Jag har idag tagit del utav Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr för att inhämta ny information. Jag har velat fokusera på barnet och samtalstekniker. Jag tror att samtalet och interaktion väger tungt i läraryrket och det är viktigt att mötas - lärare och elev - elev och lärare. Min främsta uppgift, som jag ser det, är att göra mina elever synliga för sig själv och andra. Varje enskild elev är unik och för att "se" dem behöver jag vara lyhörd och nyfiken. Det kryper i mina fingrar - jag vill så gärna möta mina elever nu, nu, nu!
Jesper Juul behandlar i sin bok Ditt kompetenta barn - på väg mot nya värderingar för familjen (1995) det "osynliga barnet". Han menar att det finns barn som växer upp i familjer där de är "osynliga", vilket enligt Juul innebär att de överhuvudtaget inte blir "sedda" som de är eller som de har det. Vidare menar författaren att "osynliga" barn ofta bestämmer sig för att göra något med sin kropp, klädsel, sitt beteende eller sina attityder som gör dem mycket iögonfallande.
Det är intressant samtidigt som det känns tufft att ta in denna litteratur. Orsaken handlar om att jag känner mig "träffad". Som en pil gått rakt in i hjärtat. Jag blev aldrig "sedd" i mitt hem och jag lämnade mitt hem med ett splittrat inre som jag fått lida för. Jag menar inte att det är synd om mig, men livet har inte varit en dans på rosor alla gånger. Jag gjorde "revolt" i mitt hem, blev vegan/vegeterian, var arg och utåtagerande som på sikt ledde till en kroppsfixering under två år. Jag var som besatt av min vikt. Tränade 5-6 gånger i veckan och gärna dubbelpass. Åt inget efter 18:00 och köpte endast lightprodukter. På kort tid hade jag gått ned alldeles för mycket i vikt, så mycket att mina föräldrar började bli oroliga och jag kunde känna mig "sedd". Min räddning ur denna fruktansvärda terror blev ett liv på Nya Zeeland. Genom att bo i en värdfamilj som uppskattade mig och som fick mig att känna mig betydelsefull gav det mig perspektiv på livet. Väl hemma ville jag inte vara en del utav mitt gamla liv och bröt upp med pojkvän samt flyttade till annan ort. Göteborg.
Mitt liv i Göteborg har varit betydelsefullt och meningsfullt för min individuella utveckling. Mina studier och vänner har format mig till den jag är idag. Dock kämpar jag med min identitetskluvenhet och under två hela år har jag fått hjälp; både genom samtal och på kemisk väg. Jag är tacksam för detta.
Det som väger tungt för mig är att forma och utveckla det liv jag själv vill leva. Insikterna är många och det tar tid att smälta dessa. De flesta insikter har jag fått genom samtal, men även via litteratur. Jag tycker om att läsa och tar till mig skriven text väldigt väl skulle jag våga påstå. Juuls avsnitt om det "osynliga" barnet bidrog till att jag fick ökad förståelse för hur jag själv har blivit behandlad som barn och vidare har jag förstått att pedagogens uppgift inte enbart handlar om att undervisa - det handlar även om att "se" sina elever. På riktigt. Lyckas man inte "se" alla under en lektion får man sträva efter att "se" de andra under nästa lektionstillfälle. För - om inte barnet ens blir "sedd" i sitt eget hem, vem ska då "se" honom/henne. Jo; JAG. Jag vill inte att mina elever ska gå samma väg som jag. Jag ska göra mitt yttersta för att finnas där för dem. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta i praktiken, man kan inte bära allt på sina axlar. Men, jag är där för mina elevers skull och för att jag vill vara där. På riktigt.
Rasoul Nejadmehr har också väl valda ord netecknade i antologin Befria oss från mångkulturalism (2008). I inledningen presenterar Nejadmehr fransmannen Emmanuel Levinas syn på den andre. Levinas menar att det är viktigt att lära av den andre istället för att lära om den andre. Detta, menar Levinas, innebär att den andre måste betraktas som en varlelse vars existens är nödvändig för min kunskap och mitt lärande. Jag upplever att dessa ord är väl valda sådana. Jag har själv lyssnat till Nejadmehr och sett honom under en föreläsning och vad som satte sig i huvudet var hans ord om att se människor i ens omgivining som subjekt, inte som objekt. Jag är ett subjekt och varje enskild elev är ett subjekt. Jag tycker att det är en viktig inställning att anamma som pedagog. Om jag har en sådan föreställning tror jag att det är lättare att "se" sina elever.
Jag ska arbeta för att "se" mina elever och påminna dem om att de är unika och att ingenting är omöjligt. I mitt klassrum ska lusten att lära främjas och jag tror att det börjar med att skapa en trygg stämning i en klass. Likväl som jag ska arbeta för att se mina elever ska de också lära sig se varandra, så de kan interagera och samspela. I mitt klassrum finns det ingenting som heter FEL. Så tror jag att man bäst utesluter en felrädsla. Finns ett fel finns uppenbarligen ett rätt. Men om allt är möjligt, vem är då jag att säga att en väg är den rätta? Jag tror att den bästa pedagogiska metoden vilar i en trygg bas där läraren är nyfiken på sina elever och är beredd att möta dem precis som de är. Gone Red Pen Mentality, för här är DU inte välkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar