. Individuella utvecklingsplaner som är offentliga handlingar. IUP syftar till att följa varje enskild elev under grundskolan.
Spår: IUPdokumenten blir spår på ett eller annat sätt. Spår av elever i skolan som på sikt raderas (beror på kommunens egna bestämmelser av när så kallad gallring sker). I Vänersborgs kommun (min födelseort) råder gallring vart femte år. Det innebär att mina IUP, mina spår från min grundskola, inte längre finns att tillgå. De har raderats.
Någon: Spår är en rad olika saker, men en sak som är gemensamt för dem alla enligt min mening är att de uppvisar "tecken" på att någon existerar eller har existeras. Jag har nämnt det förut, i min andra blogg, att jag fascineras oerhört av just "någon". "Någon" kan vara synlig, men också vara osynlig. Spåren uppvisar att "någon" är synlig, men i ett annat sammanhang.
Helhet: Genom att föra samman dessa komponenter tror jag att jag kan vara något på vägen. Jag skulle vilja påstå att jag har min utgångspunkt ur IUP. Men att jag vill föra samman Spår och Någon på ett sätt jag inte kommit på ännu.
Jag skulle vilja påstå att det finns dolda och synliga spår av vår existens. Vissa spår, som för eleven, kan upplevas som dolda kan för en annan person, läraren, vara synliga. I Sverige har vi skolplikt, eleven måste gå i skolan, vilket i sin tur bidrar till att eleven efterlämnar sig spår omedvetet. På sikt raderas deras spår, men inte alla. Kanske finns deras elevhälsoprotokoll kvar? Det gör mina i alla fall.
Läraren samtalar med eleven och antecknar och vid åtgärdsprogram blandas fler människor in. Det som eleven säger "arkiveras" i diverse dokument. Elevens ord blir till spår som samlas. Runt om i staden vistas människor. Likt eleven efterlämnar de spår som "samlas" i en soptunna och arkiveras i form av att återvinnas.
För att förstå vad jag håller på med måste jag nu ge mig iväg. Jag kommer att följa upp detta med bilder och kanske vet jag mer vad jag håller på med om några timmar. Jag har i alla fall funnit ytterligare en inspiritationskälla;
Justin Gignac är en konstnär och entreprenör som började samla och sälja skräp i New York 2001. Kolla in hans hemsida: http://www.nycgarbage.com/
/Hanna
IUP: jag har redan behandlat denna del. Individuella utvecklingsplaner som är offentliga handlingar. IUP syftar till att följa varje enskild elev under grundskolan.
Spår: IUPdokumenten blir spår på ett eller annat sätt. Spår av elever i skolan som på sikt raderas (beror på kommunens egna bestämmelser av när så kallad gallring sker). I Vänersborgs kommun (min födelseort) råder gallring vart femte år. Det innebär att mina IUP, mina spår från min grundskola, inte längre finns att tillgå. De har raderats.
Någon: Spår är en rad olika saker, men en sak som är gemensamt för dem alla enligt min mening är att de uppvisar "tecken" på att någon existerar eller har existeras. Jag har nämnt det förut, i min andra blogg, att jag fascineras oerhört av just "någon". "Någon" kan vara synlig, men också vara osynlig. Spåren uppvisar att "någon" är synlig, men i ett annat sammanhang.
Helhet: Genom att föra samman dessa komponenter tror jag att jag kan vara något på vägen. Jag skulle vilja påstå att jag har min utgångspunkt ur IUP. Men att jag vill föra samman Spår och Någon på ett sätt jag inte kommit på ännu.
Jag skulle vilja påstå att det finns dolda och synliga spår av vår existens. Vissa spår, som för eleven, kan upplevas som dolda kan för en annan person, läraren, vara synliga. I Sverige har vi skolplikt, eleven måste gå i skolan, vilket i sin tur bidrar till att eleven efterlämnar sig spår omedvetet. På sikt raderas deras spår, men inte alla. Kanske finns deras elevhälsoprotokoll kvar? Det gör mina i alla fall.
