För några veckor sedan "gick jag upp" tillsammans med mina klasskamrater inför lärare N inne i vårt klassrum. Jag var nervös, men hade kortfattat samt konsist försökt sammanställa vad min gestaltning skulle innebära för mig. Vad det var jag ville utforska. Jag tänkte att jag nu, här på bloggen, nedteckna vad jag läste upp för mina klasskamrater samt N och skriva utifrån detta uttrag sedan. Jag uttryckte följande:
"Mitt examensarbete innebär att jag experimenterar med att skapa utan ett rätt. Min utgångspunkt har varit min främsta rädsla; vilken är att göra fel. Jag är rädd för att göra "fel". Denna felrädlsa tror jag har orsakats av flera olika faktorer varpå skolan och dess "kunskapsförmedlare", lärarna, bär ett ansvar gentemot detta. Många gånger har de lämnat mina framgångar okommenterade och istället valt att fokusera på mina svagheter. Detta har på sikt hämmat min lust att som elev lära och våga tro på mig själv. I Lpo94 framgår att skolan ska arbeta för att främja elevens lust att inhämta ny kunskap - hur gör man det som lärare när man påstår att eleven ska sträva efter ett rätt hela tiden? För vems skull gör eleven sina val? Om det finns ett rätt finns automatiskt ett fel; ett fel som tar för stor plats i skolan. Red Pen Mentality - på sikt skapas en felrädsla hos barnet som hämmar dess lust att lära. Jag har varit ett sådant offer; en elev som tragglar glosor, multiplikationstabellen, fuskat på prov etc för att inte misslyckas. Tillslut fick rädslan för att göra fel för stort utrymme och ledde till skolk, IG coh skoltrötthet. Jag vill se mina elever och jag vill arbeta för att främja mina elevers lärande. Genom att utesluta "det rätta" blir heller inget fel."
Jag håller fortfarande med min presentation och jag fick god respons av mina klasskamrater samt lärare N. Jag vidhåller att jag fortfarande experimenterar med denna form av "problematik" i mitt examensarbete, men enbart i skriftdelen. Dock kommer jag inte predika om hur jag ska arbeta som lärare, utan mer visa på att elevers mentala tillstånd påverkar deras inhämtning av ny kunskap. Elever som är "osynliga" i sina hem har troligtvis en lägre självkänsla och självförtroende än andra elever som är "synliga" i sina hem. Därav tror jag det är viktigt att läraren är medveten om sitt handlande, sin interaktion och samtal med sina elever. Försöka så gott det går att göra varje enskild elev synlig, i alla fall i skolan. Uppmuntra dem och deras framgångar, se till att de växer inombords.
Jag har levt och växt upp i ett hem där jag många gånger känt mig "osynlig". Under många, många års tid har en låg självkänsla växt fram och där tron på mig själv varit lika med noll. Jag är/har varit självkritisk och mycket destruktiv. Att befinna sig innanför dessa väggar är svårt. Sakta men säkert börjar man att jämföra sig med andra. Tilliten till att "jag duger som jag är och jag är stolt över att vara den jag är" finns inte.
Jag var klassens clown och var "flytande". Jag tillhörde inte riktigt någon gruppering i klassen utan strosade mest omkring och skämtade. Jag slutade komma på lektioner och blev skoltrött. Vad jag istället fokuserade på var att "vara någon". Att finna en identitet så att jag äntligen skulle få bli "sedd", på riktigt. Mitt bekräftelsefokus var på högvarv och jag kämpade mycket för att han/hon/den/det skulle tycka om mig. Se mig. På riktigt.
Det är dessa känslor jag vill redovisa i min gestaltning. Det är detta "inre" jag vill berätta om. För det är viktigt. Jag vill visa att det är viktigt att läraren "ser" mig; "ser" sina elever på riktigt. För om ingen gör det hemma; vem ska då se mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar