Nu har jag filmat fram och tillbaka. Till en början började jag att berätta om hur det känns att vara "osynlig", att inte bli "sedd" och hur betydelsefullt det är att läraren gör det. Det kändes inte så bra. Ganska deperimerande faktiskt.
Jag övergick istället till att filma mig själv där jag pratar om de tre lärarna som jag upplevde "såg" mig i skolan. Hur varje enskild av dessa tre lärare uppmuntrade mig och trodde på mig. Jag har även kommit att tänka på en lärare som vikarierade i bildämnet, Ingrid. En ung konstnär som kom in och vikarierade under ett par terminer i högstadiet. Hon pushade mitt intresse för bildspråket. Ibland hände det att jag satt kvar inne i hennes arbetsrum och pratade. Till och med sökte jag upp henne när jag gick på Komvux. Då vikarierade hon på en annan högstadieskola i stan och jag sökte upp henne för att berätta hur hon inspirerat mig till att fortsätta teckna. Hon blev väldigt glad och smickrad och vi satte oss för att samtala över en kaffe där hon även tipsade mig på olika konstskolor i närområdet; Göteborg bland annat.
Att prata om de lärare som betydde mycket för mig och som alla lyfte upp mig samt uppmärksammade mina framgångar känns väldigt bra och jag tror att jag fortsätter på det spåret. Imorgon kommer Lina hit och ska filma mig. Blir spännande. Jag ska fortsätta filma mig en stund till nu i eftermiddag, sedan lägger jag detta åt sidan för idag och konsentrerar mig på att skriva under kvällen.
torsdag 30 december 2010
Testing, testing.
Nu har jag testat och jag tänkte att jag skulle lägga upp några bilder för själva estetiken kring filmen. Jag vill ha en avskalad miljö som inte fråntar fokus från det jag berättar. Först tänkte jag på en stol, men jag vet inte riktigt. Den signalerar ett lugn som jag gärna vill förmedla i filmen. Jag är inte orolig över det jag berättar; jag har ju kommit fram till något och vill förmedla det i filmen.
Genomgång av blogginlägg.
Då så. Det är en rad saker som hänt sedan sist beträffande mitt examensarbete. Jag har i skrivande stund varit på min första handledning med Joakim; jag och Camilla. Jag anser att jag har tillräckligt med litteratur just nu och att jag inte behöver läsa igenom fler böcker.
Det har varit relevant och samtidigt betydelsefullt att studera samtliga böcker för att komma någon vart i min gestaltningsdel. Litteraturen har bidragit till att jag förstått mer om mig själv som individ och vidare bidragit till att jag getts möjligheten att möta mig själv, både vad gäller mitt ”inre jag” samt vad som är viktigt är viktigt för mig att tänka på som blivande lärare.
Idag, nu under förmiddagen, har jag gått igenom alla mina inlägg i bloggen för att finna en ”röd tråd”. Jag kan, efter att ha läst igenom samtliga texter, se att det finns centrala begrepp som är ständigt återkommande; ”red pen mentality”, ”osynlig”, ”se”, ”identitet”, ”nyfikenhet samt lyhördhet”. För att sätta in dessa begrepp i en kontext/sammanhang skulle jag vilja säga följande; jag har haft en osynlig roll i min uppväxtmiljö och jag har sökt min identitet genom att testa diverse roller. Det är viktigt att läraren ser de elever som inte blir sedda i sina hem, att läraren är nyfiken och lyhörd för elevens behov och försöka bekräfta elevens framgångar. Innebörden av Red Pen Mentality tror jag kan bidra till att eleven blir än mer självdestruktiv istället för att utveckla sin självkänsla och få näring till att tro på sig själv.
Min gestaltning kommer att spegla detta på något sätt. Efter handledningen hemma hos Joakim gick jag och Camilla i klassen för att äta lunch. Vi pratade om min gestaltningsdel varpå Camilla säger; "-Tänk om du ska vara osynlig i din gestaltning? Tänk om du ska hylla en av de lärare som sett dig?". Detta har etsat sig fast och idag gäller det att testa sig fram och sedan hoppas på att jag kan visa någon film på internet. Om inte annat får jag ta stillbilder och försöka citera vad jag sagt eller något? Det är riktigt irriterande att filmerna inte kan komma upp!
Inlägget och videoklippen som aldrig kom upp.
"Okej. Skrivdelen är igång och imorgon har jag min första handledning beträffande denna del. Utifrån morgondagen kommer jag också ta ställning till det fortsatta arbetet med min gestaltning. Jag vill på något vis få reda på om jag är på rätt väg.
Med min gestaltning går tankarna följande: jag funderar på att sätta ihop mindre filmer där jag samtalar om mig själv som ett "osynligt" barn och relevansen av att ha vuxna som "ser" en. Känslan av att vara "osynlig" har följt mig sedan barnsben och känslorna beträffande detta finns där fortfarande, strax under huden. Skrapar man på ytan så finns känslorna där under ett tunt, tunt skal. Skal som jag nu jobbar med ska få en "tjockare" yta, bli till ett skydd.
Min gestaltning lever med mig och jag upplever att jag är ett med den just nu. Likaså vad gäller skrivdelen. Därav går de in i varandra.
Jag kommer få hjälp av min barndomsvän Lina. Hon känner mig mest av alla och som läget ser ut just nu, så kommer hon filma samt ställa frågor som vi diskuterar fram tillsammans. Frågorna kommer troligtvis inte finnas med i filmen, utan enbart mina svar. Eller så pratar jag bara. Vet inte ännu.
Två tester kommer här. Ser sliten ut. Nästan lite pinsamt att lägga upp, men som sagt; testing, testing!
Jaha. Har nu suttit i nästan en timme och en kvart och videosnuttarna kommer inte upp. Fan."
Detta inlägg samt de båda filmklippen kom aldrig upp i förra veckan. Videoklippen kommer fortfarande inte upp. Tydligen (efter samtal med Merete och Julia) behöver man ibland lägga upp klippen på YouTube för att sedan göra ett försök att lägga upp dem på bloggen. Det känns sådär faktiskt. Vet inte om jag vill "blotta" mig för allt och alla då videoklippen är ganska "nakna" enligt min mening.
Med min gestaltning går tankarna följande: jag funderar på att sätta ihop mindre filmer där jag samtalar om mig själv som ett "osynligt" barn och relevansen av att ha vuxna som "ser" en. Känslan av att vara "osynlig" har följt mig sedan barnsben och känslorna beträffande detta finns där fortfarande, strax under huden. Skrapar man på ytan så finns känslorna där under ett tunt, tunt skal. Skal som jag nu jobbar med ska få en "tjockare" yta, bli till ett skydd.
Min gestaltning lever med mig och jag upplever att jag är ett med den just nu. Likaså vad gäller skrivdelen. Därav går de in i varandra.
Jag kommer få hjälp av min barndomsvän Lina. Hon känner mig mest av alla och som läget ser ut just nu, så kommer hon filma samt ställa frågor som vi diskuterar fram tillsammans. Frågorna kommer troligtvis inte finnas med i filmen, utan enbart mina svar. Eller så pratar jag bara. Vet inte ännu.
Två tester kommer här. Ser sliten ut. Nästan lite pinsamt att lägga upp, men som sagt; testing, testing!
Jaha. Har nu suttit i nästan en timme och en kvart och videosnuttarna kommer inte upp. Fan."
Detta inlägg samt de båda filmklippen kom aldrig upp i förra veckan. Videoklippen kommer fortfarande inte upp. Tydligen (efter samtal med Merete och Julia) behöver man ibland lägga upp klippen på YouTube för att sedan göra ett försök att lägga upp dem på bloggen. Det känns sådär faktiskt. Vet inte om jag vill "blotta" mig för allt och alla då videoklippen är ganska "nakna" enligt min mening.
lördag 25 december 2010
Ett försök till sammanfattning.
För några veckor sedan "gick jag upp" tillsammans med mina klasskamrater inför lärare N inne i vårt klassrum. Jag var nervös, men hade kortfattat samt konsist försökt sammanställa vad min gestaltning skulle innebära för mig. Vad det var jag ville utforska. Jag tänkte att jag nu, här på bloggen, nedteckna vad jag läste upp för mina klasskamrater samt N och skriva utifrån detta uttrag sedan. Jag uttryckte följande:
"Mitt examensarbete innebär att jag experimenterar med att skapa utan ett rätt. Min utgångspunkt har varit min främsta rädsla; vilken är att göra fel. Jag är rädd för att göra "fel". Denna felrädlsa tror jag har orsakats av flera olika faktorer varpå skolan och dess "kunskapsförmedlare", lärarna, bär ett ansvar gentemot detta. Många gånger har de lämnat mina framgångar okommenterade och istället valt att fokusera på mina svagheter. Detta har på sikt hämmat min lust att som elev lära och våga tro på mig själv. I Lpo94 framgår att skolan ska arbeta för att främja elevens lust att inhämta ny kunskap - hur gör man det som lärare när man påstår att eleven ska sträva efter ett rätt hela tiden? För vems skull gör eleven sina val? Om det finns ett rätt finns automatiskt ett fel; ett fel som tar för stor plats i skolan. Red Pen Mentality - på sikt skapas en felrädsla hos barnet som hämmar dess lust att lära. Jag har varit ett sådant offer; en elev som tragglar glosor, multiplikationstabellen, fuskat på prov etc för att inte misslyckas. Tillslut fick rädslan för att göra fel för stort utrymme och ledde till skolk, IG coh skoltrötthet. Jag vill se mina elever och jag vill arbeta för att främja mina elevers lärande. Genom att utesluta "det rätta" blir heller inget fel."
Jag håller fortfarande med min presentation och jag fick god respons av mina klasskamrater samt lärare N. Jag vidhåller att jag fortfarande experimenterar med denna form av "problematik" i mitt examensarbete, men enbart i skriftdelen. Dock kommer jag inte predika om hur jag ska arbeta som lärare, utan mer visa på att elevers mentala tillstånd påverkar deras inhämtning av ny kunskap. Elever som är "osynliga" i sina hem har troligtvis en lägre självkänsla och självförtroende än andra elever som är "synliga" i sina hem. Därav tror jag det är viktigt att läraren är medveten om sitt handlande, sin interaktion och samtal med sina elever. Försöka så gott det går att göra varje enskild elev synlig, i alla fall i skolan. Uppmuntra dem och deras framgångar, se till att de växer inombords.
Jag har levt och växt upp i ett hem där jag många gånger känt mig "osynlig". Under många, många års tid har en låg självkänsla växt fram och där tron på mig själv varit lika med noll. Jag är/har varit självkritisk och mycket destruktiv. Att befinna sig innanför dessa väggar är svårt. Sakta men säkert börjar man att jämföra sig med andra. Tilliten till att "jag duger som jag är och jag är stolt över att vara den jag är" finns inte.
Jag var klassens clown och var "flytande". Jag tillhörde inte riktigt någon gruppering i klassen utan strosade mest omkring och skämtade. Jag slutade komma på lektioner och blev skoltrött. Vad jag istället fokuserade på var att "vara någon". Att finna en identitet så att jag äntligen skulle få bli "sedd", på riktigt. Mitt bekräftelsefokus var på högvarv och jag kämpade mycket för att han/hon/den/det skulle tycka om mig. Se mig. På riktigt.
Det är dessa känslor jag vill redovisa i min gestaltning. Det är detta "inre" jag vill berätta om. För det är viktigt. Jag vill visa att det är viktigt att läraren "ser" mig; "ser" sina elever på riktigt. För om ingen gör det hemma; vem ska då se mig?
"Mitt examensarbete innebär att jag experimenterar med att skapa utan ett rätt. Min utgångspunkt har varit min främsta rädsla; vilken är att göra fel. Jag är rädd för att göra "fel". Denna felrädlsa tror jag har orsakats av flera olika faktorer varpå skolan och dess "kunskapsförmedlare", lärarna, bär ett ansvar gentemot detta. Många gånger har de lämnat mina framgångar okommenterade och istället valt att fokusera på mina svagheter. Detta har på sikt hämmat min lust att som elev lära och våga tro på mig själv. I Lpo94 framgår att skolan ska arbeta för att främja elevens lust att inhämta ny kunskap - hur gör man det som lärare när man påstår att eleven ska sträva efter ett rätt hela tiden? För vems skull gör eleven sina val? Om det finns ett rätt finns automatiskt ett fel; ett fel som tar för stor plats i skolan. Red Pen Mentality - på sikt skapas en felrädsla hos barnet som hämmar dess lust att lära. Jag har varit ett sådant offer; en elev som tragglar glosor, multiplikationstabellen, fuskat på prov etc för att inte misslyckas. Tillslut fick rädslan för att göra fel för stort utrymme och ledde till skolk, IG coh skoltrötthet. Jag vill se mina elever och jag vill arbeta för att främja mina elevers lärande. Genom att utesluta "det rätta" blir heller inget fel."
Jag håller fortfarande med min presentation och jag fick god respons av mina klasskamrater samt lärare N. Jag vidhåller att jag fortfarande experimenterar med denna form av "problematik" i mitt examensarbete, men enbart i skriftdelen. Dock kommer jag inte predika om hur jag ska arbeta som lärare, utan mer visa på att elevers mentala tillstånd påverkar deras inhämtning av ny kunskap. Elever som är "osynliga" i sina hem har troligtvis en lägre självkänsla och självförtroende än andra elever som är "synliga" i sina hem. Därav tror jag det är viktigt att läraren är medveten om sitt handlande, sin interaktion och samtal med sina elever. Försöka så gott det går att göra varje enskild elev synlig, i alla fall i skolan. Uppmuntra dem och deras framgångar, se till att de växer inombords.
Jag har levt och växt upp i ett hem där jag många gånger känt mig "osynlig". Under många, många års tid har en låg självkänsla växt fram och där tron på mig själv varit lika med noll. Jag är/har varit självkritisk och mycket destruktiv. Att befinna sig innanför dessa väggar är svårt. Sakta men säkert börjar man att jämföra sig med andra. Tilliten till att "jag duger som jag är och jag är stolt över att vara den jag är" finns inte.
Jag var klassens clown och var "flytande". Jag tillhörde inte riktigt någon gruppering i klassen utan strosade mest omkring och skämtade. Jag slutade komma på lektioner och blev skoltrött. Vad jag istället fokuserade på var att "vara någon". Att finna en identitet så att jag äntligen skulle få bli "sedd", på riktigt. Mitt bekräftelsefokus var på högvarv och jag kämpade mycket för att han/hon/den/det skulle tycka om mig. Se mig. På riktigt.
Det är dessa känslor jag vill redovisa i min gestaltning. Det är detta "inre" jag vill berätta om. För det är viktigt. Jag vill visa att det är viktigt att läraren "ser" mig; "ser" sina elever på riktigt. För om ingen gör det hemma; vem ska då se mig?
Inspiritation av Hay.
Det är svårt att koppla upp sig mot nätet ute i skogen. När man loggat in loggar man ut lika fort, så jag ska försöka fatta mig relativt kort, men ändå uppdatera litet om examensarbetet.
På tisdag ska jag få handledning utav Joakim. Det känns skönt, då jag behöver förstå vad jag vill åt samt försöka finna en röd tråd. Jag tycker mig ha en, men den ser dock dimmig ut; en röd tråd i garn med massa småbös som hänger ut lite här och var. Måste försöka släta ut den en aning.
Har just sett Hays film Den oberättade berättelsen som gav mycket eftertanke samt reflektion. Jag fick en rad idéer och Hay inspirerade mig. Mycket.
Jag har funderat kring min film. Jag har skrivit ned allt jag finner relevant från texterna jag läst. Det är mycket litteratur, men texterna fångar in mina tankar som jag haft och fungerar nästan som ett ryggstöd åt mig. Jag litar på vad jag läser och texterna är min ryggrad; de kompletterar min egen sanning. Det jag känner/känt är sanningen och texterna är känslans skelett; det finns andledningar till varför jag känner som jag gör.
Jag har låst in mig i ett skåp. Där är jag instängd just nu. Jag sitter inne med min insikt. Den ligger i mitt knä och vill öppna upp luckan. Den skriker att den vill UT! Jag vill att den ska släppas fri, men jag vet inte hur jag öppnar dörren. Ska jag släppa ut allt? Ska jag spara litet på min hemlighet? Vill jag att alla ska få ta del utav den och vad vill jag att människor ska veta?
Där befinner jag mig just nu. Jag behöver strukturera upp vad jag ska säga. Jag har i stort sett bestämt mig, men jag vet inte om jag vill offentliggöra alla faktorer som bidragit till att jag känner som jag gör. Är det ens relevant? Kan de skada nära och kära? Risken finns och jag vet inte om jag är beredd att ta den smällen riktigt. Därför har jag heller inte lagt upp exempel på hur min film kan se ut. Jag har nämligen ingen struktur i min berättelse ännu. Vad som framkommer i filmen är MYCKET viktigt för mig. Jag vill vara helt "naken", men vet inte om jag vill ta det steget.
Jag har varit ett "osynligt" barn och nostalgiskt nog känner jag mig fortfarande som ett sådant i närheten av enskilda människor. Inga som jag tänker namnge. Jag vet inte ens om de vet om det. Därför vet jag att mina ord i min film kan såra några i min närhet och frågan är om jag vill ta risken. Jag har legat och tänkt på detta om nätterna. Det gör mig smått orolig faktiskt. Men jag har en plan som kanske kan fungera. Jag har ju trots allt min sanning; min upplevelse och mina känslor. Dessa kan ingen ta ifrån mig.
Imorgon lämnar jag skogen och beger mig hemåt till Göteborg igen. Jag tänker montera upp min kamera imorgon. Texterna tänkte jag sammanställa idag. Har de två sista böckerna med mig och jag har kommit in i läsandet ganska bra nu, så tror att jag kan läsa ut dessa under kvällen. Det är tur att jag uppskattar att läsa. En väldig tur.
Återkommer imorgon.
På tisdag ska jag få handledning utav Joakim. Det känns skönt, då jag behöver förstå vad jag vill åt samt försöka finna en röd tråd. Jag tycker mig ha en, men den ser dock dimmig ut; en röd tråd i garn med massa småbös som hänger ut lite här och var. Måste försöka släta ut den en aning.
Har just sett Hays film Den oberättade berättelsen som gav mycket eftertanke samt reflektion. Jag fick en rad idéer och Hay inspirerade mig. Mycket.
Jag har funderat kring min film. Jag har skrivit ned allt jag finner relevant från texterna jag läst. Det är mycket litteratur, men texterna fångar in mina tankar som jag haft och fungerar nästan som ett ryggstöd åt mig. Jag litar på vad jag läser och texterna är min ryggrad; de kompletterar min egen sanning. Det jag känner/känt är sanningen och texterna är känslans skelett; det finns andledningar till varför jag känner som jag gör.
Jag har låst in mig i ett skåp. Där är jag instängd just nu. Jag sitter inne med min insikt. Den ligger i mitt knä och vill öppna upp luckan. Den skriker att den vill UT! Jag vill att den ska släppas fri, men jag vet inte hur jag öppnar dörren. Ska jag släppa ut allt? Ska jag spara litet på min hemlighet? Vill jag att alla ska få ta del utav den och vad vill jag att människor ska veta?
Där befinner jag mig just nu. Jag behöver strukturera upp vad jag ska säga. Jag har i stort sett bestämt mig, men jag vet inte om jag vill offentliggöra alla faktorer som bidragit till att jag känner som jag gör. Är det ens relevant? Kan de skada nära och kära? Risken finns och jag vet inte om jag är beredd att ta den smällen riktigt. Därför har jag heller inte lagt upp exempel på hur min film kan se ut. Jag har nämligen ingen struktur i min berättelse ännu. Vad som framkommer i filmen är MYCKET viktigt för mig. Jag vill vara helt "naken", men vet inte om jag vill ta det steget.
Jag har varit ett "osynligt" barn och nostalgiskt nog känner jag mig fortfarande som ett sådant i närheten av enskilda människor. Inga som jag tänker namnge. Jag vet inte ens om de vet om det. Därför vet jag att mina ord i min film kan såra några i min närhet och frågan är om jag vill ta risken. Jag har legat och tänkt på detta om nätterna. Det gör mig smått orolig faktiskt. Men jag har en plan som kanske kan fungera. Jag har ju trots allt min sanning; min upplevelse och mina känslor. Dessa kan ingen ta ifrån mig.
Imorgon lämnar jag skogen och beger mig hemåt till Göteborg igen. Jag tänker montera upp min kamera imorgon. Texterna tänkte jag sammanställa idag. Har de två sista böckerna med mig och jag har kommit in i läsandet ganska bra nu, så tror att jag kan läsa ut dessa under kvällen. Det är tur att jag uppskattar att läsa. En väldig tur.
Återkommer imorgon.
tisdag 21 december 2010
Den svarta kuben. Och böckerna.
Kuben. Jag var uppe och kikade på den häromdagen. Där står den. Svart och prydlig. Kall och kylig. Eller? Jag vet verkligen inte vad jag känner för min kub. Ett vemod tror jag samtidigt som jag knappt känner någonting alls.
Böckerna däremot. De är spännande. Intressanta och jag tröttnar aldrig på att läsa. Inom mig finns en drivkraft. Om en stund åker jag till HDK på nytt och kliver rakt in i böckernas fantastiska värld och beblandar mig med orden.
Läsningen fortsätter.
Jag har lånat videon av Hays examensarbete och jag kommer att titta på den senare idag. Jag tycker att Lene har gjort väldigt fascinerande samt intressanta gestaltningsarbeten och jag tror att jag kan inspireras utav hennes examensverk. Ska bli kul att se videon och hur hon arbetade med den!
Jag håller fortfarande på att läsa och börjar finna en struktur i min "text" för videon. Ju mer jag läser desto fler insikter får jag. Jag upplever att Jesper Juuls bok har gett mest hittills. Samtidigt så bidrar de andra böckerna också så klart, men Juuls bok har ett innehåll som jag själv kan identifiera mig med.
Juul har en infångande textformulering och jag kan relatera till mycket utav det han behandlar i sin bok. Han skriver om det "osynliga" barnet; barnet som inte blir "sett" i sin familj och som förgäves söker efter bekräftelse samt försöker finna den i starka identiteter. Jag har varit en sådan person och trots att jag arbetat med det har jag svårt att lita på min omgivning. Att de uppskattar mig som jag är. Då jag är uppväxt i en sådan här miljö vet jag att det finns andra barn som känner sig här, jag vet att det inte är ovanligt med "osynliga" barn. Därför tycker jag att läraren har en viktig uppgift när det kommer till att "se" varje enskild elev i klassrummet. Blir eleven inte "sedd" i sitt eget hem utav sina/sin föräldrar/förälder; vem ska då "se" honom/henne?
Som lärare vet man inte alltid vilka erfarenheter varje enskild elev bär med sig in i klassrummet. Därför tycker jag att det är viktigt att man som lärare är lyhörd och nyfiken på sina studenter. Är man det så tror jag att man automatiskt "ser" dem. Både som grupp och individuellt. Åtminstone kan man försöka att sträva efter det. Läraryrket handlar enligt mig inte enbart om att undervisa, utan även om att finnas där. Det är mitt främsta uppdrag och där kommer även "red pen mentality" in. Om ett barn är "osynligt" i sitt hem blir det inte bättre utav att läraren fokuserar på de "fel" som barnet gör. På sikt tror jag att barnet utvecklar en destruktiv självkänsla. Precis som jag gjorde. Jag hade det svårt hemma. Det blev inte bättre av att lärarna inte "såg" mig. De lärarna som betydde något var de lärare som visade ett intresse av mig; där jag blev ett subjekt framför deras ögon. De såg igenom mig och plockade fram mitt inre.
Jag håller fortfarande på att läsa och börjar finna en struktur i min "text" för videon. Ju mer jag läser desto fler insikter får jag. Jag upplever att Jesper Juuls bok har gett mest hittills. Samtidigt så bidrar de andra böckerna också så klart, men Juuls bok har ett innehåll som jag själv kan identifiera mig med.
Juul har en infångande textformulering och jag kan relatera till mycket utav det han behandlar i sin bok. Han skriver om det "osynliga" barnet; barnet som inte blir "sett" i sin familj och som förgäves söker efter bekräftelse samt försöker finna den i starka identiteter. Jag har varit en sådan person och trots att jag arbetat med det har jag svårt att lita på min omgivning. Att de uppskattar mig som jag är. Då jag är uppväxt i en sådan här miljö vet jag att det finns andra barn som känner sig här, jag vet att det inte är ovanligt med "osynliga" barn. Därför tycker jag att läraren har en viktig uppgift när det kommer till att "se" varje enskild elev i klassrummet. Blir eleven inte "sedd" i sitt eget hem utav sina/sin föräldrar/förälder; vem ska då "se" honom/henne?
Som lärare vet man inte alltid vilka erfarenheter varje enskild elev bär med sig in i klassrummet. Därför tycker jag att det är viktigt att man som lärare är lyhörd och nyfiken på sina studenter. Är man det så tror jag att man automatiskt "ser" dem. Både som grupp och individuellt. Åtminstone kan man försöka att sträva efter det. Läraryrket handlar enligt mig inte enbart om att undervisa, utan även om att finnas där. Det är mitt främsta uppdrag och där kommer även "red pen mentality" in. Om ett barn är "osynligt" i sitt hem blir det inte bättre utav att läraren fokuserar på de "fel" som barnet gör. På sikt tror jag att barnet utvecklar en destruktiv självkänsla. Precis som jag gjorde. Jag hade det svårt hemma. Det blev inte bättre av att lärarna inte "såg" mig. De lärarna som betydde något var de lärare som visade ett intresse av mig; där jag blev ett subjekt framför deras ögon. De såg igenom mig och plockade fram mitt inre.
lördag 18 december 2010
Jag som elev.
Jag har varit elev under fyra perioder i mitt liv. Jag är 28 år idag och jag upplever att jag har en god uppfattning om hur det är att vara elev/student. Nio år i grundskola, tre år på gymnasium, två år på komvux och fem och ett halvt år på universitet.
Utanför skolans lokaler har mitt liv pågått och fortsatt. Ett liv fullt av toppar och dalar. Mina vänner räddade mig och jag är tacksam för deras existens. Några har jag kontakt med fortfarande, andra inte. Skulle de träffa mig idag skulle de troligtvis inte känna igen mig som person. Vi förändras både i och utanför skolan.
Jag har varit identitetssökande så länge jag kan minnas. Jag har alltid velat bli "sedd" bland människor i min omgivning. Ja, vad gör man inte för att få bekräftelse och uppmärksamhet? Blir man inte vegan, blir man punkare, skatare, djuraktivist, träningsnarkoman etc. Då blir man i alla fall sedd. Under den här tiden förstod jag inte att jag hade ett bekräftelsebehov. Det har jag förstått i efterhand, i vuxen ålder. Några av dem som "såg" mig på riktigt var mina lärare och jag minns dem oerhört väl. IMO, Ing-Marie Ohlsson (Svenska, grundskolan), Anna Stolt (Svenska, Komvux), Bo Wieselius (Samhällskunskap/Psykologi, Komvux), Inger (vikarie i bild, högstadiet) och samtliga lärare på HDK. Vad dessa lärare har gemensamt är deras engagemang och tro på att allting är möjligt. Har man inte den tron på sig själv har dessa lärare bidragit till att förse mig med den. I deras klassrum var vi subjekt, inte objekt. IMO tyckte om mig. Det kände jag på mig. Hon skrattade alltid och bemötte mig som ett subjekt, såg mina styrkor och lämnade inte dessa okommenterade. IMO berättade att hon tyckte om mina texter, att det jag skrev i inlämningsuppgifter alltid var lika spännande läsning. Anna Stolt berömde även hon mina texter och var oerhört nyfiken samt engagerad i mina inlämningar. Bo lyfte upp mig och såg ganska snart mitt politiska engagemang vilket han spånade vidare på. Efter en samhällslektion ville han hålla kvar mig för att överlämna en bok som han själv haft som sin bibel. De valde handlingen - ord och tankar för socialism under 100 år hette boken och den står fortfarande i bokhyllan. Var gång jag ser den tänker jag på Bosse och erinras hur han trodde på mig. Vilket han också sa; "- Du kommer gå långt Hanna, om inte som politiker gör du det på annat sätt". De orden värmde och jag ler fortfarande åt hans kommentar. Och Inger, min fantastiska bildlärare. Hon var vikarie i bildämnet och ibland hände det att jag stannade kvar efter lektionens slut. Hon tyckte att jag skulle söka till konstskola. Jag fick titta på hennes verk och en gång bjöd hon hem mig till sitt hem där jag fick beskåda en målning som hon höll på med. En fantastisk människa.
Lärarna på HDK, ni vet vilka ni är, NI är fantastiska! Hos er är INGENTING omöjligt. Tillsammans med er har jag fått växa, utmana, skapa, reflektera, vara, existera samt känna mig upplyft. Det är dessa människor, dessa lärare, jag kommer falla tillbaka på i min egen yrkesprofession. Det är de "goda" lärarna jag minns, det vill säga de lärarna som "såg" mig. De har snuddat vid mitt hjärta. Jag vill också snudda vid mina elever i framtiden. Min uppgift är att "se" dem.
Utanför skolans lokaler har mitt liv pågått och fortsatt. Ett liv fullt av toppar och dalar. Mina vänner räddade mig och jag är tacksam för deras existens. Några har jag kontakt med fortfarande, andra inte. Skulle de träffa mig idag skulle de troligtvis inte känna igen mig som person. Vi förändras både i och utanför skolan.
Jag har varit identitetssökande så länge jag kan minnas. Jag har alltid velat bli "sedd" bland människor i min omgivning. Ja, vad gör man inte för att få bekräftelse och uppmärksamhet? Blir man inte vegan, blir man punkare, skatare, djuraktivist, träningsnarkoman etc. Då blir man i alla fall sedd. Under den här tiden förstod jag inte att jag hade ett bekräftelsebehov. Det har jag förstått i efterhand, i vuxen ålder. Några av dem som "såg" mig på riktigt var mina lärare och jag minns dem oerhört väl. IMO, Ing-Marie Ohlsson (Svenska, grundskolan), Anna Stolt (Svenska, Komvux), Bo Wieselius (Samhällskunskap/Psykologi, Komvux), Inger (vikarie i bild, högstadiet) och samtliga lärare på HDK. Vad dessa lärare har gemensamt är deras engagemang och tro på att allting är möjligt. Har man inte den tron på sig själv har dessa lärare bidragit till att förse mig med den. I deras klassrum var vi subjekt, inte objekt. IMO tyckte om mig. Det kände jag på mig. Hon skrattade alltid och bemötte mig som ett subjekt, såg mina styrkor och lämnade inte dessa okommenterade. IMO berättade att hon tyckte om mina texter, att det jag skrev i inlämningsuppgifter alltid var lika spännande läsning. Anna Stolt berömde även hon mina texter och var oerhört nyfiken samt engagerad i mina inlämningar. Bo lyfte upp mig och såg ganska snart mitt politiska engagemang vilket han spånade vidare på. Efter en samhällslektion ville han hålla kvar mig för att överlämna en bok som han själv haft som sin bibel. De valde handlingen - ord och tankar för socialism under 100 år hette boken och den står fortfarande i bokhyllan. Var gång jag ser den tänker jag på Bosse och erinras hur han trodde på mig. Vilket han också sa; "- Du kommer gå långt Hanna, om inte som politiker gör du det på annat sätt". De orden värmde och jag ler fortfarande åt hans kommentar. Och Inger, min fantastiska bildlärare. Hon var vikarie i bildämnet och ibland hände det att jag stannade kvar efter lektionens slut. Hon tyckte att jag skulle söka till konstskola. Jag fick titta på hennes verk och en gång bjöd hon hem mig till sitt hem där jag fick beskåda en målning som hon höll på med. En fantastisk människa.
Lärarna på HDK, ni vet vilka ni är, NI är fantastiska! Hos er är INGENTING omöjligt. Tillsammans med er har jag fått växa, utmana, skapa, reflektera, vara, existera samt känna mig upplyft. Det är dessa människor, dessa lärare, jag kommer falla tillbaka på i min egen yrkesprofession. Det är de "goda" lärarna jag minns, det vill säga de lärarna som "såg" mig. De har snuddat vid mitt hjärta. Jag vill också snudda vid mina elever i framtiden. Min uppgift är att "se" dem.
Plugg och ny information som omvandlas till kunskap.
Har just kommit hem efter att befunnit mig på stadsbiblioteket under lunch och eftermiddag. Känns bra och lämnade byggnaden med ett leende. Nya insikter och ny kunskap!
Jag har idag tagit del utav Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr för att inhämta ny information. Jag har velat fokusera på barnet och samtalstekniker. Jag tror att samtalet och interaktion väger tungt i läraryrket och det är viktigt att mötas - lärare och elev - elev och lärare. Min främsta uppgift, som jag ser det, är att göra mina elever synliga för sig själv och andra. Varje enskild elev är unik och för att "se" dem behöver jag vara lyhörd och nyfiken. Det kryper i mina fingrar - jag vill så gärna möta mina elever nu, nu, nu!
Jesper Juul behandlar i sin bok Ditt kompetenta barn - på väg mot nya värderingar för familjen (1995) det "osynliga barnet". Han menar att det finns barn som växer upp i familjer där de är "osynliga", vilket enligt Juul innebär att de överhuvudtaget inte blir "sedda" som de är eller som de har det. Vidare menar författaren att "osynliga" barn ofta bestämmer sig för att göra något med sin kropp, klädsel, sitt beteende eller sina attityder som gör dem mycket iögonfallande.
Det är intressant samtidigt som det känns tufft att ta in denna litteratur. Orsaken handlar om att jag känner mig "träffad". Som en pil gått rakt in i hjärtat. Jag blev aldrig "sedd" i mitt hem och jag lämnade mitt hem med ett splittrat inre som jag fått lida för. Jag menar inte att det är synd om mig, men livet har inte varit en dans på rosor alla gånger. Jag gjorde "revolt" i mitt hem, blev vegan/vegeterian, var arg och utåtagerande som på sikt ledde till en kroppsfixering under två år. Jag var som besatt av min vikt. Tränade 5-6 gånger i veckan och gärna dubbelpass. Åt inget efter 18:00 och köpte endast lightprodukter. På kort tid hade jag gått ned alldeles för mycket i vikt, så mycket att mina föräldrar började bli oroliga och jag kunde känna mig "sedd". Min räddning ur denna fruktansvärda terror blev ett liv på Nya Zeeland. Genom att bo i en värdfamilj som uppskattade mig och som fick mig att känna mig betydelsefull gav det mig perspektiv på livet. Väl hemma ville jag inte vara en del utav mitt gamla liv och bröt upp med pojkvän samt flyttade till annan ort. Göteborg.
Mitt liv i Göteborg har varit betydelsefullt och meningsfullt för min individuella utveckling. Mina studier och vänner har format mig till den jag är idag. Dock kämpar jag med min identitetskluvenhet och under två hela år har jag fått hjälp; både genom samtal och på kemisk väg. Jag är tacksam för detta.
Det som väger tungt för mig är att forma och utveckla det liv jag själv vill leva. Insikterna är många och det tar tid att smälta dessa. De flesta insikter har jag fått genom samtal, men även via litteratur. Jag tycker om att läsa och tar till mig skriven text väldigt väl skulle jag våga påstå. Juuls avsnitt om det "osynliga" barnet bidrog till att jag fick ökad förståelse för hur jag själv har blivit behandlad som barn och vidare har jag förstått att pedagogens uppgift inte enbart handlar om att undervisa - det handlar även om att "se" sina elever. På riktigt. Lyckas man inte "se" alla under en lektion får man sträva efter att "se" de andra under nästa lektionstillfälle. För - om inte barnet ens blir "sedd" i sitt eget hem, vem ska då "se" honom/henne. Jo; JAG. Jag vill inte att mina elever ska gå samma väg som jag. Jag ska göra mitt yttersta för att finnas där för dem. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta i praktiken, man kan inte bära allt på sina axlar. Men, jag är där för mina elevers skull och för att jag vill vara där. På riktigt.
Rasoul Nejadmehr har också väl valda ord netecknade i antologin Befria oss från mångkulturalism (2008). I inledningen presenterar Nejadmehr fransmannen Emmanuel Levinas syn på den andre. Levinas menar att det är viktigt att lära av den andre istället för att lära om den andre. Detta, menar Levinas, innebär att den andre måste betraktas som en varlelse vars existens är nödvändig för min kunskap och mitt lärande. Jag upplever att dessa ord är väl valda sådana. Jag har själv lyssnat till Nejadmehr och sett honom under en föreläsning och vad som satte sig i huvudet var hans ord om att se människor i ens omgivining som subjekt, inte som objekt. Jag är ett subjekt och varje enskild elev är ett subjekt. Jag tycker att det är en viktig inställning att anamma som pedagog. Om jag har en sådan föreställning tror jag att det är lättare att "se" sina elever.
Jag ska arbeta för att "se" mina elever och påminna dem om att de är unika och att ingenting är omöjligt. I mitt klassrum ska lusten att lära främjas och jag tror att det börjar med att skapa en trygg stämning i en klass. Likväl som jag ska arbeta för att se mina elever ska de också lära sig se varandra, så de kan interagera och samspela. I mitt klassrum finns det ingenting som heter FEL. Så tror jag att man bäst utesluter en felrädsla. Finns ett fel finns uppenbarligen ett rätt. Men om allt är möjligt, vem är då jag att säga att en väg är den rätta? Jag tror att den bästa pedagogiska metoden vilar i en trygg bas där läraren är nyfiken på sina elever och är beredd att möta dem precis som de är. Gone Red Pen Mentality, för här är DU inte välkommen.
Jag har idag tagit del utav Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr för att inhämta ny information. Jag har velat fokusera på barnet och samtalstekniker. Jag tror att samtalet och interaktion väger tungt i läraryrket och det är viktigt att mötas - lärare och elev - elev och lärare. Min främsta uppgift, som jag ser det, är att göra mina elever synliga för sig själv och andra. Varje enskild elev är unik och för att "se" dem behöver jag vara lyhörd och nyfiken. Det kryper i mina fingrar - jag vill så gärna möta mina elever nu, nu, nu!
Jesper Juul behandlar i sin bok Ditt kompetenta barn - på väg mot nya värderingar för familjen (1995) det "osynliga barnet". Han menar att det finns barn som växer upp i familjer där de är "osynliga", vilket enligt Juul innebär att de överhuvudtaget inte blir "sedda" som de är eller som de har det. Vidare menar författaren att "osynliga" barn ofta bestämmer sig för att göra något med sin kropp, klädsel, sitt beteende eller sina attityder som gör dem mycket iögonfallande.
Det är intressant samtidigt som det känns tufft att ta in denna litteratur. Orsaken handlar om att jag känner mig "träffad". Som en pil gått rakt in i hjärtat. Jag blev aldrig "sedd" i mitt hem och jag lämnade mitt hem med ett splittrat inre som jag fått lida för. Jag menar inte att det är synd om mig, men livet har inte varit en dans på rosor alla gånger. Jag gjorde "revolt" i mitt hem, blev vegan/vegeterian, var arg och utåtagerande som på sikt ledde till en kroppsfixering under två år. Jag var som besatt av min vikt. Tränade 5-6 gånger i veckan och gärna dubbelpass. Åt inget efter 18:00 och köpte endast lightprodukter. På kort tid hade jag gått ned alldeles för mycket i vikt, så mycket att mina föräldrar började bli oroliga och jag kunde känna mig "sedd". Min räddning ur denna fruktansvärda terror blev ett liv på Nya Zeeland. Genom att bo i en värdfamilj som uppskattade mig och som fick mig att känna mig betydelsefull gav det mig perspektiv på livet. Väl hemma ville jag inte vara en del utav mitt gamla liv och bröt upp med pojkvän samt flyttade till annan ort. Göteborg.
Mitt liv i Göteborg har varit betydelsefullt och meningsfullt för min individuella utveckling. Mina studier och vänner har format mig till den jag är idag. Dock kämpar jag med min identitetskluvenhet och under två hela år har jag fått hjälp; både genom samtal och på kemisk väg. Jag är tacksam för detta.
Det som väger tungt för mig är att forma och utveckla det liv jag själv vill leva. Insikterna är många och det tar tid att smälta dessa. De flesta insikter har jag fått genom samtal, men även via litteratur. Jag tycker om att läsa och tar till mig skriven text väldigt väl skulle jag våga påstå. Juuls avsnitt om det "osynliga" barnet bidrog till att jag fick ökad förståelse för hur jag själv har blivit behandlad som barn och vidare har jag förstått att pedagogens uppgift inte enbart handlar om att undervisa - det handlar även om att "se" sina elever. På riktigt. Lyckas man inte "se" alla under en lektion får man sträva efter att "se" de andra under nästa lektionstillfälle. För - om inte barnet ens blir "sedd" i sitt eget hem, vem ska då "se" honom/henne. Jo; JAG. Jag vill inte att mina elever ska gå samma väg som jag. Jag ska göra mitt yttersta för att finnas där för dem. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta i praktiken, man kan inte bära allt på sina axlar. Men, jag är där för mina elevers skull och för att jag vill vara där. På riktigt.
Rasoul Nejadmehr har också väl valda ord netecknade i antologin Befria oss från mångkulturalism (2008). I inledningen presenterar Nejadmehr fransmannen Emmanuel Levinas syn på den andre. Levinas menar att det är viktigt att lära av den andre istället för att lära om den andre. Detta, menar Levinas, innebär att den andre måste betraktas som en varlelse vars existens är nödvändig för min kunskap och mitt lärande. Jag upplever att dessa ord är väl valda sådana. Jag har själv lyssnat till Nejadmehr och sett honom under en föreläsning och vad som satte sig i huvudet var hans ord om att se människor i ens omgivining som subjekt, inte som objekt. Jag är ett subjekt och varje enskild elev är ett subjekt. Jag tycker att det är en viktig inställning att anamma som pedagog. Om jag har en sådan föreställning tror jag att det är lättare att "se" sina elever.
Jag ska arbeta för att "se" mina elever och påminna dem om att de är unika och att ingenting är omöjligt. I mitt klassrum ska lusten att lära främjas och jag tror att det börjar med att skapa en trygg stämning i en klass. Likväl som jag ska arbeta för att se mina elever ska de också lära sig se varandra, så de kan interagera och samspela. I mitt klassrum finns det ingenting som heter FEL. Så tror jag att man bäst utesluter en felrädsla. Finns ett fel finns uppenbarligen ett rätt. Men om allt är möjligt, vem är då jag att säga att en väg är den rätta? Jag tror att den bästa pedagogiska metoden vilar i en trygg bas där läraren är nyfiken på sina elever och är beredd att möta dem precis som de är. Gone Red Pen Mentality, för här är DU inte välkommen.
Videokonst och stadsbiblioteket.
Efter sista handledningen fick jag lite tips av lärarna att kolla upp några namn för vidare inspiritation. Bruce Nauman, Marianne Lindberg och Rebecka Hemse var några utav namnen jag fick. Vidare samtalade vi om Sophie Calle och utställningen på Röda Sten varpå ett konstverk var videofilmer på olika människor som sjöng Imagine(?). Ska kolla upp detta lite närmre.
Jag har bestämt mig för att ha en avskalad miljö beträffande videofilmen. Dock märker jag att jag inte blir riktigt nöjd. Men, jag har bestämt mig för att lägga videon åt sidan lite grann och fokusera på att läsa. Så nu sitter jag här redo för att bege mig till stadsbiblioteket för att kliva rakt in i den "teoretiska" världen för ett tag framöver. Jag har fått tag i god litteratur och det känns bra; Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr mfl. Kan nog bli spännande det här!
Så, stadsbiblioteket - here I come!
Jag har bestämt mig för att ha en avskalad miljö beträffande videofilmen. Dock märker jag att jag inte blir riktigt nöjd. Men, jag har bestämt mig för att lägga videon åt sidan lite grann och fokusera på att läsa. Så nu sitter jag här redo för att bege mig till stadsbiblioteket för att kliva rakt in i den "teoretiska" världen för ett tag framöver. Jag har fått tag i god litteratur och det känns bra; Jesper Juul och Rasoul Nejadmehr mfl. Kan nog bli spännande det här!
Så, stadsbiblioteket - here I come!
tisdag 14 december 2010
Böckerna betyder mer än min kub.
Det var behövligt med handledning idag. Till en början visste jag inte om jag hade så mycket att säga, men det var skönt att föra en diskussion om kuben och mitt förhållande till den. Den är nu utesluten.
Kuben/boxen har haft en innebörd i min gestaltning så här långt och vad jag då syftar till är att den bidragit till en större förståelse över vad jag vill uppnå i mitt projekt. När jag tog upp att jag inte vill ha med kuben i min gestaltning följdes mitt beslut av flertalet frågor kring varför kuben inte ska medverka. Vidare upplevde en del att kuben hade haft en tydlig koppling i min gestaltning.
Jag har under hela projektet känt att mitt förhållande med kuben inte är "äkta". Med det menar jag att jag inte har någon betydelsefull relation till den som ett objekt/föremål. Jag "känner" ingenting för den och jag struntar i om det händer den något. Det som jag istället känner att jag är intresserad utav och som betyder mer för min insikt är begreppet "red pen mentality". Jag skulle till en början skriva en uppsats, men på grund av att det inte fanns handledare så att det räckte blev jag istället ombedd att göra en konstnärlig gestaltning eller ansöka om att få skriva uppsats nästa termin. Jag ville bli klar och jag såg ingen annan utväg än att påbörja en gestaltning med en tillhörande kappa. Därmed är det inte sagt att jag lade mina tankar om uppsatsen åt sidan. Dessa tankar och funderingar har funnits där hela tiden. Varje vecka under gestaltningen har mina tankar om Vygotskijs teorier om människans två handlingar, begreppet "red pen mentality", Billgrens svar på frågan Vad är konst? funnits där och det är dessa funderingar som lett mig till min insikt om hur jag vill förhålla mig till mina elever har sin utgångspunkt. Inte från kuben. Kuben har fått mig att inse det än mer och jag upplever mig inte ha något starkt band till den, det bandet fanns redan där innan jag började arbeta med kuben. Därav ser jag ingen anledning till att ha den med i gestaltningen. Det är orden jag vill åt. Jag vill berätta min insikt, mina tankar kring hur jag vill förhålla mig till mitt yrkesval och hur jag vill bemöta mina elever samt hur jag "ser" på dem. Det är det vesentliga för mig. Det är orden jag vill arbeta med. Min berättelse.
Därav har jag valt att fokusera och dra nytta av den text samt litteratur jag samlat på mig och utgå ifrån den. Det ligger en rad böcker på pallen i vardagsrummet och dessa är källan. Dessa böckers innehåll ska inte ligga och damma till ingen nytta. För mig betyder de mer än så - de är kärnan i min gestaltning. Kärnan till min berättelse om min insikt.
Kuben/boxen har haft en innebörd i min gestaltning så här långt och vad jag då syftar till är att den bidragit till en större förståelse över vad jag vill uppnå i mitt projekt. När jag tog upp att jag inte vill ha med kuben i min gestaltning följdes mitt beslut av flertalet frågor kring varför kuben inte ska medverka. Vidare upplevde en del att kuben hade haft en tydlig koppling i min gestaltning.
Jag har under hela projektet känt att mitt förhållande med kuben inte är "äkta". Med det menar jag att jag inte har någon betydelsefull relation till den som ett objekt/föremål. Jag "känner" ingenting för den och jag struntar i om det händer den något. Det som jag istället känner att jag är intresserad utav och som betyder mer för min insikt är begreppet "red pen mentality". Jag skulle till en början skriva en uppsats, men på grund av att det inte fanns handledare så att det räckte blev jag istället ombedd att göra en konstnärlig gestaltning eller ansöka om att få skriva uppsats nästa termin. Jag ville bli klar och jag såg ingen annan utväg än att påbörja en gestaltning med en tillhörande kappa. Därmed är det inte sagt att jag lade mina tankar om uppsatsen åt sidan. Dessa tankar och funderingar har funnits där hela tiden. Varje vecka under gestaltningen har mina tankar om Vygotskijs teorier om människans två handlingar, begreppet "red pen mentality", Billgrens svar på frågan Vad är konst? funnits där och det är dessa funderingar som lett mig till min insikt om hur jag vill förhålla mig till mina elever har sin utgångspunkt. Inte från kuben. Kuben har fått mig att inse det än mer och jag upplever mig inte ha något starkt band till den, det bandet fanns redan där innan jag började arbeta med kuben. Därav ser jag ingen anledning till att ha den med i gestaltningen. Det är orden jag vill åt. Jag vill berätta min insikt, mina tankar kring hur jag vill förhålla mig till mitt yrkesval och hur jag vill bemöta mina elever samt hur jag "ser" på dem. Det är det vesentliga för mig. Det är orden jag vill arbeta med. Min berättelse.
Därav har jag valt att fokusera och dra nytta av den text samt litteratur jag samlat på mig och utgå ifrån den. Det ligger en rad böcker på pallen i vardagsrummet och dessa är källan. Dessa böckers innehåll ska inte ligga och damma till ingen nytta. För mig betyder de mer än så - de är kärnan i min gestaltning. Kärnan till min berättelse om min insikt.
måndag 13 december 2010
Video.
Måndag på nytt och min gestaltning fortsätter, men på något sätt upplever jag att jag kört fast. Jag vet inte riktigt vad min slutprodukt blir ännu. Jag var uppe i skulptursalen idag och tittade på min kub. Där stod den; svart och fyrkantig. Hård och kall. Jag vet inte om jag känner så mycket för den om jag ska vara ärlig. Den ÄR mest.
Kuben har dock fört mig dit jag är idag. Jag funderar mycket. Har en del nyckelord som inte vill lämna mitt huvud. "Red pen mentality", "insikt", "objekt/subjekt" etc. Däremot är kuben inte så central längre, den har liksom "tappat" sin innebörd. Men, jag hade troligtvis inte hamnat där jag är idag om det inte varit för konstruerandet av berörd box.
Jag har filmat under helgen, i mitt hem. Däremot har jag inte kunnat lägga upp någon av filmerna då mitt internet är alldeles för segt för detta. Tog med mig kameran till skolan, men när jag skulle sätta i minneskortet här insåg jag att det inte var inuti kameran utan troligtvis sitter kvar i datorn där hemma. Så - kontentan av det hela blir att jag får föra över filmsnutten en annan dag.
Denna filmsnutt är inte den "färdiga". Jag vet nämligen inte vad jag ska säga riktigt ännu, behöver läsa på mer även om jag är klar med min insikt. Dock kanske det finns mer att säga? Så, måste se över berörd litteratur.
Kuben har dock fört mig dit jag är idag. Jag funderar mycket. Har en del nyckelord som inte vill lämna mitt huvud. "Red pen mentality", "insikt", "objekt/subjekt" etc. Däremot är kuben inte så central längre, den har liksom "tappat" sin innebörd. Men, jag hade troligtvis inte hamnat där jag är idag om det inte varit för konstruerandet av berörd box.
Jag har filmat under helgen, i mitt hem. Däremot har jag inte kunnat lägga upp någon av filmerna då mitt internet är alldeles för segt för detta. Tog med mig kameran till skolan, men när jag skulle sätta i minneskortet här insåg jag att det inte var inuti kameran utan troligtvis sitter kvar i datorn där hemma. Så - kontentan av det hela blir att jag får föra över filmsnutten en annan dag.
Denna filmsnutt är inte den "färdiga". Jag vet nämligen inte vad jag ska säga riktigt ännu, behöver läsa på mer även om jag är klar med min insikt. Dock kanske det finns mer att säga? Så, måste se över berörd litteratur.
fredag 10 december 2010
Insikten är mitt signum - mitt ledord.
Ojojoj, vilka svängningar detta projekt tar emellanåt. Ibland känns det som om jag inte riktigt hänger med, men än ska jag inte kasta in handduken. Jag fortsätter att traggla, reflektera, fundera och analysera vidare. Och det är väl i stort sett det som denna gestaltning slutligen kommer att hamna i.
En insikt.
En insikt.
torsdag 9 december 2010
Kuben är svart.
Så, nu är kuben svart och står placerad uppe i skulptursalen. Den är dock, enligt min mening, inte perfekt ännu så jag tänker jobba ännu mer med den om en stund. Behöver en pensel för att komma åt riktigt ordentligt, i samtliga hörn och så.
Jag har funderat en del sedan handledningen sist. Den kändes väldigt bra och det var skönt att ventilera en aning samt presentera min idé för lärare N. Det verkde som om mina tankar och reflektioner togs emot på ett bra sätt så jag kör på som bestämt, men med en liten ändring. Jag kommer i mitt gestaltningsprojekt göra en film där jag berättar om min egen felrädsla. Kuben kommer vara med på ett hörn, på ett eller annat sätt.
Under hela projektet eller under hela min skolgång såväl som på grundskolan, gymnasiet och universitetet har jag strävat efter att göra saker "rätt" hela tiden. Hela tiden. Detta är så djupt rotat i mig. På HDK har jag lärt mig något annat; att det inte finns något rätt eller fel. Jag har på så vis utvecklats till att bli en starkare person som vågar tro på mina egna idéer. Mina lärare på HDK har bevisat att allting är möjligt och att det inte finns någon rätt väg att gå. Jag har växt som elev och vågat pröva mig fram. Det är härligt och jag vill nu utmana min rädsla för att göra fel.
I mitt förra gestaltningsprojekt tecknade jag så "perfekt", men utmanade mig själv med att låta omgivningen strimla sönder mina teckningar i en dokumentförstörare. Jag kommer tillbaka till det beteendet i detta projekt. Återigen möter jag min rädsla för att göra fel; min kub är ett fysiskt exempel på detta. Jag har haft kuben i åtanke hela tiden och hur utställningen kommer att se ut. Kuben ska vara svart och på millimetern jämn i alla hörn och kanter. Fy fan! I huvudet strävar jag efter det "rätta" hela tiden, det "perfekta". Jag vill inte vara en lärare som skapar en felrädsla hos mina elever. Det finns ingenting som heter "att misslyckas". Det handlar enbart om att vi prövar oss fram som människor för att utifrån dessa erfarenheter pröva något annat. Red pen mentality existerar, det är ett begrepp som skapats utifrån att lärare i praktiken handlar som de gör. Hur hade det sett ut om lärarna fokuserade på att lyfta fram elevens framgångar istället? Gone Pen Mentality?
Kuben kan fara och flyga, så kommer också bli fallet. När den är så perfekt som den bara kan bli ska den lämnas åt slumpen; ut ur fönstret från HDK ska den. Lämna mig ifred!
Jag har funderat en del sedan handledningen sist. Den kändes väldigt bra och det var skönt att ventilera en aning samt presentera min idé för lärare N. Det verkde som om mina tankar och reflektioner togs emot på ett bra sätt så jag kör på som bestämt, men med en liten ändring. Jag kommer i mitt gestaltningsprojekt göra en film där jag berättar om min egen felrädsla. Kuben kommer vara med på ett hörn, på ett eller annat sätt.
Under hela projektet eller under hela min skolgång såväl som på grundskolan, gymnasiet och universitetet har jag strävat efter att göra saker "rätt" hela tiden. Hela tiden. Detta är så djupt rotat i mig. På HDK har jag lärt mig något annat; att det inte finns något rätt eller fel. Jag har på så vis utvecklats till att bli en starkare person som vågar tro på mina egna idéer. Mina lärare på HDK har bevisat att allting är möjligt och att det inte finns någon rätt väg att gå. Jag har växt som elev och vågat pröva mig fram. Det är härligt och jag vill nu utmana min rädsla för att göra fel.
I mitt förra gestaltningsprojekt tecknade jag så "perfekt", men utmanade mig själv med att låta omgivningen strimla sönder mina teckningar i en dokumentförstörare. Jag kommer tillbaka till det beteendet i detta projekt. Återigen möter jag min rädsla för att göra fel; min kub är ett fysiskt exempel på detta. Jag har haft kuben i åtanke hela tiden och hur utställningen kommer att se ut. Kuben ska vara svart och på millimetern jämn i alla hörn och kanter. Fy fan! I huvudet strävar jag efter det "rätta" hela tiden, det "perfekta". Jag vill inte vara en lärare som skapar en felrädsla hos mina elever. Det finns ingenting som heter "att misslyckas". Det handlar enbart om att vi prövar oss fram som människor för att utifrån dessa erfarenheter pröva något annat. Red pen mentality existerar, det är ett begrepp som skapats utifrån att lärare i praktiken handlar som de gör. Hur hade det sett ut om lärarna fokuserade på att lyfta fram elevens framgångar istället? Gone Pen Mentality?
Kuben kan fara och flyga, så kommer också bli fallet. När den är så perfekt som den bara kan bli ska den lämnas åt slumpen; ut ur fönstret från HDK ska den. Lämna mig ifred!
måndag 6 december 2010
Utesluter man RÄTT så finns det inget FEL.
Kuben är en kub och nu då?
Idag fick jag en "extrahanledning" av lärare M uppe i skulptursalen som bidrog till mycket reflekterande, men även ett djup i mitt examensarbete. Ett djupdyk kanske man kan uttrycka det som och det bheövde jag.
När jag traskade in i skulptursalen hade jag bestämt mig för att arbeta med en kub för att den skulle fungera som mitt JAG, mig som elev. Mig som ett objekt. Lärare M befann sig i salen och jag tog tillfället i akt att samtala litet med honom om mitt projekt. Som vanligt började tankarna snurra, dock på ett positivt sätt och jag blev klarare med vad jag egentligen vill gräva ned mig i.
Ok, Red Pen Mentality. I kurslitteraturen Bedömning i och av skolan (Lundahl, 2010) behandlas begreppet och författaren hänvisar till Johan Hofvendahls studie som bland annat behandlar lärares fokusering vid utvecklingssamtal utifrån resultat från prover och tester där eleven antingen har alla rätt eller näst intill alla rätt, endast ett par fel. Enligt Lundahl framgår att i åtta fall av tio utgår läraren från ett bristperspektiv dvs. det är proportionen fel som hamnar i fokus istället för elevens framgång. Författaren menar att den här typen av bemötande/samtal kallas för ett "red pen mentality"; att fokusera och enbart markera fel och brister samt svagheter vilket i sin tur leder till att eventuella framgångar hamnar i skymundan och lämnas okommenterande.
I vuxen ålder har jag förstått att min främsta fobi handlar om att jag är rädd för att misslyckas, att göra "fel". För tydligen har det alltid funnits ett "rätt" för läraren att hänvisa till. Det finns en orsak till varför jag skolkade, varöfr jag fuskade på prov, varför jag fick IG och varför jag var skoltrött. Mina lärare var inte nyfikna på mig. Istället traskade de omkring i korridorerna på väg till nästa lektion med samma uppgifter att dela ut av ren bekvämlighet. För att eleverna ska uppnå sina MÅL utifrån kursplanen. Men, jag undrar; har lärarna arbetat efter styrdokumentets riktlinjer beträffande sin undervisning? I Lpo94 står i avsnittet om skolans uppdrag följande:
"Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper."
Vidare framgår att alla som arbetar i skolan ska följa vissa riktlinjer varpå den ena lyder:
" Läraren skall stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan."
Jag undrar hur eleven i skolan ska känna tillit till sin egna förmåga när eleven sällan ges möjligheten att utforska den utan att det finns ett RÄTT att sträva efter. Om det ständigt finns ett RÄTT finns det automatiskt ett FEL. Som elev vill man troligtvis undvika felet och följer lärarens uppgifter till punkt och pricka. Att tänka fritt, enligt min mening utan ett rätt, finns inte på kartan.
Men, vad händer om jag som lärare utesluter tanken om att det finns ett rätt för eleverna att sträva efter? Hur är det att befinna sig i en sådan zon? Har jag själv kunnat befinna mig där som elev? Inte vad jag kan erinras om. Men, jag skulle vilja testa på det. Att ha en deadline och that is it! Personligen tror jag att elevernas lust att lära skulle främjas om begreppet RÄTT upphörde. Och när det kommer till bildämnet, så tror jag att ett RÄTT på sikt dödar kreativiteten hos eleven. Det vill inte jag. Min uppgift är att skapa en lust att lära bland mina elever; jag vill ge dem en frizon. Men först vill jag själv testa att befinna mig i den. So, here I come!
Idag fick jag en "extrahanledning" av lärare M uppe i skulptursalen som bidrog till mycket reflekterande, men även ett djup i mitt examensarbete. Ett djupdyk kanske man kan uttrycka det som och det bheövde jag.
När jag traskade in i skulptursalen hade jag bestämt mig för att arbeta med en kub för att den skulle fungera som mitt JAG, mig som elev. Mig som ett objekt. Lärare M befann sig i salen och jag tog tillfället i akt att samtala litet med honom om mitt projekt. Som vanligt började tankarna snurra, dock på ett positivt sätt och jag blev klarare med vad jag egentligen vill gräva ned mig i.
Ok, Red Pen Mentality. I kurslitteraturen Bedömning i och av skolan (Lundahl, 2010) behandlas begreppet och författaren hänvisar till Johan Hofvendahls studie som bland annat behandlar lärares fokusering vid utvecklingssamtal utifrån resultat från prover och tester där eleven antingen har alla rätt eller näst intill alla rätt, endast ett par fel. Enligt Lundahl framgår att i åtta fall av tio utgår läraren från ett bristperspektiv dvs. det är proportionen fel som hamnar i fokus istället för elevens framgång. Författaren menar att den här typen av bemötande/samtal kallas för ett "red pen mentality"; att fokusera och enbart markera fel och brister samt svagheter vilket i sin tur leder till att eventuella framgångar hamnar i skymundan och lämnas okommenterande.
I vuxen ålder har jag förstått att min främsta fobi handlar om att jag är rädd för att misslyckas, att göra "fel". För tydligen har det alltid funnits ett "rätt" för läraren att hänvisa till. Det finns en orsak till varför jag skolkade, varöfr jag fuskade på prov, varför jag fick IG och varför jag var skoltrött. Mina lärare var inte nyfikna på mig. Istället traskade de omkring i korridorerna på väg till nästa lektion med samma uppgifter att dela ut av ren bekvämlighet. För att eleverna ska uppnå sina MÅL utifrån kursplanen. Men, jag undrar; har lärarna arbetat efter styrdokumentets riktlinjer beträffande sin undervisning? I Lpo94 står i avsnittet om skolans uppdrag följande:
"Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper."
Vidare framgår att alla som arbetar i skolan ska följa vissa riktlinjer varpå den ena lyder:
" Läraren skall stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan."
Jag undrar hur eleven i skolan ska känna tillit till sin egna förmåga när eleven sällan ges möjligheten att utforska den utan att det finns ett RÄTT att sträva efter. Om det ständigt finns ett RÄTT finns det automatiskt ett FEL. Som elev vill man troligtvis undvika felet och följer lärarens uppgifter till punkt och pricka. Att tänka fritt, enligt min mening utan ett rätt, finns inte på kartan.
Men, vad händer om jag som lärare utesluter tanken om att det finns ett rätt för eleverna att sträva efter? Hur är det att befinna sig i en sådan zon? Har jag själv kunnat befinna mig där som elev? Inte vad jag kan erinras om. Men, jag skulle vilja testa på det. Att ha en deadline och that is it! Personligen tror jag att elevernas lust att lära skulle främjas om begreppet RÄTT upphörde. Och när det kommer till bildämnet, så tror jag att ett RÄTT på sikt dödar kreativiteten hos eleven. Det vill inte jag. Min uppgift är att skapa en lust att lära bland mina elever; jag vill ge dem en frizon. Men först vill jag själv testa att befinna mig i den. So, here I come!
Måndag - Arne är min hjälte!
Måndag och ny vecka. Klockan är strax efter nio när jag skriver detta inlägg. Lovisa var gullig och mötte upp mig i skolan imorse för att hjälpa mig bära ned Valentas gamla "scheman" ned till Arne i slöjden. Arne var mycket hjälpsam och tillsammans samtalade vi om hur min kub skulle konstrueras samt föras samman till en helhet.
Jag hade mätt upp sex stycken fyrkanter, men med dagens moderna slöjdmaskiner var detta, enligt Arne, inte nödvändigt. "-Maskinen ordnar allt Hanna", svarade Arne med ett glatt leende. Härligt! Så jag ska vara åter klockan 13:00 och tills dess tänkte jag införskaffa svart färg.
Återkommer senare!
Jag hade mätt upp sex stycken fyrkanter, men med dagens moderna slöjdmaskiner var detta, enligt Arne, inte nödvändigt. "-Maskinen ordnar allt Hanna", svarade Arne med ett glatt leende. Härligt! Så jag ska vara åter klockan 13:00 och tills dess tänkte jag införskaffa svart färg.
Återkommer senare!
fredag 3 december 2010
Material samt mått klara.
Då så. Den här veckan har varit relativt intensiv, men också bidragit till ett lugn. Efter förra handledningen fick jag andra tankar beträffande kuben samt hur jag ska avgränsa mitt projekt. Jag upplevde handledningen som informativ och reflekterande. Det var även skönt att få en större inblick i vad de andra arbetar med samt kunna ge respons på deras arbeten.
Under handledningen samtalades det en del om hur min kub ska se ut samt huruvida jag skulle arbeta med flera kuber eller ej. Det sistnämnda diskussionsämnet har jag funderat mycket kring. En eller flera. Om jag ska arbeta med flera kuber vet jag inte riktigt hur jag ska resonera kring dem. Jag är ju en person, enligt min mening resulterar det i en kub. En kub med en massa tankar. Om det tillkommer andra kuber vet jag inte vilka de är; är de andra personer, andra elever i min omgivning? Jag har inte beslutat mig för om jag ska ha flera kuber ännu, vet inte om jag vill ha fler i min gestaltning faktiskt då jag inte vet vad de skulle ha för innebörd och betydelse i min gestaltning. Vet inte vad de skulle fylla för funktion liksom. Hmm, svårt detta.
Jag har i alla fall kommit fram till hur kuben ska se ut. Eller, jag har i alla fall en föreställning om hur den ska se ut. Och nu resonerar jag kring kubEN. Jag har funnit träskivor i klassrummet, Valentas gamla, som jag tänker använda mig utav. För att få till 6 stycken fyrkanter som skulle få plats på dessa skivor kunde kuben uppmätas till 49 x 49 cm (fyra fyrkanter) och två 50,6 x 50,6 cm (två fyrkanter). Jag ska få hjälp utav Arne nere i slöjden på HDK att beskära dessa på måndag klockan 09:00. Han var väldigt hjälpsam och jag är tacksam för hans hjälp! Tänker köpa med mig färg tills på måndag och jag ser framför mig att jag vill ha den svart.
Svart färg upplever jag som en "hård" färg och som enligt mig även är stilren. Den box jag befunnit mig i, som skapats utifrån skolans ramar och ämnenas styrda uppgifter, har varit hård och svår att besegra. Svår att slå sig fri ifrån. Den svarta färgen tror jag kan ge ett ganska aggressivt intryck varpå den förhoppningsvis är estetiskt fin att betrakta.
Jag tror att jag kan sammanfatta mitt projekt utifrån "Red pen mentality" där mina lärare hänvisat till ett rätt eller fel och som skapat en felrädsla hos mig. Jag har aldrig vågat räcka upp handen i matematiken. Felrädslan hämmade min lust att lära och på sikt började jag skolka allt mer, så mycket att jag fick IG i matematik A på gymnasiet. Jag har varit en uthängd elev, ett objekt. Jag har inte fått gå min egen väg i skolvärlden utan har hållits instängd i min kub med mina tankar och formats till en maskin som ständigt överväger det rätta svaret. Det rätta svaret i många ämnen, även i mitt favoritämne bild. Jag minns min svensklärare i högstadiet, IMO, hon var lyhörd och nyfiken på oss elever och där kände jag mig sedd. Jag vill bli en IMO. Som lärare vill jag arbeta för att inte se mina elever som objekt. Jag vill främja deras lust att lära och lyfta fram deras subjektiva tankar. Låta dem tänka utanför kuben och låta dem göra revolt mot skolans stram värld. Upp till kamp!
Under handledningen samtalades det en del om hur min kub ska se ut samt huruvida jag skulle arbeta med flera kuber eller ej. Det sistnämnda diskussionsämnet har jag funderat mycket kring. En eller flera. Om jag ska arbeta med flera kuber vet jag inte riktigt hur jag ska resonera kring dem. Jag är ju en person, enligt min mening resulterar det i en kub. En kub med en massa tankar. Om det tillkommer andra kuber vet jag inte vilka de är; är de andra personer, andra elever i min omgivning? Jag har inte beslutat mig för om jag ska ha flera kuber ännu, vet inte om jag vill ha fler i min gestaltning faktiskt då jag inte vet vad de skulle ha för innebörd och betydelse i min gestaltning. Vet inte vad de skulle fylla för funktion liksom. Hmm, svårt detta.
Jag har i alla fall kommit fram till hur kuben ska se ut. Eller, jag har i alla fall en föreställning om hur den ska se ut. Och nu resonerar jag kring kubEN. Jag har funnit träskivor i klassrummet, Valentas gamla, som jag tänker använda mig utav. För att få till 6 stycken fyrkanter som skulle få plats på dessa skivor kunde kuben uppmätas till 49 x 49 cm (fyra fyrkanter) och två 50,6 x 50,6 cm (två fyrkanter). Jag ska få hjälp utav Arne nere i slöjden på HDK att beskära dessa på måndag klockan 09:00. Han var väldigt hjälpsam och jag är tacksam för hans hjälp! Tänker köpa med mig färg tills på måndag och jag ser framför mig att jag vill ha den svart.
Svart färg upplever jag som en "hård" färg och som enligt mig även är stilren. Den box jag befunnit mig i, som skapats utifrån skolans ramar och ämnenas styrda uppgifter, har varit hård och svår att besegra. Svår att slå sig fri ifrån. Den svarta färgen tror jag kan ge ett ganska aggressivt intryck varpå den förhoppningsvis är estetiskt fin att betrakta.
