Det är svårt att koppla upp sig mot nätet ute i skogen. När man loggat in loggar man ut lika fort, så jag ska försöka fatta mig relativt kort, men ändå uppdatera litet om examensarbetet.
På tisdag ska jag få handledning utav Joakim. Det känns skönt, då jag behöver förstå vad jag vill åt samt försöka finna en röd tråd. Jag tycker mig ha en, men den ser dock dimmig ut; en röd tråd i garn med massa småbös som hänger ut lite här och var. Måste försöka släta ut den en aning.
Har just sett Hays film Den oberättade berättelsen som gav mycket eftertanke samt reflektion. Jag fick en rad idéer och Hay inspirerade mig. Mycket.
Jag har funderat kring min film. Jag har skrivit ned allt jag finner relevant från texterna jag läst. Det är mycket litteratur, men texterna fångar in mina tankar som jag haft och fungerar nästan som ett ryggstöd åt mig. Jag litar på vad jag läser och texterna är min ryggrad; de kompletterar min egen sanning. Det jag känner/känt är sanningen och texterna är känslans skelett; det finns andledningar till varför jag känner som jag gör.
Jag har låst in mig i ett skåp. Där är jag instängd just nu. Jag sitter inne med min insikt. Den ligger i mitt knä och vill öppna upp luckan. Den skriker att den vill UT! Jag vill att den ska släppas fri, men jag vet inte hur jag öppnar dörren. Ska jag släppa ut allt? Ska jag spara litet på min hemlighet? Vill jag att alla ska få ta del utav den och vad vill jag att människor ska veta?
Där befinner jag mig just nu. Jag behöver strukturera upp vad jag ska säga. Jag har i stort sett bestämt mig, men jag vet inte om jag vill offentliggöra alla faktorer som bidragit till att jag känner som jag gör. Är det ens relevant? Kan de skada nära och kära? Risken finns och jag vet inte om jag är beredd att ta den smällen riktigt. Därför har jag heller inte lagt upp exempel på hur min film kan se ut. Jag har nämligen ingen struktur i min berättelse ännu. Vad som framkommer i filmen är MYCKET viktigt för mig. Jag vill vara helt "naken", men vet inte om jag vill ta det steget.
Jag har varit ett "osynligt" barn och nostalgiskt nog känner jag mig fortfarande som ett sådant i närheten av enskilda människor. Inga som jag tänker namnge. Jag vet inte ens om de vet om det. Därför vet jag att mina ord i min film kan såra några i min närhet och frågan är om jag vill ta risken. Jag har legat och tänkt på detta om nätterna. Det gör mig smått orolig faktiskt. Men jag har en plan som kanske kan fungera. Jag har ju trots allt min sanning; min upplevelse och mina känslor. Dessa kan ingen ta ifrån mig.
Imorgon lämnar jag skogen och beger mig hemåt till Göteborg igen. Jag tänker montera upp min kamera imorgon. Texterna tänkte jag sammanställa idag. Har de två sista böckerna med mig och jag har kommit in i läsandet ganska bra nu, så tror att jag kan läsa ut dessa under kvällen. Det är tur att jag uppskattar att läsa. En väldig tur.
Återkommer imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar