Filmat.

Nu har jag filmat fram och tillbaka. Till en början började jag att berätta om hur det känns att vara "osynlig", att inte bli "sedd" och hur betydelsefullt det är att läraren gör det. Det kändes inte så bra. Ganska deperimerande faktiskt.

Jag övergick istället till att filma mig själv där jag pratar om de tre lärarna som jag upplevde "såg" mig i skolan. Hur varje enskild av dessa tre lärare uppmuntrade mig och trodde på mig. Jag har även kommit att tänka på en lärare som vikarierade i bildämnet, Ingrid. En ung konstnär som kom in och vikarierade under ett par terminer i högstadiet. Hon pushade mitt intresse för bildspråket. Ibland hände det att jag satt kvar inne i hennes arbetsrum och pratade. Till och med sökte jag upp henne när jag gick på Komvux. Då vikarierade hon på en annan högstadieskola i stan och jag sökte upp henne för att berätta hur hon inspirerat mig till att fortsätta teckna. Hon blev väldigt glad och smickrad och vi satte oss för att samtala över en kaffe där hon även tipsade mig på olika konstskolor i närområdet; Göteborg bland annat.

Att prata om de lärare som betydde mycket för mig och som alla lyfte upp mig samt uppmärksammade mina framgångar känns väldigt bra och jag tror att jag fortsätter på det spåret. Imorgon kommer Lina hit och ska filma mig. Blir spännande. Jag ska fortsätta filma mig en stund till nu i eftermiddag, sedan lägger jag detta åt sidan för idag och konsentrerar mig på att skriva under kvällen.

Testing, testing.

Nu har jag testat och jag tänkte att jag skulle lägga upp några bilder för själva estetiken kring filmen. Jag vill ha en avskalad miljö som inte fråntar fokus från det jag berättar. Först tänkte jag på en stol, men jag vet inte riktigt. Den signalerar ett lugn som jag gärna vill förmedla i filmen. Jag är inte orolig över det jag berättar; jag har ju kommit fram till något och vill förmedla det i filmen.

Genomgång av blogginlägg.

Då så. Det är en rad saker som hänt sedan sist beträffande mitt examensarbete. Jag har i skrivande stund varit på min första handledning med Joakim; jag och Camilla. Jag anser att jag har tillräckligt med litteratur just nu och att jag inte behöver läsa igenom fler böcker.

Det har varit relevant och samtidigt betydelsefullt att studera samtliga böcker för att komma någon vart i min gestaltningsdel. Litteraturen har bidragit till att jag förstått mer om mig själv som individ och vidare bidragit till att jag getts möjligheten att möta mig själv, både vad gäller mitt ”inre jag” samt vad som är viktigt är viktigt för mig att tänka på som blivande lärare.

Idag, nu under förmiddagen, har jag gått igenom alla mina inlägg i bloggen för att finna en ”röd tråd”. Jag kan, efter att ha läst igenom samtliga texter, se att det finns centrala begrepp som är ständigt återkommande; ”red pen mentality”, ”osynlig”, ”se”, ”identitet”, ”nyfikenhet samt lyhördhet”. För att sätta in dessa begrepp i en kontext/sammanhang skulle jag vilja säga följande; jag har haft en osynlig roll i min uppväxtmiljö och jag har sökt min identitet genom att testa diverse roller. Det är viktigt att läraren ser de elever som inte blir sedda i sina hem, att läraren är nyfiken och lyhörd för elevens behov och försöka bekräfta elevens framgångar. Innebörden av Red Pen Mentality tror jag kan bidra till att eleven blir än mer självdestruktiv istället för att utveckla sin självkänsla och få näring till att tro på sig själv.

Min gestaltning kommer att spegla detta på något sätt. Efter handledningen hemma hos Joakim gick jag och Camilla i klassen för att äta lunch. Vi pratade om min gestaltningsdel varpå Camilla säger; "-Tänk om du ska vara osynlig i din gestaltning? Tänk om du ska hylla en av de lärare som sett dig?". Detta har etsat sig fast och idag gäller det att testa sig fram och sedan hoppas på att jag kan visa någon film på internet. Om inte annat får jag ta stillbilder och försöka citera vad jag sagt eller något? Det är riktigt irriterande att filmerna inte kan komma upp!

Inlägget och videoklippen som aldrig kom upp.

"Okej. Skrivdelen är igång och imorgon har jag min första handledning beträffande denna del. Utifrån morgondagen kommer jag också ta ställning till det fortsatta arbetet med min gestaltning. Jag vill på något vis få reda på om jag är på rätt väg.


Med min gestaltning går tankarna följande: jag funderar på att sätta ihop mindre filmer där jag samtalar om mig själv som ett "osynligt" barn och relevansen av att ha vuxna som "ser" en. Känslan av att vara "osynlig" har följt mig sedan barnsben och känslorna beträffande detta finns där fortfarande, strax under huden. Skrapar man på ytan så finns känslorna där under ett tunt, tunt skal. Skal som jag nu jobbar med ska få en "tjockare" yta, bli till ett skydd.


Min gestaltning lever med mig och jag upplever att jag är ett med den just nu. Likaså vad gäller skrivdelen. Därav går de in i varandra.


Jag kommer få hjälp av min barndomsvän Lina. Hon känner mig mest av alla och som läget ser ut just nu, så kommer hon filma samt ställa frågor som vi diskuterar fram tillsammans. Frågorna kommer troligtvis inte finnas med i filmen, utan enbart mina svar. Eller så pratar jag bara. Vet inte ännu.


Två tester kommer här. Ser sliten ut. Nästan lite pinsamt att lägga upp, men som sagt; testing, testing!


Jaha. Har nu suttit i nästan en timme och en kvart och videosnuttarna kommer inte upp. Fan."

Detta inlägg samt de båda filmklippen kom aldrig upp i förra veckan. Videoklippen kommer fortfarande inte upp. Tydligen (efter samtal med Merete och Julia) behöver man ibland lägga upp klippen på YouTube för att sedan göra ett försök att lägga upp dem på bloggen. Det känns sådär faktiskt. Vet inte om jag vill "blotta" mig för allt och alla då videoklippen är ganska "nakna" enligt min mening.

Ett försök till sammanfattning.

För några veckor sedan "gick jag upp" tillsammans med mina klasskamrater inför lärare N inne i vårt klassrum. Jag var nervös, men hade kortfattat samt konsist försökt sammanställa vad min gestaltning skulle innebära för mig. Vad det var jag ville utforska. Jag tänkte att jag nu, här på bloggen, nedteckna vad jag läste upp för mina klasskamrater samt N och skriva utifrån detta uttrag sedan. Jag uttryckte följande:

"Mitt examensarbete innebär att jag experimenterar med att skapa utan ett rätt. Min utgångspunkt har varit min främsta rädsla; vilken är att göra fel. Jag är rädd för att göra "fel". Denna felrädlsa tror jag har orsakats av flera olika faktorer varpå skolan och dess "kunskapsförmedlare", lärarna, bär ett ansvar gentemot detta. Många gånger har de lämnat mina framgångar okommenterade och istället valt att fokusera på mina svagheter. Detta har på sikt hämmat min lust att som elev lära och våga tro på mig själv. I Lpo94 framgår att skolan ska arbeta för att främja elevens lust att inhämta ny kunskap - hur gör man det som lärare när man påstår att eleven ska sträva efter ett rätt hela tiden? För vems skull gör eleven sina val? Om det finns ett rätt finns automatiskt ett fel; ett fel som tar för stor plats i skolan. Red Pen Mentality - på sikt skapas en felrädsla hos barnet som hämmar dess lust att lära. Jag har varit ett sådant offer; en elev som tragglar glosor, multiplikationstabellen, fuskat på prov etc för att inte misslyckas. Tillslut fick rädslan för att göra fel för stort utrymme och ledde till skolk, IG coh skoltrötthet. Jag vill se mina elever och jag vill arbeta för att främja mina elevers lärande. Genom att utesluta "det rätta" blir heller inget fel."

Jag håller fortfarande med min presentation och jag fick god respons av mina klasskamrater samt lärare N. Jag vidhåller att jag fortfarande experimenterar med denna form av "problematik" i mitt examensarbete, men enbart i skriftdelen. Dock kommer jag inte predika om hur jag ska arbeta som lärare, utan mer visa på att elevers mentala tillstånd påverkar deras inhämtning av ny kunskap. Elever som är "osynliga" i sina hem har troligtvis en lägre självkänsla och självförtroende än andra elever som är "synliga" i sina hem. Därav tror jag det är viktigt att läraren är medveten om sitt handlande, sin interaktion och samtal med sina elever. Försöka så gott det går att göra varje enskild elev synlig, i alla fall i skolan. Uppmuntra dem och deras framgångar, se till att de växer inombords.

Jag har levt och växt upp i ett hem där jag många gånger känt mig "osynlig". Under många, många års tid har en låg självkänsla växt fram och där tron på mig själv varit lika med noll. Jag är/har varit självkritisk och mycket destruktiv. Att befinna sig innanför dessa väggar är svårt. Sakta men säkert börjar man att jämföra sig med andra. Tilliten till att "jag duger som jag är och jag är stolt över att vara den jag är" finns inte.

Jag var klassens clown och var "flytande". Jag tillhörde inte riktigt någon gruppering i klassen utan strosade mest omkring och skämtade. Jag slutade komma på lektioner och blev skoltrött. Vad jag istället fokuserade på var att "vara någon". Att finna en identitet så att jag äntligen skulle få bli "sedd", på riktigt. Mitt bekräftelsefokus var på högvarv och jag kämpade mycket för att han/hon/den/det skulle tycka om mig. Se mig. På riktigt.

Det är dessa känslor jag vill redovisa i min gestaltning. Det är detta "inre" jag vill berätta om. För det är viktigt. Jag vill visa att det är viktigt att läraren "ser" mig; "ser" sina elever på riktigt. För om ingen gör det hemma; vem ska då se mig?

Inspiritation av Hay.

Det är svårt att koppla upp sig mot nätet ute i skogen. När man loggat in loggar man ut lika fort, så jag ska försöka fatta mig relativt kort, men ändå uppdatera litet om examensarbetet.

På tisdag ska jag få handledning utav Joakim. Det känns skönt, då jag behöver förstå vad jag vill åt samt försöka finna en röd tråd. Jag tycker mig ha en, men den ser dock dimmig ut; en röd tråd i garn med massa småbös som hänger ut lite här och var. Måste försöka släta ut den en aning.

Har just sett Hays film Den oberättade berättelsen som gav mycket eftertanke samt reflektion. Jag fick en rad idéer och Hay inspirerade mig. Mycket.

Jag har funderat kring min film. Jag har skrivit ned allt jag finner relevant från texterna jag läst. Det är mycket litteratur, men texterna fångar in mina tankar som jag haft och fungerar nästan som ett ryggstöd åt mig. Jag litar på vad jag läser och texterna är min ryggrad; de kompletterar min egen sanning. Det jag känner/känt är sanningen och texterna är känslans skelett; det finns andledningar till varför jag känner som jag gör.

Jag har låst in mig i ett skåp. Där är jag instängd just nu. Jag sitter inne med min insikt. Den ligger i mitt knä och vill öppna upp luckan. Den skriker att den vill UT! Jag vill att den ska släppas fri, men jag vet inte hur jag öppnar dörren. Ska jag släppa ut allt? Ska jag spara litet på min hemlighet? Vill jag att alla ska få ta del utav den och vad vill jag att människor ska veta?

Där befinner jag mig just nu. Jag behöver strukturera upp vad jag ska säga. Jag har i stort sett bestämt mig, men jag vet inte om jag vill offentliggöra alla faktorer som bidragit till att jag känner som jag gör. Är det ens relevant? Kan de skada nära och kära? Risken finns och jag vet inte om jag är beredd att ta den smällen riktigt. Därför har jag heller inte lagt upp exempel på hur min film kan se ut. Jag har nämligen ingen struktur i min berättelse ännu. Vad som framkommer i filmen är MYCKET viktigt för mig. Jag vill vara helt "naken", men vet inte om jag vill ta det steget.

Jag har varit ett "osynligt" barn och nostalgiskt nog känner jag mig fortfarande som ett sådant i närheten av enskilda människor. Inga som jag tänker namnge. Jag vet inte ens om de vet om det. Därför vet jag att mina ord i min film kan såra några i min närhet och frågan är om jag vill ta risken. Jag har legat och tänkt på detta om nätterna. Det gör mig smått orolig faktiskt. Men jag har en plan som kanske kan fungera. Jag har ju trots allt min sanning; min upplevelse och mina känslor. Dessa kan ingen ta ifrån mig.

Imorgon lämnar jag skogen och beger mig hemåt till Göteborg igen. Jag tänker montera upp min kamera imorgon. Texterna tänkte jag sammanställa idag. Har de två sista böckerna med mig och jag har kommit in i läsandet ganska bra nu, så tror att jag kan läsa ut dessa under kvällen. Det är tur att jag uppskattar att läsa. En väldig tur.

Återkommer imorgon.

Den svarta kuben. Och böckerna.

Kuben. Jag var uppe och kikade på den häromdagen. Där står den. Svart och prydlig. Kall och kylig. Eller? Jag vet verkligen inte vad jag känner för min kub. Ett vemod tror jag samtidigt som jag knappt känner någonting alls.

Böckerna däremot. De är spännande. Intressanta och jag tröttnar aldrig på att läsa. Inom mig finns en drivkraft. Om en stund åker jag till HDK på nytt och kliver rakt in i böckernas fantastiska värld och beblandar mig med orden.

Läsningen fortsätter.

Jag har lånat videon av Hays examensarbete och jag kommer att titta på den senare idag. Jag tycker att Lene har gjort väldigt fascinerande samt intressanta gestaltningsarbeten och jag tror att jag kan inspireras utav hennes examensverk. Ska bli kul att se videon och hur hon arbetade med den!

Jag håller fortfarande på att läsa och börjar finna en struktur i min "text" för videon. Ju mer jag läser desto fler insikter får jag. Jag upplever att Jesper Juuls bok har gett mest hittills. Samtidigt så bidrar de andra böckerna också så klart, men Juuls bok har ett innehåll som jag själv kan identifiera mig med.

Juul har en infångande textformulering och jag kan relatera till mycket utav det han behandlar i sin bok. Han skriver om det "osynliga" barnet; barnet som inte blir "sett" i sin familj och som förgäves söker efter bekräftelse samt försöker finna den i starka identiteter. Jag har varit en sådan person och trots att jag arbetat med det har jag svårt att lita på min omgivning. Att de uppskattar mig som jag är. Då jag är uppväxt i en sådan här miljö vet jag att det finns andra barn som känner sig här, jag vet att det inte är ovanligt med "osynliga" barn. Därför tycker jag att läraren har en viktig uppgift när det kommer till att "se" varje enskild elev i klassrummet. Blir eleven inte "sedd" i sitt eget hem utav sina/sin föräldrar/förälder; vem ska då "se" honom/henne?

Som lärare vet man inte alltid vilka erfarenheter varje enskild elev bär med sig in i klassrummet. Därför tycker jag att det är viktigt att man som lärare är lyhörd och nyfiken på sina studenter. Är man det så tror jag att man automatiskt "ser" dem. Både som grupp och individuellt. Åtminstone kan man försöka att sträva efter det. Läraryrket handlar enligt mig inte enbart om att undervisa, utan även om att finnas där. Det är mitt främsta uppdrag och där kommer även "red pen mentality" in. Om ett barn är "osynligt" i sitt hem blir det inte bättre utav att läraren fokuserar på de "fel" som barnet gör. På sikt tror jag att barnet utvecklar en destruktiv självkänsla. Precis som jag gjorde. Jag hade det svårt hemma. Det blev inte bättre av att lärarna inte "såg" mig. De lärarna som betydde något var de lärare som visade ett intresse av mig; där jag blev ett subjekt framför deras ögon. De såg igenom mig och plockade fram mitt inre.

Jag som elev.

Jag har varit elev under fyra perioder i mitt liv. Jag är 28 år idag och jag upplever att jag har en god uppfattning om hur det är att vara elev/student. Nio år i grundskola, tre år på gymnasium, två år på komvux och fem och ett halvt år på universitet.

Utanför skolans lokaler har mitt liv pågått och fortsatt. Ett liv fullt av toppar och dalar. Mina vänner räddade mig och jag är tacksam för deras existens. Några har jag kontakt med fortfarande, andra inte. Skulle de träffa mig idag skulle de troligtvis inte känna igen mig som person. Vi förändras både i och utanför skolan.

Jag har varit identitetssökande så länge jag kan minnas. Jag har alltid velat bli "sedd" bland människor i min omgivning. Ja, vad gör man inte för att få bekräftelse och uppmärksamhet? Blir man inte vegan, blir man punkare, skatare, djuraktivist, träningsnarkoman etc. Då blir man i alla fall sedd. Under den här tiden förstod jag inte att jag hade ett bekräftelsebehov. Det har jag förstått i efterhand, i vuxen ålder. Några av dem som "såg" mig på riktigt var mina lärare och jag minns dem oerhört väl. IMO, Ing-Marie Ohlsson (Svenska, grundskolan), Anna Stolt (Svenska, Komvux), Bo Wieselius (Samhällskunskap/Psykologi, Komvux), Inger (vikarie i bild, högstadiet) och samtliga lärare på HDK. Vad dessa lärare har gemensamt är deras engagemang och tro på att allting är möjligt. Har man inte den tron på sig själv har dessa lärare bidragit till att förse mig med den.  I deras klassrum var vi subjekt, inte objekt. IMO tyckte om mig. Det kände jag på mig. Hon skrattade alltid och bemötte mig som ett subjekt, såg mina styrkor och lämnade inte dessa okommenterade. IMO berättade att hon tyckte om mina texter, att det jag skrev i inlämningsuppgifter alltid var lika spännande läsning. Anna Stolt berömde även hon mina texter och var oerhört nyfiken samt engagerad i mina inlämningar. Bo lyfte upp mig och såg ganska snart mitt politiska engagemang vilket han spånade vidare på. Efter en samhällslektion ville han hålla kvar mig för att överlämna en bok som han själv haft som sin bibel. De valde handlingen - ord och tankar för socialism under 100 år hette boken och den står fortfarande i bokhyllan. Var gång jag ser den tänker jag på Bosse och erinras hur han trodde på mig. Vilket han också sa; "- Du kommer gå långt Hanna, om inte som politiker gör du det på annat sätt". De orden värmde och jag ler fortfarande åt hans kommentar. Och Inger, min fantastiska bildlärare. Hon var vikarie i bildämnet och ibland hände det att jag stannade kvar efter lektionens slut. Hon tyckte att jag skulle söka till konstskola. Jag fick titta på hennes verk och en gång bjöd hon hem mig till sitt hem där jag fick beskåda en målning som hon höll på med. En fantastisk människa.

Lärarna på HDK, ni vet vilka ni är, NI är fantastiska! Hos er är INGENTING omöjligt. Tillsammans med er har jag fått växa, utmana, skapa, reflektera, vara, existera samt känna mig upplyft. Det är dessa människor, dessa lärare, jag kommer falla tillbaka på i min egen yrkesprofession. Det är de "goda" lärarna jag minns, det vill säga de lärarna som "såg" mig. De har snuddat vid mitt hjärta. Jag vill också snudda vid mina elever i framtiden. Min uppgift är att "se" dem.

Plugg och ny information som omvandlas till kunskap.

Har just kommit hem efter att befunnit mig på stadsbiblioteket under lunch och eftermiddag. Känns bra och lämnade byggnaden med ett leende. Nya insikter och ny kunskap!

Jag har idag tagit del utav Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr för att inhämta ny information. Jag har velat fokusera på barnet och samtalstekniker. Jag tror att samtalet och interaktion väger tungt i läraryrket och det är viktigt att mötas - lärare och elev - elev och lärare. Min främsta uppgift, som jag ser det, är att göra mina elever synliga för sig själv och andra. Varje enskild elev är unik och för att "se" dem behöver jag vara lyhörd och nyfiken. Det kryper i mina fingrar - jag vill så gärna möta mina elever nu, nu, nu!

Jesper Juul behandlar i sin bok Ditt kompetenta barn - på väg mot nya värderingar för familjen (1995) det "osynliga barnet". Han menar att det finns barn som växer upp i familjer där de är "osynliga", vilket enligt Juul innebär att de överhuvudtaget inte blir "sedda" som de är eller som de har det. Vidare menar författaren att "osynliga" barn ofta bestämmer sig för att göra något med sin kropp, klädsel, sitt beteende eller sina attityder som gör dem mycket iögonfallande.

Det är intressant samtidigt som det känns tufft att ta in denna litteratur. Orsaken handlar om att jag känner mig "träffad". Som en pil gått rakt in i hjärtat. Jag blev aldrig "sedd" i mitt hem och jag lämnade mitt hem med ett splittrat inre som jag fått lida för. Jag menar inte att det är synd om mig, men livet har inte varit en dans på rosor alla gånger. Jag gjorde "revolt" i mitt hem, blev vegan/vegeterian, var arg och utåtagerande som på sikt ledde till en kroppsfixering under två år. Jag var som besatt av min vikt. Tränade 5-6 gånger i veckan och gärna dubbelpass. Åt inget efter 18:00 och köpte endast lightprodukter. På kort tid hade jag gått ned alldeles för mycket i vikt, så mycket att mina föräldrar började bli oroliga och jag kunde känna mig "sedd". Min räddning ur denna fruktansvärda terror blev ett liv på Nya Zeeland. Genom att bo i en värdfamilj som uppskattade mig och som fick mig att känna mig betydelsefull gav det mig perspektiv på livet. Väl hemma ville jag inte vara en del utav mitt gamla liv och bröt upp med pojkvän samt flyttade till annan ort. Göteborg.

Mitt liv i Göteborg har varit betydelsefullt och meningsfullt för min individuella utveckling. Mina studier och vänner har format mig till den jag är idag. Dock kämpar jag med min identitetskluvenhet och under två hela år har jag fått hjälp; både genom samtal och på kemisk väg. Jag är tacksam för detta.

Det som väger tungt för mig är att forma och utveckla det liv jag själv vill leva. Insikterna är många och det tar tid att smälta dessa. De flesta insikter har jag fått genom samtal, men även via litteratur. Jag tycker om att läsa och tar till mig skriven text väldigt väl skulle jag våga påstå. Juuls avsnitt om det "osynliga" barnet bidrog till att jag fick ökad förståelse för hur jag själv har blivit behandlad som barn och vidare har jag förstått att pedagogens uppgift inte enbart handlar om att undervisa - det handlar även om att "se" sina elever. På riktigt. Lyckas man inte "se" alla under en lektion får man sträva efter att "se" de andra under nästa lektionstillfälle. För - om inte barnet ens blir "sedd" i sitt eget hem, vem ska då "se" honom/henne. Jo; JAG. Jag vill inte att mina elever ska gå samma väg som jag. Jag ska göra mitt yttersta för att finnas där för dem. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta i praktiken, man kan inte bära allt på sina axlar. Men, jag är där för mina elevers skull och för att jag vill vara där. På riktigt.

Rasoul Nejadmehr har också väl valda ord netecknade i antologin Befria oss från mångkulturalism (2008). I inledningen presenterar Nejadmehr fransmannen Emmanuel Levinas syn på den andre. Levinas menar att det är viktigt att lära av den andre istället för att lära om den andre. Detta, menar Levinas, innebär att den andre måste betraktas som en varlelse vars existens är nödvändig för min kunskap och mitt lärande. Jag upplever att dessa ord är väl valda sådana. Jag har själv lyssnat till Nejadmehr och sett honom under en föreläsning och vad som satte sig i huvudet var hans ord om att se människor i ens omgivining som subjekt, inte som objekt. Jag är ett subjekt och varje enskild elev är ett subjekt. Jag tycker att det är en viktig inställning att anamma som pedagog. Om jag har en sådan föreställning tror jag att det är lättare att "se" sina elever.

Jag ska arbeta för att "se" mina elever och påminna dem om att de är unika och att ingenting är omöjligt. I mitt klassrum ska lusten att lära främjas och jag tror att det börjar med att skapa en trygg stämning i en klass. Likväl som jag ska arbeta för att se mina elever ska de också lära sig se varandra, så de kan interagera och samspela. I mitt klassrum finns det ingenting som heter FEL. Så tror jag att man bäst utesluter en felrädsla. Finns ett fel finns uppenbarligen ett rätt. Men om allt är möjligt, vem är då jag att säga att en väg är den rätta? Jag tror att den bästa pedagogiska metoden vilar i en trygg bas där läraren är nyfiken på sina elever och är beredd att möta dem precis som de är. Gone Red Pen Mentality, för här är DU inte välkommen.

Videokonst och stadsbiblioteket.

Efter sista handledningen fick jag lite tips av lärarna att kolla upp några namn för vidare inspiritation. Bruce Nauman, Marianne Lindberg och Rebecka Hemse var några utav namnen jag fick. Vidare samtalade vi om Sophie Calle och utställningen på Röda Sten varpå ett konstverk var videofilmer på olika människor som sjöng Imagine(?). Ska kolla upp detta lite närmre.

Jag har bestämt mig för att ha en avskalad miljö beträffande videofilmen. Dock märker jag att jag inte blir riktigt nöjd. Men, jag har bestämt mig för att lägga videon åt sidan lite grann och fokusera på att läsa. Så nu sitter jag här redo för att bege mig till stadsbiblioteket för att kliva rakt in i den "teoretiska" världen för ett tag framöver. Jag har fått tag i god litteratur och det känns bra; Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr mfl. Kan nog bli spännande det här!

Så, stadsbiblioteket - here I come!

Böckerna betyder mer än min kub.

Det var behövligt med handledning idag. Till en början visste jag inte om jag hade så mycket att säga, men det var skönt att föra en diskussion om kuben och mitt förhållande till den. Den är nu utesluten.

Kuben/boxen har haft en innebörd i min gestaltning så här långt och vad jag då syftar till är att den bidragit till en större förståelse över vad jag vill uppnå i mitt projekt. När jag tog upp att jag inte vill ha med kuben i min gestaltning följdes mitt beslut av flertalet frågor kring varför kuben inte ska medverka. Vidare upplevde en del att kuben hade haft en tydlig koppling i min gestaltning.

Jag har under hela projektet känt att mitt förhållande med kuben inte är "äkta". Med det menar jag att jag inte har någon betydelsefull relation till den som ett objekt/föremål. Jag "känner" ingenting för den och jag struntar i om det händer den något. Det som jag istället känner att jag är intresserad utav och som betyder mer för min insikt är begreppet "red pen mentality". Jag skulle till en början skriva en uppsats, men på grund av att det inte fanns handledare så att det räckte blev jag istället ombedd att göra en konstnärlig gestaltning eller ansöka om att få skriva uppsats nästa termin. Jag ville bli klar och jag såg ingen annan utväg än att påbörja en gestaltning med en tillhörande kappa. Därmed är det inte sagt att jag lade mina tankar om uppsatsen åt sidan. Dessa tankar och funderingar har funnits där hela tiden. Varje vecka under gestaltningen har mina tankar om Vygotskijs teorier om människans två handlingar, begreppet "red pen mentality", Billgrens svar på frågan Vad är konst? funnits där och det är dessa funderingar som lett mig till min insikt om hur jag vill förhålla mig till mina elever har sin utgångspunkt. Inte från kuben. Kuben har fått mig att inse det än mer och jag upplever mig inte ha något starkt band till den, det bandet fanns redan där innan jag började arbeta med kuben. Därav ser jag ingen anledning till att ha den med i gestaltningen. Det är orden jag vill åt. Jag vill berätta min insikt, mina tankar kring hur jag vill förhålla mig till mitt yrkesval och hur jag vill bemöta mina elever samt hur jag "ser" på dem. Det är det vesentliga för mig. Det är orden jag vill arbeta med. Min berättelse.

Därav har jag valt att fokusera och dra nytta av den text samt litteratur jag samlat på mig och utgå ifrån den. Det ligger en rad böcker på pallen i vardagsrummet och dessa är källan. Dessa böckers innehåll ska inte ligga och damma till ingen nytta. För mig betyder de mer än så - de är kärnan i min gestaltning. Kärnan till min berättelse om min insikt.

Video.

Måndag på nytt och min gestaltning fortsätter, men på något sätt upplever jag att jag kört fast. Jag vet inte riktigt vad min slutprodukt blir ännu. Jag var uppe i skulptursalen idag och tittade på min kub. Där stod den; svart och fyrkantig. Hård och kall. Jag vet inte om jag känner så mycket för den om jag ska vara ärlig. Den ÄR mest.

Kuben har dock fört mig dit jag är idag. Jag funderar mycket. Har en del nyckelord som inte vill lämna mitt huvud. "Red pen mentality", "insikt", "objekt/subjekt" etc. Däremot är kuben inte så central längre, den har liksom "tappat" sin innebörd. Men, jag hade troligtvis inte hamnat där jag är idag om det inte varit för konstruerandet av berörd box.

Jag har filmat under helgen, i mitt hem. Däremot har jag inte kunnat lägga upp någon av filmerna då mitt internet är alldeles för segt för detta. Tog med mig kameran till skolan, men när jag skulle sätta i minneskortet här insåg jag att det inte var inuti kameran utan troligtvis sitter kvar i datorn där hemma. Så - kontentan av det hela blir att jag får föra över filmsnutten en annan dag.

Denna filmsnutt är inte den "färdiga". Jag vet nämligen inte vad jag ska säga riktigt ännu, behöver läsa på mer även om jag är klar med min insikt. Dock kanske det finns mer att säga? Så, måste se över berörd litteratur.

Insikten är mitt signum - mitt ledord.

Ojojoj, vilka svängningar detta projekt tar emellanåt. Ibland känns det som om jag inte riktigt hänger med, men än ska jag inte kasta in handduken. Jag fortsätter att traggla, reflektera, fundera och analysera vidare. Och det är väl i stort sett det som denna gestaltning slutligen kommer att hamna i.

En insikt.

Kuben är svart.

Så, nu är kuben svart och står placerad uppe i skulptursalen. Den är dock, enligt min mening, inte perfekt ännu så jag tänker jobba ännu mer med den om en stund. Behöver en pensel för att komma åt riktigt ordentligt, i samtliga hörn och så.

Jag har funderat en del sedan handledningen sist. Den kändes väldigt bra och det var skönt att ventilera en aning samt presentera min idé för lärare N. Det verkde som om mina tankar och reflektioner togs emot på ett bra sätt så jag kör på som bestämt, men med en liten ändring. Jag kommer i mitt gestaltningsprojekt göra en film där jag berättar om min egen felrädsla. Kuben kommer vara med på ett hörn, på ett eller annat sätt.

Under hela projektet eller under hela min skolgång såväl som på grundskolan, gymnasiet och universitetet har jag strävat efter att göra saker "rätt" hela tiden. Hela tiden. Detta är så djupt rotat i mig. På HDK har jag lärt mig något annat; att det inte finns något rätt eller fel. Jag har på så vis utvecklats till att bli en starkare person som vågar tro på mina egna idéer. Mina lärare på HDK har bevisat att allting är möjligt och att det inte finns någon rätt väg att gå. Jag har växt som elev och vågat pröva mig fram. Det är härligt och jag vill nu utmana min rädsla för att göra fel.

I mitt förra gestaltningsprojekt tecknade jag så "perfekt", men utmanade mig själv med att låta omgivningen strimla sönder mina teckningar i en dokumentförstörare. Jag kommer tillbaka till det beteendet i detta projekt. Återigen möter jag min rädsla för att göra fel; min kub är ett fysiskt exempel på detta. Jag har haft kuben i åtanke hela tiden och hur utställningen kommer att se ut. Kuben ska vara svart och på millimetern jämn i alla hörn och kanter. Fy fan! I huvudet strävar jag efter det "rätta" hela tiden, det "perfekta". Jag vill inte vara en lärare som skapar en felrädsla hos mina elever. Det finns ingenting som heter "att misslyckas". Det handlar enbart om att vi prövar oss fram som människor för att utifrån dessa erfarenheter pröva något annat. Red pen mentality existerar, det är ett begrepp som skapats utifrån att lärare i praktiken handlar som de gör. Hur hade det sett ut om lärarna fokuserade på att lyfta fram elevens framgångar istället? Gone Pen Mentality?

Kuben kan fara och flyga, så kommer också bli fallet. När den är så perfekt som den bara kan bli ska den lämnas åt slumpen; ut ur fönstret från HDK ska den. Lämna mig ifred!

Utesluter man RÄTT så finns det inget FEL.

Kuben är en kub och nu då?

Idag fick jag en "extrahanledning" av lärare M uppe i skulptursalen som bidrog till mycket reflekterande, men även ett djup i mitt examensarbete. Ett djupdyk kanske man kan uttrycka det som och det bheövde jag.

När jag traskade in i skulptursalen hade jag bestämt mig för att arbeta med en kub för att den skulle fungera som mitt JAG, mig som elev. Mig som ett objekt. Lärare M befann sig i salen och jag tog tillfället i akt att samtala litet med honom om mitt projekt. Som vanligt började tankarna snurra, dock på ett positivt sätt och jag blev klarare med vad jag egentligen vill gräva ned mig i.

Ok, Red Pen Mentality. I kurslitteraturen Bedömning i och av skolan (Lundahl, 2010) behandlas begreppet och författaren hänvisar till Johan Hofvendahls studie som bland annat behandlar lärares fokusering vid utvecklingssamtal utifrån resultat från prover och tester där eleven antingen har alla rätt eller näst intill alla rätt, endast ett par fel. Enligt Lundahl framgår att i åtta fall av tio utgår läraren från ett bristperspektiv dvs. det är proportionen fel som hamnar i fokus istället för elevens framgång. Författaren menar att den här typen av bemötande/samtal kallas för ett "red pen mentality"; att fokusera och enbart markera fel och brister samt svagheter vilket i sin tur leder till att eventuella framgångar hamnar i skymundan och lämnas okommenterande.

I vuxen ålder har jag förstått att min främsta fobi handlar om att jag är rädd för att misslyckas, att göra "fel". För tydligen har det alltid funnits ett "rätt" för läraren att hänvisa till. Det finns en orsak till varför jag skolkade, varöfr jag fuskade på prov, varför jag fick IG och varför jag var skoltrött. Mina lärare var inte nyfikna på mig. Istället traskade de omkring i korridorerna på väg till nästa lektion med samma uppgifter att dela ut av ren bekvämlighet. För att eleverna ska uppnå sina MÅL utifrån kursplanen. Men, jag undrar; har lärarna arbetat efter styrdokumentets riktlinjer beträffande sin undervisning? I Lpo94 står i avsnittet om skolans uppdrag följande:

"Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper."

Vidare framgår att alla som arbetar i skolan ska följa vissa riktlinjer varpå den ena lyder:

" Läraren skall stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan."