Jag tror att jag kan sammanfatta mitt projekt utifrån "Red pen mentality" där mina lärare hänvisat till ett rätt eller fel och som skapat en felrädsla hos mig. Jag har aldrig vågat räcka upp handen i matematiken. Felrädslan hämmade min lust att lära och på sikt började jag skolka allt mer, så mycket att jag fick IG i matematik A på gymnasiet. Jag har varit en uthängd elev, ett objekt. Jag har inte fått gå min egen väg i skolvärlden utan har hållits instängd i min kub med mina tankar och formats till en maskin som ständigt överväger det rätta svaret. Det rätta svaret i många ämnen, även i mitt favoritämne bild. Jag minns min svensklärare i högstadiet, IMO, hon var lyhörd och nyfiken på oss elever och där kände jag mig sedd. Jag vill bli en IMO. Som lärare vill jag arbeta för att inte se mina elever som objekt. Jag vill främja deras lust att lära och lyfta fram deras subjektiva tankar. Låta dem tänka utanför kuben och låta dem göra revolt mot skolans stram värld. Upp till kamp!
tisdag 30 november 2010
Handledning.
Idag är det handledning och det ser jag mycket fram emot. Igår kom Lovisa över på lunch, glögg och eftersnack i soffan. Vi handledde varandra en del, men mitt projekt känns just nu som ett "latent liggandes" sådant innan jag fått mina kuber.
Imorgon ska jag och Lovisa åka till IKEA för att hjälpas åt med varandras projekt. Det finns en kub som jag är intresserad av att kika närmre på där. Dock är den "grumlig" i ytan, så jag vet inte om den är så aktuell. Helst skulle jag vilja att den är helt transparant men jag får se hur den ser ut och fatta ett beslut när jag väl är på plats. Den är dock billig, 99 kr/st, och det lämpar sig för min budget. Som student är man inte rik direkt.
Imorgon ska jag och Lovisa åka till IKEA för att hjälpas åt med varandras projekt. Det finns en kub som jag är intresserad av att kika närmre på där. Dock är den "grumlig" i ytan, så jag vet inte om den är så aktuell. Helst skulle jag vilja att den är helt transparant men jag får se hur den ser ut och fatta ett beslut när jag väl är på plats. Den är dock billig, 99 kr/st, och det lämpar sig för min budget. Som student är man inte rik direkt.
måndag 29 november 2010
Måndag - kubsökandet fortsätter.
Måndag på nytt och jag har haft handledning med lärare T angående examensarbetet. Jag letar kuber och jakten fortsätter. I förra veckan hade jag handledning med lärare K och mötet kändes mycket bra. Prio ett är nu att finna transparanta kuber att jobba med för att utveckla mitt examensarbete ytterligare.
Efter handledningen idag gav jag mig iväg på nytt. Jag har tre trådar att dra i just nu. Den första tråden är butikschefen på KappAhl, den andra tråden är konstnären Andreas Roth på Kulturförvaltningen och den tredje tråden är Kristina Nilson samt Katrin Johansson på Kao & Gems i Mölndal.
Jag har ännu inte fått någon klarhet i vad kuber i plexiglas kostar, förutom att de är rättså dyra enligt informationsbiträdet på Kao & Gems. Det känns så där. Jag har en ganska snäv budget just nu och måste verkligen slänga ut trådar här och där för att komma billigt undan. Jag funderar på alternativ, inte kan det vara så svårt att finna kuber? Imorgon har vi handledning på nytt och förhoppningsvis kan jag få ytterligare idéer om vart jag ska vända mig i sökandet på kuben/kuber. Jag vet ännu inte vad jag ska placera inuti dem, tror att jag får mer klarhet i det när jag väl har den/dem framför mig. Just nu gäller det bara att finna den/dem. Att det ska vara så svårt!
Glaskuben utanför Storan. Kanske?
Efter handledningen idag gav jag mig iväg på nytt. Jag har tre trådar att dra i just nu. Den första tråden är butikschefen på KappAhl, den andra tråden är konstnären Andreas Roth på Kulturförvaltningen och den tredje tråden är Kristina Nilson samt Katrin Johansson på Kao & Gems i Mölndal.
Jag har ännu inte fått någon klarhet i vad kuber i plexiglas kostar, förutom att de är rättså dyra enligt informationsbiträdet på Kao & Gems. Det känns så där. Jag har en ganska snäv budget just nu och måste verkligen slänga ut trådar här och där för att komma billigt undan. Jag funderar på alternativ, inte kan det vara så svårt att finna kuber? Imorgon har vi handledning på nytt och förhoppningsvis kan jag få ytterligare idéer om vart jag ska vända mig i sökandet på kuben/kuber. Jag vet ännu inte vad jag ska placera inuti dem, tror att jag får mer klarhet i det när jag väl har den/dem framför mig. Just nu gäller det bara att finna den/dem. Att det ska vara så svårt!
Glaskuben utanför Storan. Kanske?
fredag 26 november 2010
Letar kub.
Ok. Första handledningen med en lärare avklarad och det känns bra. Mycket bra. Det känns skönt att fått tankarna bekräftade samt bollade med.
Jag blev ombedd att sätta igång och leta kuber med ens. Och jag måste nog påstå att jag idag varit flitig till tusen. Började på Avenyn och strosade omkring. Akademibokhandeln blev först ut. Fann några exemplar i plexiglas som förvaringsboxar för pennor och tog kontakt med en butikspersonal som hänvisade mig till butikschefen för ytterligare information (som visade sig vara på lunch).
Jag beslöt mig för att gå vidare och begav mig till Röhsska varpå jag fick syn på Front Designs utställning. Där fanns en vas förvarad inuti en glaskub och med ens tog jag kontakt med receptionen och frågade om de hade några till övers för mig att låna eller hyra. Jag blev hänvisad till enhetschefen Anna Billing-Wetterlundh som var oerhört hjälpsam och engagerad. Hon hade inget på lager men tipsade mig om Bodil, utställningsarkitekt, som eventuellt kunde upplysa mig om var kuben var tillverkad och beställd. Nu är klockan sen eftermiddag och jag har inte något telefonnummer till Bodil, så blir till att sända iväg ett mail i helgen.
Fortsatte att strosa omkring på stan för att finna kuber. Tog en sväng till Granit inne på Viktoriapassagen och fick god hjälp av butiksbiträdet Sara. De hade kuber i plexiglas som de beställde av en grossist vid namn Skyltexperten i Mölnlycke. Jag har besökt deras hemsida, men inte funnit något av intresse (http://www.skyltexperten.se/). Vidare hade de beställt kuber i plexiglas från en annan grossist vid namn Akriform i Sollentuna som tillverkar kuber i plexiglas. Det är dyrt, men jag får se. Har varit inne och rotat i deras sortiment och funnit följande http://akriform.se/standardprodukter/index.php?id=4&pn=1.
Jag blev ombedd att sätta igång och leta kuber med ens. Och jag måste nog påstå att jag idag varit flitig till tusen. Började på Avenyn och strosade omkring. Akademibokhandeln blev först ut. Fann några exemplar i plexiglas som förvaringsboxar för pennor och tog kontakt med en butikspersonal som hänvisade mig till butikschefen för ytterligare information (som visade sig vara på lunch).
Jag beslöt mig för att gå vidare och begav mig till Röhsska varpå jag fick syn på Front Designs utställning. Där fanns en vas förvarad inuti en glaskub och med ens tog jag kontakt med receptionen och frågade om de hade några till övers för mig att låna eller hyra. Jag blev hänvisad till enhetschefen Anna Billing-Wetterlundh som var oerhört hjälpsam och engagerad. Hon hade inget på lager men tipsade mig om Bodil, utställningsarkitekt, som eventuellt kunde upplysa mig om var kuben var tillverkad och beställd. Nu är klockan sen eftermiddag och jag har inte något telefonnummer till Bodil, så blir till att sända iväg ett mail i helgen.
Fortsatte att strosa omkring på stan för att finna kuber. Tog en sväng till Granit inne på Viktoriapassagen och fick god hjälp av butiksbiträdet Sara. De hade kuber i plexiglas som de beställde av en grossist vid namn Skyltexperten i Mölnlycke. Jag har besökt deras hemsida, men inte funnit något av intresse (http://www.skyltexperten.se/). Vidare hade de beställt kuber i plexiglas från en annan grossist vid namn Akriform i Sollentuna som tillverkar kuber i plexiglas. Det är dyrt, men jag får se. Har varit inne och rotat i deras sortiment och funnit följande http://akriform.se/standardprodukter/index.php?id=4&pn=1.
Efter att ha varit på Granit gick jag vidare på stan ett tag. Bokia var nästa steg efter att ha funnit kuber i plexiglas inne i deras skyltfönster. Väl inne i butiken fick jag prata med ansvarig personal för utställningssortimentet och de tipsade mig om Kao & Gems i Mölndal vars hemsida jag nu besökt. Vad jag förstår kan man beställa skivor i plexiglas i de format som önskas, men jag finner dock inga priser än så länge. Jag kommer att försöka kontakta dem i helgen eller eventuellt åka dit; http://www.kao.nu/web/produkter.aspx?mID=1&cid=27&ccid=1&grp=1&type=1.
Jag har dock en kontakt som jag kommer att ringa imorgon. Hoppas på detta. Måste kolla upp den kontakten innan jag förhastar mig i något köp. Vidare har jag beställt boken "Vygotskij i praktiken" av Leif Strandberg.
Tacksam för handledning med klasskamrater.
Nu är jag tillbaka i det kyliga Sverige och har redan kommit in i tidsrytmen. Lite förvirrad och försedd i en dimma begav jag mig igår till HDK för att sammansluta med några klasskamrater. Vi åt lunch och samtalade om allt möjligt innan vi slutligen gled in på att handleda och peppa varandra beträffande våra examensprojekt/examensarbete.
Det var oerhört skönt med en handledning och många kloka ord sades vilket nu medfört att jag vet ännu mer om mitt eget projekt. Att få handledning, enligt mig, bidrar många gånger till att man kommer närmre sin egen gestaltning och sin process. Man ger svar på vad man håller på med samtidigt som man med hjälp av klasskamrater bollar idéer samt avgränsar sig i arbetet. Vad vore en gestaltning utan handledning av lärare och klasskamrater? Troligtvis en dimma, en fullständig sådan.
Nåväl, som tidigare nämnt känner jag nu att jag kommit närmre min egen gestaltning och jag vet mer om vad jag håller på med. Kanske har jag vetat det hela tiden, men inte kunnat klargöra det för mig själv. Så, kanske är det dags att sammanfatta? Under min skoltid, både i grundskola samt gymnasium, har jag flertalet gånger känt mig inlåst innanför flertalet väggar. Speciellt beträffande bildämnet. För att avgränsa mig tänker jag utgå från detta ämne, men jag tror att min gestaltning kan beröra flertalet andra skolämnen. Anledningen till varför jag känt mig inlåst är att lärarna således försett mig med uppgifter som syftat till att omfatta avbildning i största allmänhet. Har det inte varit stilleben har det inneburit att man ska teckna av sitt eget ansikte eller en fågel. Ständigt har jag bollats med att försöka avbilda ett redan färdigt föremål där det finns ett rätt eller fel med tanke på att jag försöker avbilda föremålet så likt som möjligt. Bildlärare har pratat om valörskalan, mellanrumsformer, perspektiv, komposition etc. Min uppgift som elev har varit att anstränga mig till det yttersta för att få min teckning att efterlikna det redan färdiga föremålet så att min teckning blir så lik som möjligt. Den färdiga teckningen är min slutprodukt och processen har varit att "lära sig se".
Jag vill inte påstå att avbildning är fel, men jag tycker att den tar alldeles för stort utrymme i bildämnet. Som elev "får" man inte tänka utanför boxen. Istället hålls tankarna instängda och läraren är inte speciellt nyfiken eller lyhörd för vad eleven hellre vill göra. I läroplanen framgår att lärarens uppgift är att motivera eleven till en lust att lära. Hur ska det te sig om läraren inte ens är nyfiken på elevens inre tankar? Tankarna stängs ju, enligt mig, inne i boxen och kreativiteten dör. På sikt. Sakta men säkert. Och istället tar "red pen mentaly" vid; "Jag kan inte rita".
Jag har varit en elev; både i grundskola, gymnasium och på universitetet. Ständigt har jag följt de regler som upprätthålls. Jag har fått mina tankar fängslade i en box. Först på HDK har jag blivit tillåten att tänka utanför boxen och jag har setts som ett subjekt istället för ett objekt. Att nu kunna studera boxen utifrån är fantastiskt. Jag vill därför stänga in de faktorer som följt mig från ett objekt till ett subjekt. Och jag vill att människor ska kunna ta del utav min process och därför en transparent kub. Kuben är jag som ett objekt i skolans värld, idag är jag ett subjekt som önskar träda in i skolan och behandla mina elever som subjekt. Inte som fyrkantiga kuber där deras tankar hålls instängda.
Det var oerhört skönt med en handledning och många kloka ord sades vilket nu medfört att jag vet ännu mer om mitt eget projekt. Att få handledning, enligt mig, bidrar många gånger till att man kommer närmre sin egen gestaltning och sin process. Man ger svar på vad man håller på med samtidigt som man med hjälp av klasskamrater bollar idéer samt avgränsar sig i arbetet. Vad vore en gestaltning utan handledning av lärare och klasskamrater? Troligtvis en dimma, en fullständig sådan.
Nåväl, som tidigare nämnt känner jag nu att jag kommit närmre min egen gestaltning och jag vet mer om vad jag håller på med. Kanske har jag vetat det hela tiden, men inte kunnat klargöra det för mig själv. Så, kanske är det dags att sammanfatta? Under min skoltid, både i grundskola samt gymnasium, har jag flertalet gånger känt mig inlåst innanför flertalet väggar. Speciellt beträffande bildämnet. För att avgränsa mig tänker jag utgå från detta ämne, men jag tror att min gestaltning kan beröra flertalet andra skolämnen. Anledningen till varför jag känt mig inlåst är att lärarna således försett mig med uppgifter som syftat till att omfatta avbildning i största allmänhet. Har det inte varit stilleben har det inneburit att man ska teckna av sitt eget ansikte eller en fågel. Ständigt har jag bollats med att försöka avbilda ett redan färdigt föremål där det finns ett rätt eller fel med tanke på att jag försöker avbilda föremålet så likt som möjligt. Bildlärare har pratat om valörskalan, mellanrumsformer, perspektiv, komposition etc. Min uppgift som elev har varit att anstränga mig till det yttersta för att få min teckning att efterlikna det redan färdiga föremålet så att min teckning blir så lik som möjligt. Den färdiga teckningen är min slutprodukt och processen har varit att "lära sig se".
Jag vill inte påstå att avbildning är fel, men jag tycker att den tar alldeles för stort utrymme i bildämnet. Som elev "får" man inte tänka utanför boxen. Istället hålls tankarna instängda och läraren är inte speciellt nyfiken eller lyhörd för vad eleven hellre vill göra. I läroplanen framgår att lärarens uppgift är att motivera eleven till en lust att lära. Hur ska det te sig om läraren inte ens är nyfiken på elevens inre tankar? Tankarna stängs ju, enligt mig, inne i boxen och kreativiteten dör. På sikt. Sakta men säkert. Och istället tar "red pen mentaly" vid; "Jag kan inte rita".
Jag har varit en elev; både i grundskola, gymnasium och på universitetet. Ständigt har jag följt de regler som upprätthålls. Jag har fått mina tankar fängslade i en box. Först på HDK har jag blivit tillåten att tänka utanför boxen och jag har setts som ett subjekt istället för ett objekt. Att nu kunna studera boxen utifrån är fantastiskt. Jag vill därför stänga in de faktorer som följt mig från ett objekt till ett subjekt. Och jag vill att människor ska kunna ta del utav min process och därför en transparent kub. Kuben är jag som ett objekt i skolans värld, idag är jag ett subjekt som önskar träda in i skolan och behandla mina elever som subjekt. Inte som fyrkantiga kuber där deras tankar hålls instängda.
måndag 22 november 2010
Canberra, diaramor och Arthur Boyd.
Okej. Sista dagen i Australien för den här gången och det blir också sista gången som jag skriver mitt inlägg här. Den sista dagen till ära for jag tillsammans med familjen Anello, föräldrar samt vänner till Canberra för att besöka parlamentet, museum och se en del av den australiensiska bushen. Dagen vart lyckad och avslutades med att vi fick se vilda kängurur hoppa omkring i öppna landskap. Exotiskt och nästan lite utopiskt på något sätt. Kängurur har man sett på dokumentärer etc, men inte riktigt i det vilda, på riktigt. På något vis blir naturen än mer spännande när man förstår att dessa djur faktiskt existerar och lever här.
Liksom Gignacs kub. Spåren (läs skräp) som Gignac samlar på blir troligtvis än mer intressanta inuti den transparanta kuben än om man funnit dem på gatan. Innehållet blir näst intill lite heligt. I bilen hem från Canberra satt jag och funderade över dagen i huvudstaden. Första stoppet blev parlamentet. Inuti byggnaden fanns ett konstverk av konstnären Arthur Boyd, en gigantisk målning. Under den guidade turen framgick att människor tolkat målningen på flertalet olika sätt; en del påstår sig se tågvagnar, ansikten, kängurur mm. Vad man vet är att målningen innehåller en kakadua, mer än så vet man inte. Förutom Boyd själv.
Som tidigare nämnt fascineras jag utav denna "någon". I det här fallet av Boyd. Han sitter inne med svaret, det vill säga tankarna kring målningen och innehållet i denna. Som betraktare vet man inte mer än det man ser och man är fri att tolka vad man vill. Boyds målning är ett spår av en process som växt fram till ett resultat. Hur tankarna sett ut vet vi inte. Vi kan enbart prata om det vi ser, såvida vi inte vet något ytterligare så att säga.
I bildämnet lämnar eleverna spår efter sig. Mestadels är det den slutliga produkten som är spåret. I många bildsalar, som jag besökt, finns "kvarlevor" som tidigare elever lämnat kvar efter skolavslutningar och så vidare. Jag har ingen aning om hur de tänkt kring sina färdiga konstverk. Och vad vill jag säga med det här? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag är mitt i en process just nu och jag jobbar samt tänker ivrigt fram och tillbaka.
