Nåväl, mina tankar snurrar vidare trots "semestern" här nere. Jag har examensarbetet i bakhuvudet jämt och ständigt. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Försöker att skriva ned samt anteckna mina tankar som jag fört här nere. De skräp jag plockat tar jag med mig hemåt, men jag vet inte vad jag ska göra med det. Någonvart leder det säkert, men jag känner att jag behöver professionell handledning. Är ganska förvirrad och har gått vilse. En hel del.
Häromdagen var jag ute och promenerade i Sydneys äldsta stadsdel, The Rocks. Det var framåt sen eftermiddag och eftersom det regnade en hel del hade flertalet affärer faktiskt slagit igen för dagen. Jag köpte ett paraply för 70 spänn och beslöt mig för att ändå strosa omkring en aning, nu när jag ändå tagit mig in till centrum. Under promenaden kom jag på mig själv med att fönstershoppa relativt länge och ofta. Jag tog till och med kort på diverse knappar genom ett skyltfönster (en av de affärer som hade stängt).
På färjan under vägen hem satt jag och funderade över vad jag hade gjort under timmarna i centrum. Jag kom på mig själv när jag satt och reflekterade över fönstershopping och hur skönt det kan vara att endast strosa omkring och kika in genom skyltfönster. Tankarna sprang vidare och jag började fundera över vad det är som gör att jag fascineras av det här med fönstershopping. Jag lockas av att kunna studera objekt på håll, genom ett transparant mellanrum, och att rent fysiskt inte kunna röra vid de saker jag ser. Det väcker en nyfikenhet hos mig.
Jag kan erinra mig om tillfällen på museeum, till exempel Beatlesmuseet i Leeds, där jag såg Lennons glasögon genom en glaskub. Att se dessa bågar, med cirkelformade glas rakt framför mig, att vara så nära med endast en glasbricka mellan mig och Lennons glasögon var spännande. Att se, men inte röra...att inte ens kunna röra. Det är något med det där som jag fascineras utav, det är spännande på något vis. Jag har kommit fram till att det även är det som jag finner är intressant med Justin Gignacs konstverk. Att inuti en transparant kub finna spår av människor. Spår som inte kan vidröras, endast beskådas (såvida man inte drar en hammare i kuben). Jag skulle vilja ägna min gestaltning åt detta. På något vis. Mina tankar är med mig hela tiden och kanske är det dessa tankar, min process, som ska kunna beskådas av omgivningen? Mitt konstverk är mina tankar. Min konstnärliga process.
Emellanåt kan jag även tycka att flertalet elever, beträffande bildämnet, inte ges utrymme för att tänka fritt. De är hårt hållna att fokusera på att avbilda och många gånger kan jag uppleva det som om de inte ges möjligheten att "think outside the box". Min tid på HDK har visat mig att det går att tänka utanför boxen, att allt är möjligt. Jag tycker att det är tragiskt och synd att verkligheten inte ter sig på samma vis i bildämnet i skolan. Att barnens kreativitet drunknar och hamnar på botten av ån. "Red pen mentaly" tar vid och regerar, Billgrens tankar om att konsten är ett sätt att tänka falerar och istället tvingas barnen att hålla sig innanför boxens sex kanter för att dämpa sin kreativa anda.
Jag vill visualisera innehållet i den "stela" kuben och bevisa för verkligheten att kubens innehåll är för tragiskt för att stänga inne. Där inne vilar en hemlighet att fascineras utav och som väcker en spänning, precis som Lennons glasögon och Gignacs skräp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar