Jag som elev.

Jag har varit elev under fyra perioder i mitt liv. Jag är 28 år idag och jag upplever att jag har en god uppfattning om hur det är att vara elev/student. Nio år i grundskola, tre år på gymnasium, två år på komvux och fem och ett halvt år på universitet.

Utanför skolans lokaler har mitt liv pågått och fortsatt. Ett liv fullt av toppar och dalar. Mina vänner räddade mig och jag är tacksam för deras existens. Några har jag kontakt med fortfarande, andra inte. Skulle de träffa mig idag skulle de troligtvis inte känna igen mig som person. Vi förändras både i och utanför skolan.

Jag har varit identitetssökande så länge jag kan minnas. Jag har alltid velat bli "sedd" bland människor i min omgivning. Ja, vad gör man inte för att få bekräftelse och uppmärksamhet? Blir man inte vegan, blir man punkare, skatare, djuraktivist, träningsnarkoman etc. Då blir man i alla fall sedd. Under den här tiden förstod jag inte att jag hade ett bekräftelsebehov. Det har jag förstått i efterhand, i vuxen ålder. Några av dem som "såg" mig på riktigt var mina lärare och jag minns dem oerhört väl. IMO, Ing-Marie Ohlsson (Svenska, grundskolan), Anna Stolt (Svenska, Komvux), Bo Wieselius (Samhällskunskap/Psykologi, Komvux), Inger (vikarie i bild, högstadiet) och samtliga lärare på HDK. Vad dessa lärare har gemensamt är deras engagemang och tro på att allting är möjligt. Har man inte den tron på sig själv har dessa lärare bidragit till att förse mig med den.  I deras klassrum var vi subjekt, inte objekt. IMO tyckte om mig. Det kände jag på mig. Hon skrattade alltid och bemötte mig som ett subjekt, såg mina styrkor och lämnade inte dessa okommenterade. IMO berättade att hon tyckte om mina texter, att det jag skrev i inlämningsuppgifter alltid var lika spännande läsning. Anna Stolt berömde även hon mina texter och var oerhört nyfiken samt engagerad i mina inlämningar. Bo lyfte upp mig och såg ganska snart mitt politiska engagemang vilket han spånade vidare på. Efter en samhällslektion ville han hålla kvar mig för att överlämna en bok som han själv haft som sin bibel. De valde handlingen - ord och tankar för socialism under 100 år hette boken och den står fortfarande i bokhyllan. Var gång jag ser den tänker jag på Bosse och erinras hur han trodde på mig. Vilket han också sa; "- Du kommer gå långt Hanna, om inte som politiker gör du det på annat sätt". De orden värmde och jag ler fortfarande åt hans kommentar. Och Inger, min fantastiska bildlärare. Hon var vikarie i bildämnet och ibland hände det att jag stannade kvar efter lektionens slut. Hon tyckte att jag skulle söka till konstskola. Jag fick titta på hennes verk och en gång bjöd hon hem mig till sitt hem där jag fick beskåda en målning som hon höll på med. En fantastisk människa.

Lärarna på HDK, ni vet vilka ni är, NI är fantastiska! Hos er är INGENTING omöjligt. Tillsammans med er har jag fått växa, utmana, skapa, reflektera, vara, existera samt känna mig upplyft. Det är dessa människor, dessa lärare, jag kommer falla tillbaka på i min egen yrkesprofession. Det är de "goda" lärarna jag minns, det vill säga de lärarna som "såg" mig. De har snuddat vid mitt hjärta. Jag vill också snudda vid mina elever i framtiden. Min uppgift är att "se" dem.