Vad som slog mig under bilfärden tillbaka från Sydney var i alla fall att jag studerat spår och funderat kring en kub som en form. Jag har ingenting färdigt. Vad jag vet är att jag tänker plocka med mig samtliga fysiska spår som jag plockat från Sydney, samla ihop mina elevhälsoprotokoll samt anteckningar och försöka "se över" vad jag arbetat med. Jag skulle vilja säga att jag försökt kombinera spår och diaramor/transparanta former med varandra. Jag skulle vilja föra samman dessa och gestalta min process. Föra samman alla pusselbitar och placera dem så att de kan studeras av andra. Jag vill på något vis "lyfta fram/upp" tankeprocessen som är rådande i en konstnärlig gestaltning och visa på att den är minst lika viktig som slutprodukten. Jag har funderingar kring om dessa "spår" ska samlas ihop i en transparant kub/box. Dels för att jag tycker att det är estiskt tilltalande/vackert, men också för att det enligt mig lyfter fram innehållet i kuben. På ett vis blir även kuben/boxen en "symbol" för begreppet "think outside the box". Om mina spår stannar inuti kuben och inte tillåts komma ut, vad händer då med den kreativa processen? Dör den?
Jag funderar på bildämnet. Dess upplägg. Jag tycker att "red pen mentaly" gör sig gällande, i alla fall mycket ofta, i bildämnet. Fortfarande. Är det mitt uppdrag som lärare? Att döda kreativiteten hos barnen? Att rätta dem i hur de ska skapa/forma sina konstverk? I läroplanen, Lpo94, framgår klart och tydligt att lärarna ska främja och arbeta för att skapa lust att lära samt motivation hos barnen. Hur arbetar man för att göra bildämnet lustfyllt? Får barnen vara kreativa?
Det låter snurrigt, men jag ska göra mitt yttersta för att klargöra mina tankar när jag väl är åter. Hoppas på handledning så snart som möjligt!
Liksom Gignacs kub. Spåren (läs skräp) som Gignac samlar på blir troligtvis än mer intressanta inuti den transparanta kuben än om man funnit dem på gatan. Innehållet blir näst intill lite heligt. I bilen hem från Canberra satt jag och funderade över dagen i huvudstaden. Första stoppet blev parlamentet. Inuti byggnaden fanns ett konstverk av konstnären Arthur Boyd, en gigantisk målning. Under den guidade turen framgick att människor tolkat målningen på flertalet olika sätt; en del påstår sig se tågvagnar, ansikten, kängurur mm. Vad man vet är att målningen innehåller en kakadua, mer än så vet man inte. Förutom Boyd själv.
Som tidigare nämnt fascineras jag utav denna "någon". I det här fallet av Boyd. Han sitter inne med svaret, det vill säga tankarna kring målningen och innehållet i denna. Som betraktare vet man inte mer än det man ser och man är fri att tolka vad man vill. Boyds målning är ett spår av en process som växt fram till ett resultat. Hur tankarna sett ut vet vi inte. Vi kan enbart prata om det vi ser, såvida vi inte vet något ytterligare så att säga.
I bildämnet lämnar eleverna spår efter sig. Mestadels är det den slutliga produkten som är spåret. I många bildsalar, som jag besökt, finns "kvarlevor" som tidigare elever lämnat kvar efter skolavslutningar och så vidare. Jag har ingen aning om hur de tänkt kring sina färdiga konstverk. Och vad vill jag säga med det här? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag är mitt i en process just nu och jag jobbar samt tänker ivrigt fram och tillbaka.
Vad som slog mig under bilfärden tillbaka från Sydney var i alla fall att jag studerat spår och funderat kring en kub som en form. Jag har ingenting färdigt. Vad jag vet är att jag tänker plocka med mig samtliga fysiska spår som jag plockat från Sydney, samla ihop mina elevhälsoprotokoll samt anteckningar och försöka "se över" vad jag arbetat med. Jag skulle vilja säga att jag försökt kombinera spår och diaramor/transparanta former med varandra. Jag skulle vilja föra samman dessa och gestalta min process. Föra samman alla pusselbitar och placera dem så att de kan studeras av andra. Jag vill på något vis "lyfta fram/upp" tankeprocessen som är rådande i en konstnärlig gestaltning och visa på att den är minst lika viktig som slutprodukten. Jag har funderingar kring om dessa "spår" ska samlas ihop i en transparant kub/box. Dels för att jag tycker att det är estiskt tilltalande/vackert, men också för att det enligt mig lyfter fram innehållet i kuben. På ett vis blir även kuben/boxen en "symbol" för begreppet "think outside the box". Om mina spår stannar inuti kuben och inte tillåts komma ut, vad händer då med den kreativa processen? Dör den?
Jag funderar på bildämnet. Dess upplägg. Jag tycker att "red pen mentaly" gör sig gällande, i alla fall mycket ofta, i bildämnet. Fortfarande. Är det mitt uppdrag som lärare? Att döda kreativiteten hos barnen? Att rätta dem i hur de ska skapa/forma sina konstverk? I läroplanen, Lpo94, framgår klart och tydligt att lärarna ska främja och arbeta för att skapa lust att lära samt motivation hos barnen. Hur arbetar man för att göra bildämnet lustfyllt? Får barnen vara kreativa?
Det låter snurrigt, men jag ska göra mitt yttersta för att klargöra mina tankar när jag väl är åter. Hoppas på handledning så snart som möjligt!
söndag 21 november 2010
Tankarna fortsätter.
På tisdag är det sista dagen i Australien för det här året. Det har varit två intensiva veckor med massa förberedelser inför min lillasysters bröllop. Nu är vigseln avklarad och festen slut, så de två återstående dagarna ägnas åt sightseeing. Imorgon bär det av till Canberra med familjen Anello för att sedan återvända till Sydney och dess flygplats. Sedan väntar ett kallt Sverige och ett grått Göteborg. Jag längtar INTE.
Nåväl, mina tankar snurrar vidare trots "semestern" här nere. Jag har examensarbetet i bakhuvudet jämt och ständigt. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Försöker att skriva ned samt anteckna mina tankar som jag fört här nere. De skräp jag plockat tar jag med mig hemåt, men jag vet inte vad jag ska göra med det. Någonvart leder det säkert, men jag känner att jag behöver professionell handledning. Är ganska förvirrad och har gått vilse. En hel del.
Häromdagen var jag ute och promenerade i Sydneys äldsta stadsdel, The Rocks. Det var framåt sen eftermiddag och eftersom det regnade en hel del hade flertalet affärer faktiskt slagit igen för dagen. Jag köpte ett paraply för 70 spänn och beslöt mig för att ändå strosa omkring en aning, nu när jag ändå tagit mig in till centrum. Under promenaden kom jag på mig själv med att fönstershoppa relativt länge och ofta. Jag tog till och med kort på diverse knappar genom ett skyltfönster (en av de affärer som hade stängt).
På färjan under vägen hem satt jag och funderade över vad jag hade gjort under timmarna i centrum. Jag kom på mig själv när jag satt och reflekterade över fönstershopping och hur skönt det kan vara att endast strosa omkring och kika in genom skyltfönster. Tankarna sprang vidare och jag började fundera över vad det är som gör att jag fascineras av det här med fönstershopping. Jag lockas av att kunna studera objekt på håll, genom ett transparant mellanrum, och att rent fysiskt inte kunna röra vid de saker jag ser. Det väcker en nyfikenhet hos mig.
Jag kan erinra mig om tillfällen på museeum, till exempel Beatlesmuseet i Leeds, där jag såg Lennons glasögon genom en glaskub. Att se dessa bågar, med cirkelformade glas rakt framför mig, att vara så nära med endast en glasbricka mellan mig och Lennons glasögon var spännande. Att se, men inte röra...att inte ens kunna röra. Det är något med det där som jag fascineras utav, det är spännande på något vis. Jag har kommit fram till att det även är det som jag finner är intressant med Justin Gignacs konstverk. Att inuti en transparant kub finna spår av människor. Spår som inte kan vidröras, endast beskådas (såvida man inte drar en hammare i kuben). Jag skulle vilja ägna min gestaltning åt detta. På något vis. Mina tankar är med mig hela tiden och kanske är det dessa tankar, min process, som ska kunna beskådas av omgivningen? Mitt konstverk är mina tankar. Min konstnärliga process.
Emellanåt kan jag även tycka att flertalet elever, beträffande bildämnet, inte ges utrymme för att tänka fritt. De är hårt hållna att fokusera på att avbilda och många gånger kan jag uppleva det som om de inte ges möjligheten att "think outside the box". Min tid på HDK har visat mig att det går att tänka utanför boxen, att allt är möjligt. Jag tycker att det är tragiskt och synd att verkligheten inte ter sig på samma vis i bildämnet i skolan. Att barnens kreativitet drunknar och hamnar på botten av ån. "Red pen mentaly" tar vid och regerar, Billgrens tankar om att konsten är ett sätt att tänka falerar och istället tvingas barnen att hålla sig innanför boxens sex kanter för att dämpa sin kreativa anda.
Jag vill visualisera innehållet i den "stela" kuben och bevisa för verkligheten att kubens innehåll är för tragiskt för att stänga inne. Där inne vilar en hemlighet att fascineras utav och som väcker en spänning, precis som Lennons glasögon och Gignacs skräp.
Nåväl, mina tankar snurrar vidare trots "semestern" här nere. Jag har examensarbetet i bakhuvudet jämt och ständigt. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Försöker att skriva ned samt anteckna mina tankar som jag fört här nere. De skräp jag plockat tar jag med mig hemåt, men jag vet inte vad jag ska göra med det. Någonvart leder det säkert, men jag känner att jag behöver professionell handledning. Är ganska förvirrad och har gått vilse. En hel del.
Häromdagen var jag ute och promenerade i Sydneys äldsta stadsdel, The Rocks. Det var framåt sen eftermiddag och eftersom det regnade en hel del hade flertalet affärer faktiskt slagit igen för dagen. Jag köpte ett paraply för 70 spänn och beslöt mig för att ändå strosa omkring en aning, nu när jag ändå tagit mig in till centrum. Under promenaden kom jag på mig själv med att fönstershoppa relativt länge och ofta. Jag tog till och med kort på diverse knappar genom ett skyltfönster (en av de affärer som hade stängt).
På färjan under vägen hem satt jag och funderade över vad jag hade gjort under timmarna i centrum. Jag kom på mig själv när jag satt och reflekterade över fönstershopping och hur skönt det kan vara att endast strosa omkring och kika in genom skyltfönster. Tankarna sprang vidare och jag började fundera över vad det är som gör att jag fascineras av det här med fönstershopping. Jag lockas av att kunna studera objekt på håll, genom ett transparant mellanrum, och att rent fysiskt inte kunna röra vid de saker jag ser. Det väcker en nyfikenhet hos mig.
Jag kan erinra mig om tillfällen på museeum, till exempel Beatlesmuseet i Leeds, där jag såg Lennons glasögon genom en glaskub. Att se dessa bågar, med cirkelformade glas rakt framför mig, att vara så nära med endast en glasbricka mellan mig och Lennons glasögon var spännande. Att se, men inte röra...att inte ens kunna röra. Det är något med det där som jag fascineras utav, det är spännande på något vis. Jag har kommit fram till att det även är det som jag finner är intressant med Justin Gignacs konstverk. Att inuti en transparant kub finna spår av människor. Spår som inte kan vidröras, endast beskådas (såvida man inte drar en hammare i kuben). Jag skulle vilja ägna min gestaltning åt detta. På något vis. Mina tankar är med mig hela tiden och kanske är det dessa tankar, min process, som ska kunna beskådas av omgivningen? Mitt konstverk är mina tankar. Min konstnärliga process.
Emellanåt kan jag även tycka att flertalet elever, beträffande bildämnet, inte ges utrymme för att tänka fritt. De är hårt hållna att fokusera på att avbilda och många gånger kan jag uppleva det som om de inte ges möjligheten att "think outside the box". Min tid på HDK har visat mig att det går att tänka utanför boxen, att allt är möjligt. Jag tycker att det är tragiskt och synd att verkligheten inte ter sig på samma vis i bildämnet i skolan. Att barnens kreativitet drunknar och hamnar på botten av ån. "Red pen mentaly" tar vid och regerar, Billgrens tankar om att konsten är ett sätt att tänka falerar och istället tvingas barnen att hålla sig innanför boxens sex kanter för att dämpa sin kreativa anda.
Jag vill visualisera innehållet i den "stela" kuben och bevisa för verkligheten att kubens innehåll är för tragiskt för att stänga inne. Där inne vilar en hemlighet att fascineras utav och som väcker en spänning, precis som Lennons glasögon och Gignacs skräp.
måndag 15 november 2010
Vad händer?
Känner mig väldigt förvirrad just nu. Har inte något klart besked om vad som gäller för mig, hur mitt examensarbete ska se ut. Jag har svårt att fokusera samt att arbeta när jag inte fått klarhet i huruvida jag ska skriva en uppsats eller göra en gestaltning. Blir trött, frustrerad samt förvirrad.
Okej. Jag har fått svart från Ingemar. Han skriver att jag kan få ut IUP från Vänerskolan i Vänersborg. Jag har inte beslutat mig för hur jag ska göra; be att få ut IUP-handlingar eller inte. Det är svårt. Nåväl, jag gör ju i alla fall NÅGOT. Oavsett om jag gör en gestaltning eller ej.
Fan. Detta var det sista jag ville hamna i. Jag trodde jag hade något, men så påverkar "yttre faktorer" mitt arbete, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till? Känner och är ett frågetecken "down under". Klara besked, TACK!
Okej. Jag har fått svart från Ingemar. Han skriver att jag kan få ut IUP från Vänerskolan i Vänersborg. Jag har inte beslutat mig för hur jag ska göra; be att få ut IUP-handlingar eller inte. Det är svårt. Nåväl, jag gör ju i alla fall NÅGOT. Oavsett om jag gör en gestaltning eller ej.
Fan. Detta var det sista jag ville hamna i. Jag trodde jag hade något, men så påverkar "yttre faktorer" mitt arbete, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till? Känner och är ett frågetecken "down under". Klara besked, TACK!
söndag 14 november 2010
Funderar.
Idag åkte jag in till ett regnigt, centralt Sydney för att i ensamhet reflektera över min konstnärliga gestaltning. Det är svårt att fundera och vara "närvarande" i sin process när man i ett hus omges av sju människor. Så, jag tog mitt pick och pack (min dator) och begav mig in till centrum för lite ensamtid. För att tänka.
Jag har funderat på spår. Spår och IUP. Häromdagen var jag ute och plockade spår, fysiska sådana, från människor. Sökandet resulterade i diverse skräp som folk lämnat efter sig. Det jag hittade lade jag ned i en plastpåse och tog med hem. Jag har inte öppnat påsen sedan dess. Vet faktiskt inte vad jag vill med dem.
Att vara i en process är inte helt lätt alla gånger. Jag har kommit på mig själv med att jag ständigt söker svar, svar som kan förklara vad jag egentligen undersöker. Jag avskyr att inte ha kontroll över situationen, att jag inte vet vad jag håller på med. Att resultatet är så långt bort.
Samtidigt fascineras jag över denna process. Jag tänker på Ernst Billgren och hans svar på vad konst är. "Ett sätt att tänka". Är det det jag håller på med nu? Jag befinner mig just i en konstnärlig gestaltning och under några veckor framåt kommer jag att slitas mellan olika tankar och idéer. Hur bedömer man sådant i skolan? Bedöms det överhuvudtaget?
Jag återgår till Justin Gignac och hans kuber med skräp. Jag tycker att de är fantastiska. Verkligen. Jag finner en tjusning i att få en inblick i "andras" spår genom en glas- eller plastkub. Det är som en inbjudan "titta vilka spår som folk lämnat efter sig!". Jag skulle vilja ta det vidare. Hur skulle det vara att gestalta mina tankar? I en kub?
Varför? Jag vet inte om jag har något svar på det ännu, men det jag tänkt så länge är följande; de fysiska spår jag funnit från Fresh Water i Sydney har lett mig vidare till att fundera vad det är för slags spår jag vill samla in. Jag vet inte. Jag är fortfarande i en process beträffande det. Vid vidare fundering reflekterade jag över Justin Gignacs konstverk, hur han samlar skräp och placerar i kuber att studera. Jag gillar tanken med kub. Jag tycker om att kuben uppvisar spår, spår som man inte kan ta i. Enbart studera. Men, vad är det för spår som ska uppvisas? IUP? Jag kontaktade Ingemar på arkivmynidgheten idag och frågade om jag kunde få ut fyra stycken elevers IUP-planer från 9:an. Dock vet jag inte om jag vill ha dem längre. På färjan in till Circular Quay idag satt jag och studerade Sydneys hamn samtidigt som jag funderade över vad jag håller på med i gestalningsprojektet. Vad jag kunde konstatera är att jag befinner mig i en tankeprocess. Som fan! Det jag verkligen vet just nu är att jag TÄNKER. Jag gick tillbaka till Ernst Billgren, hans svar på frågan "vad är konst?". "Ett sätt att tänka". Vad som slog mig därefter är hur tankar bedöms i bildämnet och kunde snart konstateras att de sällan bedöms i samband med slutprodukten i bildämnet. Det är en avsaknad på tankar. De synliggörs inte. Vygotskij nämner att människans beteenden innehar två grundläggande handlingar; den ena är den återskapande handlingen, den andra är den kreativa. Den återskapande syftar till att reproducera sådant som redan existerar, befinliga ting (om jag inte minns fel) och den kreativa handlingen syftar till att skapa någonting nytt. Emellanåt kan jag känna (utifrån den erfarenhet jag har) att den kreativa handlingen inte riktigt får samma utrymme som den återskapande handlingen i bildämnet. Hur kommer det sig? Är det så att bildämnet enbart ska innefatta avbildning? Om konst är ett sätt att tänka, varför får den inte utrymme i ämnet Bild? Jag tycker att det är underligt. Bildämnet har länge varit ett så kallat "teckningsämne", och är kanske fortfarande? Jag skulle vilja påstå att så är fallet. Mestadels i alla fall. Hur skulle det vara att samla alla mina tankar som pågår i detta projekt och göra en gestaltning av dem? Kanske skulle jag kunna placera dem i en kub? Titeln - tankeprocess?
Hmm. Det snurrar i mitt huvud. Jag får se till att göra en tankekarta inom kort.
Jag har funderat på spår. Spår och IUP. Häromdagen var jag ute och plockade spår, fysiska sådana, från människor. Sökandet resulterade i diverse skräp som folk lämnat efter sig. Det jag hittade lade jag ned i en plastpåse och tog med hem. Jag har inte öppnat påsen sedan dess. Vet faktiskt inte vad jag vill med dem.
Att vara i en process är inte helt lätt alla gånger. Jag har kommit på mig själv med att jag ständigt söker svar, svar som kan förklara vad jag egentligen undersöker. Jag avskyr att inte ha kontroll över situationen, att jag inte vet vad jag håller på med. Att resultatet är så långt bort.
Samtidigt fascineras jag över denna process. Jag tänker på Ernst Billgren och hans svar på vad konst är. "Ett sätt att tänka". Är det det jag håller på med nu? Jag befinner mig just i en konstnärlig gestaltning och under några veckor framåt kommer jag att slitas mellan olika tankar och idéer. Hur bedömer man sådant i skolan? Bedöms det överhuvudtaget?
Jag återgår till Justin Gignac och hans kuber med skräp. Jag tycker att de är fantastiska. Verkligen. Jag finner en tjusning i att få en inblick i "andras" spår genom en glas- eller plastkub. Det är som en inbjudan "titta vilka spår som folk lämnat efter sig!". Jag skulle vilja ta det vidare. Hur skulle det vara att gestalta mina tankar? I en kub?
Varför? Jag vet inte om jag har något svar på det ännu, men det jag tänkt så länge är följande; de fysiska spår jag funnit från Fresh Water i Sydney har lett mig vidare till att fundera vad det är för slags spår jag vill samla in. Jag vet inte. Jag är fortfarande i en process beträffande det. Vid vidare fundering reflekterade jag över Justin Gignacs konstverk, hur han samlar skräp och placerar i kuber att studera. Jag gillar tanken med kub. Jag tycker om att kuben uppvisar spår, spår som man inte kan ta i. Enbart studera. Men, vad är det för spår som ska uppvisas? IUP? Jag kontaktade Ingemar på arkivmynidgheten idag och frågade om jag kunde få ut fyra stycken elevers IUP-planer från 9:an. Dock vet jag inte om jag vill ha dem längre. På färjan in till Circular Quay idag satt jag och studerade Sydneys hamn samtidigt som jag funderade över vad jag håller på med i gestalningsprojektet. Vad jag kunde konstatera är att jag befinner mig i en tankeprocess. Som fan! Det jag verkligen vet just nu är att jag TÄNKER. Jag gick tillbaka till Ernst Billgren, hans svar på frågan "vad är konst?". "Ett sätt att tänka". Vad som slog mig därefter är hur tankar bedöms i bildämnet och kunde snart konstateras att de sällan bedöms i samband med slutprodukten i bildämnet. Det är en avsaknad på tankar. De synliggörs inte. Vygotskij nämner att människans beteenden innehar två grundläggande handlingar; den ena är den återskapande handlingen, den andra är den kreativa. Den återskapande syftar till att reproducera sådant som redan existerar, befinliga ting (om jag inte minns fel) och den kreativa handlingen syftar till att skapa någonting nytt. Emellanåt kan jag känna (utifrån den erfarenhet jag har) att den kreativa handlingen inte riktigt får samma utrymme som den återskapande handlingen i bildämnet. Hur kommer det sig? Är det så att bildämnet enbart ska innefatta avbildning? Om konst är ett sätt att tänka, varför får den inte utrymme i ämnet Bild? Jag tycker att det är underligt. Bildämnet har länge varit ett så kallat "teckningsämne", och är kanske fortfarande? Jag skulle vilja påstå att så är fallet. Mestadels i alla fall. Hur skulle det vara att samla alla mina tankar som pågår i detta projekt och göra en gestaltning av dem? Kanske skulle jag kunna placera dem i en kub? Titeln - tankeprocess?
Hmm. Det snurrar i mitt huvud. Jag får se till att göra en tankekarta inom kort.
fredag 12 november 2010
Plockat upp spår.
Denna dag har gått åt till att leta spår som människor lämnat efter sig. Jag känner mig som en samlare. På förmiddagen åkte jag ut till Fresh Water Beach och plockade med mig en plastpåse. Utan förväntningar strosade jag omkring på stranden och letade spår, fysiska spår, som "någon" lämnat/kastat/tappat. Jag fick en del blickar från människor som låg och solade i den starka solen. Jag tog min tid. Strosade omkring lugnt och stilla.
Anledningen till varför jag valt fysiska saker är för att jag behöver begränsa mig. Sedan får jag se vart det leder. Jag funderade på om jag skulle fota fotspår, men försökte påminna mig om att försöka fokusera på att finna objekt att ta med hem "på riktigt".
Jag fann lite allt möjligt på Fresh Water Beach. Några plastflaskor, ett limstift, en fimp, några glasspapper etc.
Jag är i en tankeprocess fortfarande. Vet inte riktigt vart detta ska leda mig. Tankarna har idag handlat om att samla spår och så får jag se vart det bär. Efter "handledning" över nätet med klasskamrater har jag även börjat fundera över om jag kan efterlämna spår i Australien, men jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Tanken just nu är att samla spår och på något sätt föra sammans spåren till en helhet. Hur det ska se ut vet jag inte riktigt. Jag har inspirerats mycket utav Petah Coyne och hur hon formar sina konstverk. Jag tycker att de är ståtliga och behagliga att titta på. Jag funderar på om jag kanske skulle kunna göra något liknande med spåren jag finner här. Jag får se. Jag fick ju reda på igår kväll att jag inte längre ska skriva en uppsats, så jag får försöka att inte ha för höga krav på mig själv. Just nu samlar jag bara. Så får jag se.
Anledningen till varför jag valt fysiska saker är för att jag behöver begränsa mig. Sedan får jag se vart det leder. Jag funderade på om jag skulle fota fotspår, men försökte påminna mig om att försöka fokusera på att finna objekt att ta med hem "på riktigt".
Jag fann lite allt möjligt på Fresh Water Beach. Några plastflaskor, ett limstift, en fimp, några glasspapper etc.
Jag är i en tankeprocess fortfarande. Vet inte riktigt vart detta ska leda mig. Tankarna har idag handlat om att samla spår och så får jag se vart det bär. Efter "handledning" över nätet med klasskamrater har jag även börjat fundera över om jag kan efterlämna spår i Australien, men jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Tanken just nu är att samla spår och på något sätt föra sammans spåren till en helhet. Hur det ska se ut vet jag inte riktigt. Jag har inspirerats mycket utav Petah Coyne och hur hon formar sina konstverk. Jag tycker att de är ståtliga och behagliga att titta på. Jag funderar på om jag kanske skulle kunna göra något liknande med spåren jag finner här. Jag får se. Jag fick ju reda på igår kväll att jag inte längre ska skriva en uppsats, så jag får försöka att inte ha för höga krav på mig själv. Just nu samlar jag bara. Så får jag se.
Sopor. Spår av människan.
Har suttit en stund och sökt inspiration på nätet. Jag har ännu ingen frågeställning, men jag har några nyckelord; IUP, spår, någon och helhet. Jag tror att frågeställningen kommer efter några dagar, jag måste vara en del i processen innan dess. Ge mig ut på Sydneys gator och undersöka samt leta.
IUP: jag har redan behandlat denna del. Individuella utvecklingsplaner som är offentliga handlingar. IUP syftar till att följa varje enskild elev under grundskolan.
Spår: IUPdokumenten blir spår på ett eller annat sätt. Spår av elever i skolan som på sikt raderas (beror på kommunens egna bestämmelser av när så kallad gallring sker). I Vänersborgs kommun (min födelseort) råder gallring vart femte år. Det innebär att mina IUP, mina spår från min grundskola, inte längre finns att tillgå. De har raderats.
Någon: Spår är en rad olika saker, men en sak som är gemensamt för dem alla enligt min mening är att de uppvisar "tecken" på att någon existerar eller har existeras. Jag har nämnt det förut, i min andra blogg, att jag fascineras oerhört av just "någon". "Någon" kan vara synlig, men också vara osynlig. Spåren uppvisar att "någon" är synlig, men i ett annat sammanhang.
Helhet: Genom att föra samman dessa komponenter tror jag att jag kan vara något på vägen. Jag skulle vilja påstå att jag har min utgångspunkt ur IUP. Men att jag vill föra samman Spår och Någon på ett sätt jag inte kommit på ännu.
Jag skulle vilja påstå att det finns dolda och synliga spår av vår existens. Vissa spår, som för eleven, kan upplevas som dolda kan för en annan person, läraren, vara synliga. I Sverige har vi skolplikt, eleven måste gå i skolan, vilket i sin tur bidrar till att eleven efterlämnar sig spår omedvetet. På sikt raderas deras spår, men inte alla. Kanske finns deras elevhälsoprotokoll kvar? Det gör mina i alla fall.
Läraren samtalar med eleven och antecknar och vid åtgärdsprogram blandas fler människor in. Det som eleven säger "arkiveras" i diverse dokument. Elevens ord blir till spår som samlas. Runt om i staden vistas människor. Likt eleven efterlämnar de spår som "samlas" i en soptunna och arkiveras i form av att återvinnas.
För att förstå vad jag håller på med måste jag nu ge mig iväg. Jag kommer att följa upp detta med bilder och kanske vet jag mer vad jag håller på med om några timmar. Jag har i alla fall funnit ytterligare en inspiritationskälla;
Justin Gignac är en konstnär och entreprenör som började samla och sälja skräp i New York 2001. Kolla in hans hemsida: http://www.nycgarbage.com/
/Hanna
IUP: jag har redan behandlat denna del. Individuella utvecklingsplaner som är offentliga handlingar. IUP syftar till att följa varje enskild elev under grundskolan.
Spår: IUPdokumenten blir spår på ett eller annat sätt. Spår av elever i skolan som på sikt raderas (beror på kommunens egna bestämmelser av när så kallad gallring sker). I Vänersborgs kommun (min födelseort) råder gallring vart femte år. Det innebär att mina IUP, mina spår från min grundskola, inte längre finns att tillgå. De har raderats.
Någon: Spår är en rad olika saker, men en sak som är gemensamt för dem alla enligt min mening är att de uppvisar "tecken" på att någon existerar eller har existeras. Jag har nämnt det förut, i min andra blogg, att jag fascineras oerhört av just "någon". "Någon" kan vara synlig, men också vara osynlig. Spåren uppvisar att "någon" är synlig, men i ett annat sammanhang.
Helhet: Genom att föra samman dessa komponenter tror jag att jag kan vara något på vägen. Jag skulle vilja påstå att jag har min utgångspunkt ur IUP. Men att jag vill föra samman Spår och Någon på ett sätt jag inte kommit på ännu.
Jag skulle vilja påstå att det finns dolda och synliga spår av vår existens. Vissa spår, som för eleven, kan upplevas som dolda kan för en annan person, läraren, vara synliga. I Sverige har vi skolplikt, eleven måste gå i skolan, vilket i sin tur bidrar till att eleven efterlämnar sig spår omedvetet. På sikt raderas deras spår, men inte alla. Kanske finns deras elevhälsoprotokoll kvar? Det gör mina i alla fall.
Läraren samtalar med eleven och antecknar och vid åtgärdsprogram blandas fler människor in. Det som eleven säger "arkiveras" i diverse dokument. Elevens ord blir till spår som samlas. Runt om i staden vistas människor. Likt eleven efterlämnar de spår som "samlas" i en soptunna och arkiveras i form av att återvinnas.
För att förstå vad jag håller på med måste jag nu ge mig iväg. Jag kommer att följa upp detta med bilder och kanske vet jag mer vad jag håller på med om några timmar. Jag har i alla fall funnit ytterligare en inspiritationskälla;
Justin Gignac är en konstnär och entreprenör som började samla och sälja skräp i New York 2001. Kolla in hans hemsida: http://www.nycgarbage.com/
/Hanna
Letar spår.
Efter andra dagen i Sydney tänker jag nu bege mig ut och leta spår i staden. Lite nervös är jag, inte hunnit "känna" staden ännu, men det kan ju vara ett bra sätt tänker jag.
Det är morgon här nu och jag ska äta lite frukost samt duscha innan jag beger mig ut i storstaden. Jag har hämtat inspiritation från konstnärerna Petah Coyne. Jag tycker att hennes sätt att arbeta och hur hon experimenterar med material är oerhört veckert, fascinerande och inspirirerande. Alla objekt samlas till ett stort verk med en enhetlig färj och det gör konstverken, enligt min mening, kraftfulla och ståtliga samtidigt som de är behagliga att titta på. Jag skulle vilja arbeta på ett liknande sätt. Att alla mina spår från människor i Sydney samlas i ett enda stort konstverk. Det betyder mycket att människorna är på andra sidan jorden, för likt eleverna kan de inte påverka mitt konstverk och vad jag gjort med deras spår.
Nedan följer länkar till några av Petah Coynes verk:
http://images.artnet.com/artwork_images_652_142537_petah-coyne.jpg
http://media.photobucket.com/image/petah%20coyne/gordoncupcake/artblog2/Petah-Coyne.jpg
http://www.sculpture-center.org/content/rollover_image/coyneR1.jpg
Det är morgon här nu och jag ska äta lite frukost samt duscha innan jag beger mig ut i storstaden. Jag har hämtat inspiritation från konstnärerna Petah Coyne. Jag tycker att hennes sätt att arbeta och hur hon experimenterar med material är oerhört veckert, fascinerande och inspirirerande. Alla objekt samlas till ett stort verk med en enhetlig färj och det gör konstverken, enligt min mening, kraftfulla och ståtliga samtidigt som de är behagliga att titta på. Jag skulle vilja arbeta på ett liknande sätt. Att alla mina spår från människor i Sydney samlas i ett enda stort konstverk. Det betyder mycket att människorna är på andra sidan jorden, för likt eleverna kan de inte påverka mitt konstverk och vad jag gjort med deras spår.
Nedan följer länkar till några av Petah Coynes verk:
http://images.artnet.com/artwork_images_652_142537_petah-coyne.jpg
http://media.photobucket.com/image/petah%20coyne/gordoncupcake/artblog2/Petah-Coyne.jpg
http://www.sculpture-center.org/content/rollover_image/coyneR1.jpg
IUP.
Jag har även funderat och börjat arbeta med IUP (Individuella utvecklingsplaner). Dessa handlingar är offentliga handlingar som vem som helst kan hämta ut. Individuella utvecklingsplaner följer varje enskild elev under dess utveckling i grundskolan. Läraren ska alltid i en IUP utgå från vad skolan kan erbjuda eleven.
Jag måste medge att när jag fick kännedom om att dessa handlingar var allmänna sådana så blev jag smått orolig. Tänk att vem som helst kan gå ut och hämta ut en enskild elevs individuella plan om dess skolgång. Jag började med att fundera utifrån mig själv och utifall mina fanns kvar. Finns något spår av mig arkiverat? Jag beslöt mig för att kontakta arkivmyndigheten i Vnersborgs kommun (där jag gått i grundskolan) för att ta reda på saken. Ingemar på arkivmyndigheten kunde snabbt konstatera att mina IUP vid gallring hade "tagits borts" och inte nu längre finns tillgängliga. Vad som däremot fanns kvar var mina elevhälsoprotokoll sedan första klass i grundskolan. Vidare fanns även min första teckning arkiverad.
Det var intressant att ta del utav dessa uppgifter och jag har funderat mycket sedan dess. Jag ser det som att IUP är någon form av spår, ett spår som man elev inte själv kan påverka. Jag vill undersöka spår som människor i min omgivning inte kan komma åt och som de heller inte kan påverka. Jag befinner mig just nu på andra sidan jorden, i Australien, och jag kommer få jobba på med min gestaltning härifrån med start från idag. Jag tänker gå ut och samla spår i Sydney från dess invånare. Jag dokumenterar härifrån och jag kommer att koppla spåren till IUP.
IUP, som jag ser det, är spår av elever som de själva inte kan påverka. Samtal sker med eleven, men i slutändan är det läraren som nedtecknar vad som sagts. Men gestaltning ska innehålla spår av människor och genom att de finns på andra sidan jorden kan de heller inte "komma åt" (påverka) min slutprodukt. Jag börjar här och nu.
/Hanna
Jag måste medge att när jag fick kännedom om att dessa handlingar var allmänna sådana så blev jag smått orolig. Tänk att vem som helst kan gå ut och hämta ut en enskild elevs individuella plan om dess skolgång. Jag började med att fundera utifrån mig själv och utifall mina fanns kvar. Finns något spår av mig arkiverat? Jag beslöt mig för att kontakta arkivmyndigheten i Vnersborgs kommun (där jag gått i grundskolan) för att ta reda på saken. Ingemar på arkivmyndigheten kunde snabbt konstatera att mina IUP vid gallring hade "tagits borts" och inte nu längre finns tillgängliga. Vad som däremot fanns kvar var mina elevhälsoprotokoll sedan första klass i grundskolan. Vidare fanns även min första teckning arkiverad.