Läraren samtalar med eleven och antecknar och vid åtgärdsprogram blandas fler människor in. Det som eleven säger "arkiveras" i diverse dokument. Elevens ord blir till spår som samlas. Runt om i staden vistas människor. Likt eleven efterlämnar de spår som "samlas" i en soptunna och arkiveras i form av att återvinnas.
För att förstå vad jag håller på med måste jag nu ge mig iväg. Jag kommer att följa upp detta med bilder och kanske vet jag mer vad jag håller på med om några timmar. Jag har i alla fall funnit ytterligare en inspiritationskälla;
Justin Gignac är en konstnär och entreprenör som började samla och sälja skräp i New York 2001. Kolla in hans hemsida: http://www.nycgarbage.com/
/Hanna
Letar spår.
Efter andra dagen i Sydney tänker jag nu bege mig ut och leta spår i staden. Lite nervös är jag, inte hunnit "känna" staden ännu, men det kan ju vara ett bra sätt tänker jag.
Det är morgon här nu och jag ska äta lite frukost samt duscha innan jag beger mig ut i storstaden. Jag har hämtat inspiritation från konstnärerna Petah Coyne. Jag tycker att hennes sätt att arbeta och hur hon experimenterar med material är oerhört veckert, fascinerande och inspirirerande. Alla objekt samlas till ett stort verk med en enhetlig färj och det gör konstverken, enligt min mening, kraftfulla och ståtliga samtidigt som de är behagliga att titta på. Jag skulle vilja arbeta på ett liknande sätt. Att alla mina spår från människor i Sydney samlas i ett enda stort konstverk. Det betyder mycket att människorna är på andra sidan jorden, för likt eleverna kan de inte påverka mitt konstverk och vad jag gjort med deras spår.
Nedan följer länkar till några av Petah Coynes verk:
http://images.artnet.com/artwork_images_652_142537_petah-coyne.jpg
http://media.photobucket.com/image/petah%20coyne/gordoncupcake/artblog2/Petah-Coyne.jpg
http://www.sculpture-center.org/content/rollover_image/coyneR1.jpg
Det är morgon här nu och jag ska äta lite frukost samt duscha innan jag beger mig ut i storstaden. Jag har hämtat inspiritation från konstnärerna Petah Coyne. Jag tycker att hennes sätt att arbeta och hur hon experimenterar med material är oerhört veckert, fascinerande och inspirirerande. Alla objekt samlas till ett stort verk med en enhetlig färj och det gör konstverken, enligt min mening, kraftfulla och ståtliga samtidigt som de är behagliga att titta på. Jag skulle vilja arbeta på ett liknande sätt. Att alla mina spår från människor i Sydney samlas i ett enda stort konstverk. Det betyder mycket att människorna är på andra sidan jorden, för likt eleverna kan de inte påverka mitt konstverk och vad jag gjort med deras spår.
Nedan följer länkar till några av Petah Coynes verk:
http://images.artnet.com/artwork_images_652_142537_petah-coyne.jpg
http://media.photobucket.com/image/petah%20coyne/gordoncupcake/artblog2/Petah-Coyne.jpg
http://www.sculpture-center.org/content/rollover_image/coyneR1.jpg
IUP.
Jag har även funderat och börjat arbeta med IUP (Individuella utvecklingsplaner). Dessa handlingar är offentliga handlingar som vem som helst kan hämta ut. Individuella utvecklingsplaner följer varje enskild elev under dess utveckling i grundskolan. Läraren ska alltid i en IUP utgå från vad skolan kan erbjuda eleven.
