Nu är jag tillbaka i det kyliga Sverige och har redan kommit in i tidsrytmen. Lite förvirrad och försedd i en dimma begav jag mig igår till HDK för att sammansluta med några klasskamrater. Vi åt lunch och samtalade om allt möjligt innan vi slutligen gled in på att handleda och peppa varandra beträffande våra examensprojekt/examensarbete.
Det var oerhört skönt med en handledning och många kloka ord sades vilket nu medfört att jag vet ännu mer om mitt eget projekt. Att få handledning, enligt mig, bidrar många gånger till att man kommer närmre sin egen gestaltning och sin process. Man ger svar på vad man håller på med samtidigt som man med hjälp av klasskamrater bollar idéer samt avgränsar sig i arbetet. Vad vore en gestaltning utan handledning av lärare och klasskamrater? Troligtvis en dimma, en fullständig sådan.
Nåväl, som tidigare nämnt känner jag nu att jag kommit närmre min egen gestaltning och jag vet mer om vad jag håller på med. Kanske har jag vetat det hela tiden, men inte kunnat klargöra det för mig själv. Så, kanske är det dags att sammanfatta? Under min skoltid, både i grundskola samt gymnasium, har jag flertalet gånger känt mig inlåst innanför flertalet väggar. Speciellt beträffande bildämnet. För att avgränsa mig tänker jag utgå från detta ämne, men jag tror att min gestaltning kan beröra flertalet andra skolämnen. Anledningen till varför jag känt mig inlåst är att lärarna således försett mig med uppgifter som syftat till att omfatta avbildning i största allmänhet. Har det inte varit stilleben har det inneburit att man ska teckna av sitt eget ansikte eller en fågel. Ständigt har jag bollats med att försöka avbilda ett redan färdigt föremål där det finns ett rätt eller fel med tanke på att jag försöker avbilda föremålet så likt som möjligt. Bildlärare har pratat om valörskalan, mellanrumsformer, perspektiv, komposition etc. Min uppgift som elev har varit att anstränga mig till det yttersta för att få min teckning att efterlikna det redan färdiga föremålet så att min teckning blir så lik som möjligt. Den färdiga teckningen är min slutprodukt och processen har varit att "lära sig se".
Jag vill inte påstå att avbildning är fel, men jag tycker att den tar alldeles för stort utrymme i bildämnet. Som elev "får" man inte tänka utanför boxen. Istället hålls tankarna instängda och läraren är inte speciellt nyfiken eller lyhörd för vad eleven hellre vill göra. I läroplanen framgår att lärarens uppgift är att motivera eleven till en lust att lära. Hur ska det te sig om läraren inte ens är nyfiken på elevens inre tankar? Tankarna stängs ju, enligt mig, inne i boxen och kreativiteten dör. På sikt. Sakta men säkert. Och istället tar "red pen mentaly" vid; "Jag kan inte rita".
Jag har varit en elev; både i grundskola, gymnasium och på universitetet. Ständigt har jag följt de regler som upprätthålls. Jag har fått mina tankar fängslade i en box. Först på HDK har jag blivit tillåten att tänka utanför boxen och jag har setts som ett subjekt istället för ett objekt. Att nu kunna studera boxen utifrån är fantastiskt. Jag vill därför stänga in de faktorer som följt mig från ett objekt till ett subjekt. Och jag vill att människor ska kunna ta del utav min process och därför en transparent kub. Kuben är jag som ett objekt i skolans värld, idag är jag ett subjekt som önskar träda in i skolan och behandla mina elever som subjekt. Inte som fyrkantiga kuber där deras tankar hålls instängda.
asbra hanna!
SvaraRadera