Jag undrar hur eleven i skolan ska känna tillit till sin egna förmåga när eleven sällan ges möjligheten att utforska den utan att det finns ett RÄTT att sträva efter. Om det ständigt finns ett RÄTT finns det automatiskt ett FEL. Som elev vill man troligtvis undvika felet och följer lärarens uppgifter till punkt och pricka. Att tänka fritt, enligt min mening utan ett rätt, finns inte på kartan.

Men, vad händer om jag som lärare utesluter tanken om att det finns ett rätt för eleverna att sträva efter? Hur är det att befinna sig i en sådan zon? Har jag själv kunnat befinna mig där som elev? Inte vad jag kan erinras om. Men, jag skulle vilja testa på det. Att ha en deadline och that is it! Personligen tror jag att elevernas lust att lära skulle främjas om begreppet RÄTT upphörde. Och när det kommer till bildämnet, så tror jag att ett RÄTT på sikt dödar kreativiteten hos eleven. Det vill inte jag. Min uppgift är att skapa en lust att lära bland mina elever; jag vill ge dem en frizon. Men först vill jag själv testa att befinna mig i den. So, here I come!

Måndag - Arne är min hjälte!

Måndag och ny vecka. Klockan är strax efter nio när jag skriver detta inlägg. Lovisa var gullig och mötte upp mig i skolan imorse för att hjälpa mig bära ned Valentas gamla "scheman" ned till Arne i slöjden. Arne var mycket hjälpsam och tillsammans samtalade vi om hur min kub skulle konstrueras samt föras samman till en helhet.

Jag hade mätt upp sex stycken fyrkanter, men med dagens moderna slöjdmaskiner var detta, enligt Arne, inte nödvändigt. "-Maskinen ordnar allt Hanna", svarade Arne med ett glatt leende. Härligt! Så jag ska vara åter klockan 13:00 och tills dess tänkte jag införskaffa svart färg.

Återkommer senare!

Material samt mått klara.

Då så. Den här veckan har varit relativt intensiv, men också bidragit till ett lugn. Efter förra handledningen fick jag andra tankar beträffande kuben samt hur jag ska avgränsa mitt projekt. Jag upplevde handledningen som informativ och reflekterande. Det var även skönt att få en större inblick i vad de andra arbetar med samt kunna ge respons på deras arbeten.

Under handledningen samtalades det en del om hur min kub ska se ut samt huruvida jag skulle arbeta med flera kuber eller ej. Det sistnämnda diskussionsämnet har jag funderat mycket kring. En eller flera. Om jag ska arbeta med flera kuber vet jag inte riktigt hur jag ska resonera kring dem. Jag är ju en person, enligt min mening resulterar det i en kub. En kub med en massa tankar. Om det tillkommer andra kuber vet jag inte vilka de är; är de andra personer, andra elever i min omgivning? Jag har inte beslutat mig för om jag ska ha flera kuber ännu, vet inte om jag vill ha fler i min gestaltning faktiskt då jag inte vet vad de skulle ha för innebörd och betydelse i min gestaltning. Vet inte vad de skulle fylla för funktion liksom. Hmm, svårt detta.

Jag har i alla fall kommit fram till hur kuben ska se ut. Eller, jag har i alla fall en föreställning om hur den ska se ut. Och nu resonerar jag kring kubEN. Jag har funnit träskivor i klassrummet, Valentas gamla, som jag tänker använda mig utav. För att få till 6 stycken fyrkanter som skulle få plats på dessa skivor kunde kuben uppmätas till 49 x 49 cm (fyra fyrkanter) och två 50,6 x 50,6 cm (två fyrkanter). Jag ska få hjälp utav Arne nere i slöjden på HDK att beskära dessa på måndag klockan 09:00. Han var väldigt hjälpsam och jag är tacksam för hans hjälp! Tänker köpa med mig färg tills på måndag och jag ser framför mig att jag vill ha den svart.

Svart färg upplever jag som en "hård" färg och som enligt mig även är stilren. Den box jag befunnit mig i, som skapats utifrån skolans ramar och ämnenas styrda uppgifter, har varit hård och svår att besegra. Svår att slå sig fri ifrån. Den svarta färgen tror jag kan ge ett ganska aggressivt intryck varpå den förhoppningsvis är estetiskt fin att betrakta.

Jag tror att jag kan sammanfatta mitt projekt utifrån "Red pen mentality" där mina lärare hänvisat till ett rätt eller fel och som skapat en felrädsla hos mig. Jag har aldrig vågat räcka upp handen i matematiken. Felrädslan hämmade min lust att lära och på sikt började jag skolka allt mer, så mycket att jag fick IG i matematik A på gymnasiet. Jag har varit en uthängd elev, ett objekt. Jag har inte fått gå min egen väg i skolvärlden utan har hållits instängd i min kub med mina tankar och formats till en maskin som ständigt överväger det rätta svaret. Det rätta svaret i många ämnen, även i mitt favoritämne bild. Jag minns min svensklärare i högstadiet, IMO, hon var lyhörd och nyfiken på oss elever och där kände jag mig sedd. Jag vill bli en IMO. Som lärare vill jag arbeta för att inte se mina elever som objekt. Jag vill främja deras lust att lära och lyfta fram deras subjektiva tankar. Låta dem tänka utanför kuben och låta dem göra revolt mot skolans stram värld. Upp till kamp!