Jag måste medge att när jag fick kännedom om att dessa handlingar var allmänna sådana så blev jag smått orolig. Tänk att vem som helst kan gå ut och hämta ut en enskild elevs individuella plan om dess skolgång. Jag började med att fundera utifrån mig själv och utifall mina fanns kvar. Finns något spår av mig arkiverat? Jag beslöt mig för att kontakta arkivmyndigheten i Vnersborgs kommun (där jag gått i grundskolan) för att ta reda på saken. Ingemar på arkivmyndigheten kunde snabbt konstatera att mina IUP vid gallring hade "tagits borts" och inte nu längre finns tillgängliga. Vad som däremot fanns kvar var mina elevhälsoprotokoll sedan första klass i grundskolan. Vidare fanns även min första teckning arkiverad.
Det var intressant att ta del utav dessa uppgifter och jag har funderat mycket sedan dess. Jag ser det som att IUP är någon form av spår, ett spår som man elev inte själv kan påverka. Jag vill undersöka spår som människor i min omgivning inte kan komma åt och som de heller inte kan påverka. Jag befinner mig just nu på andra sidan jorden, i Australien, och jag kommer få jobba på med min gestaltning härifrån med start från idag. Jag tänker gå ut och samla spår i Sydney från dess invånare. Jag dokumenterar härifrån och jag kommer att koppla spåren till IUP.
IUP, som jag ser det, är spår av elever som de själva inte kan påverka. Samtal sker med eleven, men i slutändan är det läraren som nedtecknar vad som sagts. Men gestaltning ska innehålla spår av människor och genom att de finns på andra sidan jorden kan de heller inte "komma åt" (påverka) min slutprodukt. Jag börjar här och nu.
/Hanna
Jag måste medge att när jag fick kännedom om att dessa handlingar var allmänna sådana så blev jag smått orolig. Tänk att vem som helst kan gå ut och hämta ut en enskild elevs individuella plan om dess skolgång. Jag började med att fundera utifrån mig själv och utifall mina fanns kvar. Finns något spår av mig arkiverat? Jag beslöt mig för att kontakta arkivmyndigheten i Vnersborgs kommun (där jag gått i grundskolan) för att ta reda på saken. Ingemar på arkivmyndigheten kunde snabbt konstatera att mina IUP vid gallring hade "tagits borts" och inte nu längre finns tillgängliga. Vad som däremot fanns kvar var mina elevhälsoprotokoll sedan första klass i grundskolan. Vidare fanns även min första teckning arkiverad.
Det var intressant att ta del utav dessa uppgifter och jag har funderat mycket sedan dess. Jag ser det som att IUP är någon form av spår, ett spår som man elev inte själv kan påverka. Jag vill undersöka spår som människor i min omgivning inte kan komma åt och som de heller inte kan påverka. Jag befinner mig just nu på andra sidan jorden, i Australien, och jag kommer få jobba på med min gestaltning härifrån med start från idag. Jag tänker gå ut och samla spår i Sydney från dess invånare. Jag dokumenterar härifrån och jag kommer att koppla spåren till IUP.
IUP, som jag ser det, är spår av elever som de själva inte kan påverka. Samtal sker med eleven, men i slutändan är det läraren som nedtecknar vad som sagts. Men gestaltning ska innehålla spår av människor och genom att de finns på andra sidan jorden kan de heller inte "komma åt" (påverka) min slutprodukt. Jag börjar här och nu.
/Hanna
Okej.
Det har tydligen skett ändringar. Jag får inte längre skriva en uppsats, utan måste göra en gestaltning och nu måste jag ta det från där. Det gäller att nu blogga varje dag för att hinna ikapp samt redogöra för vad det är som jag undersöker. Jag har funderat under natten. min situation just nu är att jag befinner mig på andra sidan jorden och det påverkar mig; jag kan inte få handledning på samma sätt som de andra, så jag får försöka klara av detta på bästa sätt.
Jag har gjort en fältstudie under min praktiktid på ABF i fyra veckor. Den syftar till att visa på hur man kan bedöma i bildämnet på ett annat sätt.
Ernst Billgren har skrivit boken Vad är konst? (2008) i vilken han besvarar frågor som är riktade mot ämnet konst. Han besvarar frågorna med ett kort och ett långt svar. Likt titeln lyder den sista frågan "Vad är konst?" på vilken Billgren svarar "ett sätt att tänka". Om konst är ett sätt att tänka kan jag många gånger känna att inte det får utrymme i bildämnet. Vidare är det sällan något som bedöms i bildämnet. Vygotskij har skrivit boken Fantasi och kreativitet i barndomen (2006) och i boken menar författaren att människan innehar två grundläggande typear av handlingar/beteenden; den ena handlingen innebär ett återskapande - att vi reproducerar sådant som redan existerar, den andra handlingen syftar till att skapa någonting nytt och att vara kreativ.
Många gånger kan jag känna/uppleva att den återskapande handlingen får mest utrymme i bildämnet - att eleverna arbetar med att skapa former, komposition och valörskala genom att avbilda. Det innebär enligt mig att läraren på ett lätt sätt kan hänvisa vad som är rätt och fel på elevernas bilder - när det exempelvis kommer till stilleben. Den andra handligen, den kreativa, har jag sällan skådat. Men syftar bildämnet enbart till att avbilda det "vi ser"? Vidare finns ett myntat begrepp som lyder "Red pen mentaly". Detta grundades av John Hofendahl (om jag inte minns fel) och innebär att utifall läraren utgår från vad som är rätt och fel i sin undervisning, så kan det skapa en felrädsla hos barnet som bidrar till att lusten att lära på sikt hämmas. Det här är vad jag upplever hända i bildämnet. Många gånger har jag hört elever uttrycka sig "jag kan inte rita". Jag misstänker att erfarenheterna de bär med sig har påverkat barnet i sin utveckling. Gör eleven hela tiden "fel", kan jag förstå att barnet inte upplever bildämnet speciellt givande.
Men, om den kreatvia handlingen skulle få mer utrymme? Skulle kreativiteten dödas då? För att bildämnet ska få en högre status tror jag att det är viktigt att visa på att man kan förändra innehållet i ämnet. Avbildning är intressant; genom att avbilda lär vi oss "att se". Men, det är minst lika viktigt att den kreativa handligen får utrymme. I kursplanen för bild i grundskolan står bland annat att eleven vid det nioende skolåret ska "kunna analysera och kritiskt granska konstbilder, bilder för reklam och propaganda, nyheter och information i form av tredimensionell gestaltning, stillbilder och rörliga bilder". Genom att göra eleverna medvetna om sin egen läroprocess kan de troligtvis lära sig ha ett kritiskt förhållningssätt till övriga konstverk i samhället. Vad vill konstnären säga?
Ovan bildämnet även ska syfta till att barnen får utlopp för den kreatvia handligen (mer i bildämnet) tror jag även att bedömningen bör studeras och ändras så att den kan anpassas efter kreativiteten. Process och slutprodukt kan följas åt för att se hur eleverna både tar sig an uppgiften; hur de väljer ut sina material och varför, hur de reflekterar, refererar och analyserar kring uppgiften.
För att kunna följa tankeprocessen under skapandet med slutprodukten beaktas elevens tankar. Och om man ska ta till sig av Ernst Billgrens ord om vad konst är, så är det viktigt att kunna följa elevens sätt att tänka. Jag har gjort en fältstudie där 10 av mina elever i ämnet Form fick blogga om sin process om tillverkadet av en mask. De bloggade varje måndag och torsdag och bloggarna lever nu vidare. Jag skulle kunna arbeta vidare med min fältstudie i min gestaltning. Jag vet att bloggarna lever vidare.
http://konflikt2010.blogspot.com/
Jag har gjort en fältstudie under min praktiktid på ABF i fyra veckor. Den syftar till att visa på hur man kan bedöma i bildämnet på ett annat sätt.
