Canberra, diaramor och Arthur Boyd.

Okej. Sista dagen i Australien för den här gången och det blir också sista gången som jag skriver mitt inlägg här. Den sista dagen till ära for jag tillsammans med familjen Anello, föräldrar samt vänner till Canberra för att besöka parlamentet, museum och se en del av den australiensiska bushen. Dagen vart lyckad och avslutades med att vi fick se vilda kängurur hoppa omkring i öppna landskap. Exotiskt och nästan lite utopiskt på något sätt. Kängurur har man sett på dokumentärer etc, men inte riktigt i det vilda, på riktigt. På något vis blir naturen än mer spännande när man förstår att dessa djur faktiskt existerar och lever här.

Liksom Gignacs kub. Spåren (läs skräp) som Gignac samlar på blir troligtvis än mer intressanta inuti den transparanta kuben än om man funnit dem på gatan. Innehållet blir näst intill lite heligt. I bilen hem från Canberra satt jag och funderade över dagen i huvudstaden. Första stoppet blev parlamentet. Inuti byggnaden fanns ett konstverk av konstnären Arthur Boyd, en gigantisk målning. Under den guidade turen framgick att människor tolkat målningen på flertalet olika sätt; en del påstår sig se tågvagnar, ansikten, kängurur mm. Vad man vet är att målningen innehåller en kakadua, mer än så vet man inte. Förutom Boyd själv.

Som tidigare nämnt fascineras jag utav denna "någon". I det här fallet av Boyd. Han sitter inne med svaret, det vill säga tankarna kring målningen och innehållet i denna. Som betraktare vet man inte mer än det man ser och man är fri att tolka vad man vill. Boyds målning är ett spår av en process som växt fram till ett resultat. Hur tankarna sett ut vet vi inte. Vi kan enbart prata om det vi ser, såvida vi inte vet något ytterligare så att säga.

I bildämnet lämnar eleverna spår efter sig. Mestadels är det den slutliga produkten som är spåret. I många bildsalar, som jag besökt, finns "kvarlevor" som tidigare elever lämnat kvar efter skolavslutningar och så vidare. Jag har ingen aning om hur de tänkt kring sina färdiga konstverk. Och vad vill jag säga med det här? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag är mitt i en process just nu och jag jobbar samt tänker ivrigt fram och tillbaka.

Vad som slog mig under bilfärden tillbaka från Sydney var i alla fall att jag studerat spår och funderat kring en kub som en form. Jag har ingenting färdigt. Vad jag vet är att jag tänker plocka med mig samtliga fysiska spår som jag plockat från Sydney, samla ihop mina elevhälsoprotokoll samt anteckningar och försöka "se över" vad jag arbetat med. Jag skulle vilja säga att jag försökt kombinera spår och diaramor/transparanta former med varandra. Jag skulle vilja föra samman dessa och gestalta min process. Föra samman alla pusselbitar och placera dem så att de kan studeras av andra. Jag vill på något vis "lyfta fram/upp" tankeprocessen som är rådande i en konstnärlig gestaltning och visa på att den är minst lika viktig som slutprodukten. Jag har funderingar kring om dessa "spår" ska samlas ihop i en transparant kub/box. Dels för att jag tycker att det är estiskt tilltalande/vackert, men också för att det enligt mig lyfter fram innehållet i kuben. På ett vis blir även kuben/boxen en "symbol" för begreppet "think outside the box". Om mina spår stannar inuti kuben och inte tillåts komma ut, vad händer då med den kreativa processen? Dör den?

Jag funderar på bildämnet. Dess upplägg. Jag tycker att "red pen mentaly" gör sig gällande, i alla fall mycket ofta, i bildämnet. Fortfarande. Är det mitt uppdrag som lärare? Att döda kreativiteten hos barnen? Att rätta dem i hur de ska skapa/forma sina konstverk? I läroplanen, Lpo94, framgår klart och tydligt att lärarna ska främja och arbeta för att skapa lust att lära samt motivation hos barnen. Hur arbetar man för att göra bildämnet lustfyllt? Får barnen vara kreativa?

Det låter snurrigt, men jag ska göra mitt yttersta för att klargöra mina tankar när jag väl är åter. Hoppas på handledning så snart som möjligt!