Ernst Billgren har skrivit boken Vad är konst? (2008) i vilken han besvarar frågor som är riktade mot ämnet konst. Han besvarar frågorna med ett kort och ett långt svar. Likt titeln lyder den sista frågan "Vad är konst?" på vilken Billgren svarar "ett sätt att tänka". Om konst är ett sätt att tänka kan jag många gånger känna att inte det får utrymme i bildämnet. Vidare är det sällan något som bedöms i bildämnet. Vygotskij har skrivit boken Fantasi och kreativitet i barndomen (2006) och i boken menar författaren att människan innehar två grundläggande typear av handlingar/beteenden; den ena handlingen innebär ett återskapande - att vi reproducerar sådant som redan existerar, den andra handlingen syftar till att skapa någonting nytt och att vara kreativ.
Många gånger kan jag känna/uppleva att den återskapande handlingen får mest utrymme i bildämnet - att eleverna arbetar med att skapa former, komposition och valörskala genom att avbilda. Det innebär enligt mig att läraren på ett lätt sätt kan hänvisa vad som är rätt och fel på elevernas bilder - när det exempelvis kommer till stilleben. Den andra handligen, den kreativa, har jag sällan skådat. Men syftar bildämnet enbart till att avbilda det "vi ser"? Vidare finns ett myntat begrepp som lyder "Red pen mentaly". Detta grundades av John Hofendahl (om jag inte minns fel) och innebär att utifall läraren utgår från vad som är rätt och fel i sin undervisning, så kan det skapa en felrädsla hos barnet som bidrar till att lusten att lära på sikt hämmas. Det här är vad jag upplever hända i bildämnet. Många gånger har jag hört elever uttrycka sig "jag kan inte rita". Jag misstänker att erfarenheterna de bär med sig har påverkat barnet i sin utveckling. Gör eleven hela tiden "fel", kan jag förstå att barnet inte upplever bildämnet speciellt givande.
Men, om den kreatvia handlingen skulle få mer utrymme? Skulle kreativiteten dödas då? För att bildämnet ska få en högre status tror jag att det är viktigt att visa på att man kan förändra innehållet i ämnet. Avbildning är intressant; genom att avbilda lär vi oss "att se". Men, det är minst lika viktigt att den kreativa handligen får utrymme. I kursplanen för bild i grundskolan står bland annat att eleven vid det nioende skolåret ska "kunna analysera och kritiskt granska konstbilder, bilder för reklam och propaganda, nyheter och information i form av tredimensionell gestaltning, stillbilder och rörliga bilder". Genom att göra eleverna medvetna om sin egen läroprocess kan de troligtvis lära sig ha ett kritiskt förhållningssätt till övriga konstverk i samhället. Vad vill konstnären säga?
Ovan bildämnet även ska syfta till att barnen får utlopp för den kreatvia handligen (mer i bildämnet) tror jag även att bedömningen bör studeras och ändras så att den kan anpassas efter kreativiteten. Process och slutprodukt kan följas åt för att se hur eleverna både tar sig an uppgiften; hur de väljer ut sina material och varför, hur de reflekterar, refererar och analyserar kring uppgiften.
För att kunna följa tankeprocessen under skapandet med slutprodukten beaktas elevens tankar. Och om man ska ta till sig av Ernst Billgrens ord om vad konst är, så är det viktigt att kunna följa elevens sätt att tänka. Jag har gjort en fältstudie där 10 av mina elever i ämnet Form fick blogga om sin process om tillverkadet av en mask. De bloggade varje måndag och torsdag och bloggarna lever nu vidare. Jag skulle kunna arbeta vidare med min fältstudie i min gestaltning. Jag vet att bloggarna lever vidare.
http://konflikt2010.blogspot.com/
måndag 1 november 2010
Det snurrar i mitt huvud.
Då var det dags på nytt; att ännu en gång påbörja ett examensarbete. Denna gång hoppas jag att det går vägen. Flytet sist var väl inte det mest optimala. Jag ska försöka dra nytta av dessa tidigare erfarenheter den här gången och ge allt. Allt.
Okej, så här ligger det till. Den 10:e november åker jag till Australien för att närvara på min lillasysters bröllop. Jag är åter den 22:e november. Den här resan gör att jag redan här behöver avgränsa mitt arbete. Jag önskar kunna arbeta några dagar under min resa och behöver ha förberett så mycket som möjligt. Tiden är knapp, så jag behöver komma igång.
Jag har tre olika ingångar som jag finner intressanta och som jag gärna vill undersöka under de kommande tio veckorna. Det är relevant att ha en intressant frågeställning att fördjupa sig i, arbetet måste kännas kul samt lärorikt enligt min mening då "vi", det vill säga JAG och min FRÅGESTÄLLNING ska fajtas med varandra ett tag framöver.
Nåväl; så här långt har jag tänkt hittills. I min föregående kurs, alltså den första kursen i LAU310, har jag fått ta del utav den pedagogiska juridiken. Vad som framkom under en föreläsning var att IUP (Individuella utvecklingsplaner) är allmänna handlingar - alltså, vem som helst kan gå och be att få ut IUP från vilken grundskola som helst. Skolan kan inte neka att skriva ut en IUP-handling. Själva grundprincipen med IUP-handlingar är att den ska följa varje enskild elevs utveckling i grundskolan. De fungerar som underlag för elevens kommande lärare eller vid byte av skola. Som tidigare nämnt avser IUP-handlingarna gälla grundskolan och det är upp till kommunen själv att besluta om när handlingarna ska gallras ut ur arkivmyndighetens bokhylla. Enligt mig blir därmed IUP-handlingarna kvarlämnade spår från varje enskild elevs individuella grundskolegång.
Utifrån ovan nämnd fakta har jag dykt ned i mina egna spår och varit i kontakt med Ingemar Lundvall på arkivmyndigheten i Vänersborgs kommun. Vad finns kvar av min egna skolgång? I Vänersborgs kommun sker gallring var femte år och på så vis kunde Ingemar berätta att mina IUP-handlingar dessvärre inte längre fanns att tillgå. Däremot fanns min första teckning och samtliga anteckningar från elevhälsojournaler från hela grundskolan kvar. Jag beslöt mig för att beställa hem kopior på dessa journaler och i fredags hämtade jag ut dem som Rekommenderat brev på Posten.
Jag innehar en slags skräckblandad förtjusning beträffande spår. Jag har alltid fascinerats av denna "någon" som efterlämnar sig spår på ett eller annat sätt. De främsta egenskaperna som en lärare bör inneha är enligt mig lyhördhet samt nyfikenhet. Att försöka möta varje enskild elev och se till dennes behov. Nu är vi nästan inne på ingång nummer två. Nytt stycke.
Okej, ingång nummer två. Jag skulle vilja påstå att vi alla har olika förutsättningar för hur vi inhämtar ny information att omvandla till ny kunskap. Här utgår jag från mig själv. Sedan ett halvår tillbaka (nu blir jag personlig) har jag fått reda på att jag eventuellt lider av en sjukdom som gör att jag inte kan fungera likt många andra i samhället eller i skolan. Sjukdomen påverkar min mentala fokus och emellanåt har jag svårt att vara "närvarande" i olika sammanhang med olika människor. Detta påverkar så klart min vardag, mitt arbete och min sociala miljö. Det är frusterande att inte kunna fungera som många andra, samtidigt är jag lättad över att jag närmat mig ett svar som kan förklara mitt beteende. I stycket ovan nämnde jag att nyckelorden för att vara en god pedagog enligt mig handlar om att vara lyhörd och nyfiken på sina elever. Jag står fast vid detta. Varje enskild elev lär in och inhämtar ny kunskap på olika sätt. Min uppgift är att skapa dessa förutsättningar för mina elever att utvecklas. Det är vad jag kan göra. Dock finns elever som av olika anledningar genomgår psyksika processer där drivkraften till inlärning inte riktigt når fram. Här finns jag. Skolan har aldrig varit till för mig. Lärarna nådde aldrig riktigt fram och det är inte deras "fel". De nådde aldrig riktigt fram på grund av min sjukdom som funnits där sedan den dag jag föddes. Sjukdomen gör att min hjärna går på högvarv - jag skulle visuellt kunna förklara den som ett kaos - ett tredje världskrig. Där går inte teori in. Där kan inte ny kunskap inhämtas - jag är för upptagen med mina egna tankar. Så, vem är skolan till för?
Den tredje ingången. Ja, här snuddar jag vid konsten och bildundervisningen i skolan. Enligt Vygotskij (så som jag tolkar det) innehar människan två grundläggande handlingstyper; den ena handlingen innebär att återskapa sådant som redan finns och existerar, den andra handlingen innebär ett kreativt skapande som ger upphov till nya bilder eller handlingar. Erfarenheter från min egna skolgång samt praktikperioder under min utbildning talar för att det är den återskapande handlingen som tar mest utrymme i skolundervisningen av bildämnet. Eleverna ska fokusera på att avbilda perspektiv och studera komposition för att kunna åstadkomma ett återskapande på eget papper. Här kan läraren på ett enkelt sätt hänvisa till vad som är "rätt" och "fel" (vilket på sikt, enligt "red pen mentaly", kan bidra till en felrädsla hos barnet och hämma dess lust att lära). Var finns den andra handlingen? Den KREATIVA handlingen? Den handling där eleven "prövar sina vingar" och utvecklar sin konstnärliga förmåga? Jag är nyfiken på varför bildämnet inte innehar ytterligare fokus på den andra handlingen som Vygotskij behandlar. Konsten präglar samhället och studerar man kursplanen i bild ska eleven kritiskt kunna granska konst i samhället. Hur ska eleven kunna göra det såvida läraren inte öppnar upp för det på lektionstid? Hur förväntas människor kunna studera och kritiskt kunna granska konst när de inte lär HUR de kan göra det under deras tid i skolan? Kommer diskussionen kring konst någonsin på så vis kunna handla om annat än "vad går gränsen för konst"?
/Hanna
Okej, så här ligger det till. Den 10:e november åker jag till Australien för att närvara på min lillasysters bröllop. Jag är åter den 22:e november. Den här resan gör att jag redan här behöver avgränsa mitt arbete. Jag önskar kunna arbeta några dagar under min resa och behöver ha förberett så mycket som möjligt. Tiden är knapp, så jag behöver komma igång.
Jag har tre olika ingångar som jag finner intressanta och som jag gärna vill undersöka under de kommande tio veckorna. Det är relevant att ha en intressant frågeställning att fördjupa sig i, arbetet måste kännas kul samt lärorikt enligt min mening då "vi", det vill säga JAG och min FRÅGESTÄLLNING ska fajtas med varandra ett tag framöver.
Nåväl; så här långt har jag tänkt hittills. I min föregående kurs, alltså den första kursen i LAU310, har jag fått ta del utav den pedagogiska juridiken. Vad som framkom under en föreläsning var att IUP (Individuella utvecklingsplaner) är allmänna handlingar - alltså, vem som helst kan gå och be att få ut IUP från vilken grundskola som helst. Skolan kan inte neka att skriva ut en IUP-handling. Själva grundprincipen med IUP-handlingar är att den ska följa varje enskild elevs utveckling i grundskolan. De fungerar som underlag för elevens kommande lärare eller vid byte av skola. Som tidigare nämnt avser IUP-handlingarna gälla grundskolan och det är upp till kommunen själv att besluta om när handlingarna ska gallras ut ur arkivmyndighetens bokhylla. Enligt mig blir därmed IUP-handlingarna kvarlämnade spår från varje enskild elevs individuella grundskolegång.
Utifrån ovan nämnd fakta har jag dykt ned i mina egna spår och varit i kontakt med Ingemar Lundvall på arkivmyndigheten i Vänersborgs kommun. Vad finns kvar av min egna skolgång? I Vänersborgs kommun sker gallring var femte år och på så vis kunde Ingemar berätta att mina IUP-handlingar dessvärre inte längre fanns att tillgå. Däremot fanns min första teckning och samtliga anteckningar från elevhälsojournaler från hela grundskolan kvar. Jag beslöt mig för att beställa hem kopior på dessa journaler och i fredags hämtade jag ut dem som Rekommenderat brev på Posten.
Jag innehar en slags skräckblandad förtjusning beträffande spår. Jag har alltid fascinerats av denna "någon" som efterlämnar sig spår på ett eller annat sätt. De främsta egenskaperna som en lärare bör inneha är enligt mig lyhördhet samt nyfikenhet. Att försöka möta varje enskild elev och se till dennes behov. Nu är vi nästan inne på ingång nummer två. Nytt stycke.
Okej, ingång nummer två. Jag skulle vilja påstå att vi alla har olika förutsättningar för hur vi inhämtar ny information att omvandla till ny kunskap. Här utgår jag från mig själv. Sedan ett halvår tillbaka (nu blir jag personlig) har jag fått reda på att jag eventuellt lider av en sjukdom som gör att jag inte kan fungera likt många andra i samhället eller i skolan. Sjukdomen påverkar min mentala fokus och emellanåt har jag svårt att vara "närvarande" i olika sammanhang med olika människor. Detta påverkar så klart min vardag, mitt arbete och min sociala miljö. Det är frusterande att inte kunna fungera som många andra, samtidigt är jag lättad över att jag närmat mig ett svar som kan förklara mitt beteende. I stycket ovan nämnde jag att nyckelorden för att vara en god pedagog enligt mig handlar om att vara lyhörd och nyfiken på sina elever. Jag står fast vid detta. Varje enskild elev lär in och inhämtar ny kunskap på olika sätt. Min uppgift är att skapa dessa förutsättningar för mina elever att utvecklas. Det är vad jag kan göra. Dock finns elever som av olika anledningar genomgår psyksika processer där drivkraften till inlärning inte riktigt når fram. Här finns jag. Skolan har aldrig varit till för mig. Lärarna nådde aldrig riktigt fram och det är inte deras "fel". De nådde aldrig riktigt fram på grund av min sjukdom som funnits där sedan den dag jag föddes. Sjukdomen gör att min hjärna går på högvarv - jag skulle visuellt kunna förklara den som ett kaos - ett tredje världskrig. Där går inte teori in. Där kan inte ny kunskap inhämtas - jag är för upptagen med mina egna tankar. Så, vem är skolan till för?
Den tredje ingången. Ja, här snuddar jag vid konsten och bildundervisningen i skolan. Enligt Vygotskij (så som jag tolkar det) innehar människan två grundläggande handlingstyper; den ena handlingen innebär att återskapa sådant som redan finns och existerar, den andra handlingen innebär ett kreativt skapande som ger upphov till nya bilder eller handlingar. Erfarenheter från min egna skolgång samt praktikperioder under min utbildning talar för att det är den återskapande handlingen som tar mest utrymme i skolundervisningen av bildämnet. Eleverna ska fokusera på att avbilda perspektiv och studera komposition för att kunna åstadkomma ett återskapande på eget papper. Här kan läraren på ett enkelt sätt hänvisa till vad som är "rätt" och "fel" (vilket på sikt, enligt "red pen mentaly", kan bidra till en felrädsla hos barnet och hämma dess lust att lära). Var finns den andra handlingen? Den KREATIVA handlingen? Den handling där eleven "prövar sina vingar" och utvecklar sin konstnärliga förmåga? Jag är nyfiken på varför bildämnet inte innehar ytterligare fokus på den andra handlingen som Vygotskij behandlar. Konsten präglar samhället och studerar man kursplanen i bild ska eleven kritiskt kunna granska konst i samhället. Hur ska eleven kunna göra det såvida läraren inte öppnar upp för det på lektionstid? Hur förväntas människor kunna studera och kritiskt kunna granska konst när de inte lär HUR de kan göra det under deras tid i skolan? Kommer diskussionen kring konst någonsin på så vis kunna handla om annat än "vad går gränsen för konst"?
/Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)