Det var intressant att ta del utav dessa uppgifter och jag har funderat mycket sedan dess. Jag ser det som att IUP är någon form av spår, ett spår som man elev inte själv kan påverka. Jag vill undersöka spår som människor i min omgivning inte kan komma åt och som de heller inte kan påverka. Jag befinner mig just nu på andra sidan jorden, i Australien, och jag kommer få jobba på med min gestaltning härifrån med start från idag. Jag tänker gå ut och samla spår i Sydney från dess invånare. Jag dokumenterar härifrån och jag kommer att koppla spåren till IUP.
IUP, som jag ser det, är spår av elever som de själva inte kan påverka. Samtal sker med eleven, men i slutändan är det läraren som nedtecknar vad som sagts. Men gestaltning ska innehålla spår av människor och genom att de finns på andra sidan jorden kan de heller inte "komma åt" (påverka) min slutprodukt. Jag börjar här och nu.
/Hanna
Okej.
Det har tydligen skett ändringar. Jag får inte längre skriva en uppsats, utan måste göra en gestaltning och nu måste jag ta det från där. Det gäller att nu blogga varje dag för att hinna ikapp samt redogöra för vad det är som jag undersöker. Jag har funderat under natten. min situation just nu är att jag befinner mig på andra sidan jorden och det påverkar mig; jag kan inte få handledning på samma sätt som de andra, så jag får försöka klara av detta på bästa sätt.
Jag har gjort en fältstudie under min praktiktid på ABF i fyra veckor. Den syftar till att visa på hur man kan bedöma i bildämnet på ett annat sätt.
Ernst Billgren har skrivit boken Vad är konst? (2008) i vilken han besvarar frågor som är riktade mot ämnet konst. Han besvarar frågorna med ett kort och ett långt svar. Likt titeln lyder den sista frågan "Vad är konst?" på vilken Billgren svarar "ett sätt att tänka". Om konst är ett sätt att tänka kan jag många gånger känna att inte det får utrymme i bildämnet. Vidare är det sällan något som bedöms i bildämnet. Vygotskij har skrivit boken Fantasi och kreativitet i barndomen (2006) och i boken menar författaren att människan innehar två grundläggande typear av handlingar/beteenden; den ena handlingen innebär ett återskapande - att vi reproducerar sådant som redan existerar, den andra handlingen syftar till att skapa någonting nytt och att vara kreativ.
Många gånger kan jag känna/uppleva att den återskapande handlingen får mest utrymme i bildämnet - att eleverna arbetar med att skapa former, komposition och valörskala genom att avbilda. Det innebär enligt mig att läraren på ett lätt sätt kan hänvisa vad som är rätt och fel på elevernas bilder - när det exempelvis kommer till stilleben. Den andra handligen, den kreativa, har jag sällan skådat. Men syftar bildämnet enbart till att avbilda det "vi ser"? Vidare finns ett myntat begrepp som lyder "Red pen mentaly". Detta grundades av John Hofendahl (om jag inte minns fel) och innebär att utifall läraren utgår från vad som är rätt och fel i sin undervisning, så kan det skapa en felrädsla hos barnet som bidrar till att lusten att lära på sikt hämmas. Det här är vad jag upplever hända i bildämnet. Många gånger har jag hört elever uttrycka sig "jag kan inte rita". Jag misstänker att erfarenheterna de bär med sig har påverkat barnet i sin utveckling. Gör eleven hela tiden "fel", kan jag förstå att barnet inte upplever bildämnet speciellt givande.
Men, om den kreatvia handlingen skulle få mer utrymme? Skulle kreativiteten dödas då? För att bildämnet ska få en högre status tror jag att det är viktigt att visa på att man kan förändra innehållet i ämnet. Avbildning är intressant; genom att avbilda lär vi oss "att se". Men, det är minst lika viktigt att den kreativa handligen får utrymme. I kursplanen för bild i grundskolan står bland annat att eleven vid det nioende skolåret ska "kunna analysera och kritiskt granska konstbilder, bilder för reklam och propaganda, nyheter och information i form av tredimensionell gestaltning, stillbilder och rörliga bilder". Genom att göra eleverna medvetna om sin egen läroprocess kan de troligtvis lära sig ha ett kritiskt förhållningssätt till övriga konstverk i samhället. Vad vill konstnären säga?
Ovan bildämnet även ska syfta till att barnen får utlopp för den kreatvia handligen (mer i bildämnet) tror jag även att bedömningen bör studeras och ändras så att den kan anpassas efter kreativiteten. Process och slutprodukt kan följas åt för att se hur eleverna både tar sig an uppgiften; hur de väljer ut sina material och varför, hur de reflekterar, refererar och analyserar kring uppgiften.
För att kunna följa tankeprocessen under skapandet med slutprodukten beaktas elevens tankar. Och om man ska ta till sig av Ernst Billgrens ord om vad konst är, så är det viktigt att kunna följa elevens sätt att tänka. Jag har gjort en fältstudie där 10 av mina elever i ämnet Form fick blogga om sin process om tillverkadet av en mask. De bloggade varje måndag och torsdag och bloggarna lever nu vidare. Jag skulle kunna arbeta vidare med min fältstudie i min gestaltning. Jag vet att bloggarna lever vidare.
http://konflikt2010.blogspot.com/
Jag har gjort en fältstudie under min praktiktid på ABF i fyra veckor. Den syftar till att visa på hur man kan bedöma i bildämnet på ett annat sätt.
Ernst Billgren har skrivit boken Vad är konst? (2008) i vilken han besvarar frågor som är riktade mot ämnet konst. Han besvarar frågorna med ett kort och ett långt svar. Likt titeln lyder den sista frågan "Vad är konst?" på vilken Billgren svarar "ett sätt att tänka". Om konst är ett sätt att tänka kan jag många gånger känna att inte det får utrymme i bildämnet. Vidare är det sällan något som bedöms i bildämnet. Vygotskij har skrivit boken Fantasi och kreativitet i barndomen (2006) och i boken menar författaren att människan innehar två grundläggande typear av handlingar/beteenden; den ena handlingen innebär ett återskapande - att vi reproducerar sådant som redan existerar, den andra handlingen syftar till att skapa någonting nytt och att vara kreativ.
Många gånger kan jag känna/uppleva att den återskapande handlingen får mest utrymme i bildämnet - att eleverna arbetar med att skapa former, komposition och valörskala genom att avbilda. Det innebär enligt mig att läraren på ett lätt sätt kan hänvisa vad som är rätt och fel på elevernas bilder - när det exempelvis kommer till stilleben. Den andra handligen, den kreativa, har jag sällan skådat. Men syftar bildämnet enbart till att avbilda det "vi ser"? Vidare finns ett myntat begrepp som lyder "Red pen mentaly". Detta grundades av John Hofendahl (om jag inte minns fel) och innebär att utifall läraren utgår från vad som är rätt och fel i sin undervisning, så kan det skapa en felrädsla hos barnet som bidrar till att lusten att lära på sikt hämmas. Det här är vad jag upplever hända i bildämnet. Många gånger har jag hört elever uttrycka sig "jag kan inte rita". Jag misstänker att erfarenheterna de bär med sig har påverkat barnet i sin utveckling. Gör eleven hela tiden "fel", kan jag förstå att barnet inte upplever bildämnet speciellt givande.
Men, om den kreatvia handlingen skulle få mer utrymme? Skulle kreativiteten dödas då? För att bildämnet ska få en högre status tror jag att det är viktigt att visa på att man kan förändra innehållet i ämnet. Avbildning är intressant; genom att avbilda lär vi oss "att se". Men, det är minst lika viktigt att den kreativa handligen får utrymme. I kursplanen för bild i grundskolan står bland annat att eleven vid det nioende skolåret ska "kunna analysera och kritiskt granska konstbilder, bilder för reklam och propaganda, nyheter och information i form av tredimensionell gestaltning, stillbilder och rörliga bilder". Genom att göra eleverna medvetna om sin egen läroprocess kan de troligtvis lära sig ha ett kritiskt förhållningssätt till övriga konstverk i samhället. Vad vill konstnären säga?
Ovan bildämnet även ska syfta till att barnen får utlopp för den kreatvia handligen (mer i bildämnet) tror jag även att bedömningen bör studeras och ändras så att den kan anpassas efter kreativiteten. Process och slutprodukt kan följas åt för att se hur eleverna både tar sig an uppgiften; hur de väljer ut sina material och varför, hur de reflekterar, refererar och analyserar kring uppgiften.
För att kunna följa tankeprocessen under skapandet med slutprodukten beaktas elevens tankar. Och om man ska ta till sig av Ernst Billgrens ord om vad konst är, så är det viktigt att kunna följa elevens sätt att tänka. Jag har gjort en fältstudie där 10 av mina elever i ämnet Form fick blogga om sin process om tillverkadet av en mask. De bloggade varje måndag och torsdag och bloggarna lever nu vidare. Jag skulle kunna arbeta vidare med min fältstudie i min gestaltning. Jag vet att bloggarna lever vidare.
http://konflikt2010.blogspot.com/
måndag 1 november 2010
Det snurrar i mitt huvud.
Då var det dags på nytt; att ännu en gång påbörja ett examensarbete. Denna gång hoppas jag att det går vägen. Flytet sist var väl inte det mest optimala. Jag ska försöka dra nytta av dessa tidigare erfarenheter den här gången och ge allt. Allt.
Okej, så här ligger det till. Den 10:e november åker jag till Australien för att närvara på min lillasysters bröllop. Jag är åter den 22:e november. Den här resan gör att jag redan här behöver avgränsa mitt arbete. Jag önskar kunna arbeta några dagar under min resa och behöver ha förberett så mycket som möjligt. Tiden är knapp, så jag behöver komma igång.
Jag har tre olika ingångar som jag finner intressanta och som jag gärna vill undersöka under de kommande tio veckorna. Det är relevant att ha en intressant frågeställning att fördjupa sig i, arbetet måste kännas kul samt lärorikt enligt min mening då "vi", det vill säga JAG och min FRÅGESTÄLLNING ska fajtas med varandra ett tag framöver.
Nåväl; så här långt har jag tänkt hittills. I min föregående kurs, alltså den första kursen i LAU310, har jag fått ta del utav den pedagogiska juridiken. Vad som framkom under en föreläsning var att IUP (Individuella utvecklingsplaner) är allmänna handlingar - alltså, vem som helst kan gå och be att få ut IUP från vilken grundskola som helst. Skolan kan inte neka att skriva ut en IUP-handling. Själva grundprincipen med IUP-handlingar är att den ska följa varje enskild elevs utveckling i grundskolan. De fungerar som underlag för elevens kommande lärare eller vid byte av skola. Som tidigare nämnt avser IUP-handlingarna gälla grundskolan och det är upp till kommunen själv att besluta om när handlingarna ska gallras ut ur arkivmyndighetens bokhylla. Enligt mig blir därmed IUP-handlingarna kvarlämnade spår från varje enskild elevs individuella grundskolegång.
Utifrån ovan nämnd fakta har jag dykt ned i mina egna spår och varit i kontakt med Ingemar Lundvall på arkivmyndigheten i Vänersborgs kommun. Vad finns kvar av min egna skolgång? I Vänersborgs kommun sker gallring var femte år och på så vis kunde Ingemar berätta att mina IUP-handlingar dessvärre inte längre fanns att tillgå. Däremot fanns min första teckning och samtliga anteckningar från elevhälsojournaler från hela grundskolan kvar. Jag beslöt mig för att beställa hem kopior på dessa journaler och i fredags hämtade jag ut dem som Rekommenderat brev på Posten.
Jag innehar en slags skräckblandad förtjusning beträffande spår. Jag har alltid fascinerats av denna "någon" som efterlämnar sig spår på ett eller annat sätt. De främsta egenskaperna som en lärare bör inneha är enligt mig lyhördhet samt nyfikenhet. Att försöka möta varje enskild elev och se till dennes behov. Nu är vi nästan inne på ingång nummer två. Nytt stycke.
Okej, ingång nummer två. Jag skulle vilja påstå att vi alla har olika förutsättningar för hur vi inhämtar ny information att omvandla till ny kunskap. Här utgår jag från mig själv. Sedan ett halvår tillbaka (nu blir jag personlig) har jag fått reda på att jag eventuellt lider av en sjukdom som gör att jag inte kan fungera likt många andra i samhället eller i skolan. Sjukdomen påverkar min mentala fokus och emellanåt har jag svårt att vara "närvarande" i olika sammanhang med olika människor. Detta påverkar så klart min vardag, mitt arbete och min sociala miljö. Det är frusterande att inte kunna fungera som många andra, samtidigt är jag lättad över att jag närmat mig ett svar som kan förklara mitt beteende. I stycket ovan nämnde jag att nyckelorden för att vara en god pedagog enligt mig handlar om att vara lyhörd och nyfiken på sina elever. Jag står fast vid detta. Varje enskild elev lär in och inhämtar ny kunskap på olika sätt. Min uppgift är att skapa dessa förutsättningar för mina elever att utvecklas. Det är vad jag kan göra. Dock finns elever som av olika anledningar genomgår psyksika processer där drivkraften till inlärning inte riktigt når fram. Här finns jag. Skolan har aldrig varit till för mig. Lärarna nådde aldrig riktigt fram och det är inte deras "fel". De nådde aldrig riktigt fram på grund av min sjukdom som funnits där sedan den dag jag föddes. Sjukdomen gör att min hjärna går på högvarv - jag skulle visuellt kunna förklara den som ett kaos - ett tredje världskrig. Där går inte teori in. Där kan inte ny kunskap inhämtas - jag är för upptagen med mina egna tankar. Så, vem är skolan till för?
Den tredje ingången. Ja, här snuddar jag vid konsten och bildundervisningen i skolan. Enligt Vygotskij (så som jag tolkar det) innehar människan två grundläggande handlingstyper; den ena handlingen innebär att återskapa sådant som redan finns och existerar, den andra handlingen innebär ett kreativt skapande som ger upphov till nya bilder eller handlingar. Erfarenheter från min egna skolgång samt praktikperioder under min utbildning talar för att det är den återskapande handlingen som tar mest utrymme i skolundervisningen av bildämnet. Eleverna ska fokusera på att avbilda perspektiv och studera komposition för att kunna åstadkomma ett återskapande på eget papper. Här kan läraren på ett enkelt sätt hänvisa till vad som är "rätt" och "fel" (vilket på sikt, enligt "red pen mentaly", kan bidra till en felrädsla hos barnet och hämma dess lust att lära). Var finns den andra handlingen? Den KREATIVA handlingen? Den handling där eleven "prövar sina vingar" och utvecklar sin konstnärliga förmåga? Jag är nyfiken på varför bildämnet inte innehar ytterligare fokus på den andra handlingen som Vygotskij behandlar. Konsten präglar samhället och studerar man kursplanen i bild ska eleven kritiskt kunna granska konst i samhället. Hur ska eleven kunna göra det såvida läraren inte öppnar upp för det på lektionstid? Hur förväntas människor kunna studera och kritiskt kunna granska konst när de inte lär HUR de kan göra det under deras tid i skolan? Kommer diskussionen kring konst någonsin på så vis kunna handla om annat än "vad går gränsen för konst"?
/Hanna
Okej, så här ligger det till. Den 10:e november åker jag till Australien för att närvara på min lillasysters bröllop. Jag är åter den 22:e november. Den här resan gör att jag redan här behöver avgränsa mitt arbete. Jag önskar kunna arbeta några dagar under min resa och behöver ha förberett så mycket som möjligt. Tiden är knapp, så jag behöver komma igång.
Jag har tre olika ingångar som jag finner intressanta och som jag gärna vill undersöka under de kommande tio veckorna. Det är relevant att ha en intressant frågeställning att fördjupa sig i, arbetet måste kännas kul samt lärorikt enligt min mening då "vi", det vill säga JAG och min FRÅGESTÄLLNING ska fajtas med varandra ett tag framöver.
Nåväl; så här långt har jag tänkt hittills. I min föregående kurs, alltså den första kursen i LAU310, har jag fått ta del utav den pedagogiska juridiken. Vad som framkom under en föreläsning var att IUP (Individuella utvecklingsplaner) är allmänna handlingar - alltså, vem som helst kan gå och be att få ut IUP från vilken grundskola som helst. Skolan kan inte neka att skriva ut en IUP-handling. Själva grundprincipen med IUP-handlingar är att den ska följa varje enskild elevs utveckling i grundskolan. De fungerar som underlag för elevens kommande lärare eller vid byte av skola. Som tidigare nämnt avser IUP-handlingarna gälla grundskolan och det är upp till kommunen själv att besluta om när handlingarna ska gallras ut ur arkivmyndighetens bokhylla. Enligt mig blir därmed IUP-handlingarna kvarlämnade spår från varje enskild elevs individuella grundskolegång.
Utifrån ovan nämnd fakta har jag dykt ned i mina egna spår och varit i kontakt med Ingemar Lundvall på arkivmyndigheten i Vänersborgs kommun. Vad finns kvar av min egna skolgång? I Vänersborgs kommun sker gallring var femte år och på så vis kunde Ingemar berätta att mina IUP-handlingar dessvärre inte längre fanns att tillgå. Däremot fanns min första teckning och samtliga anteckningar från elevhälsojournaler från hela grundskolan kvar. Jag beslöt mig för att beställa hem kopior på dessa journaler och i fredags hämtade jag ut dem som Rekommenderat brev på Posten.
Jag innehar en slags skräckblandad förtjusning beträffande spår. Jag har alltid fascinerats av denna "någon" som efterlämnar sig spår på ett eller annat sätt. De främsta egenskaperna som en lärare bör inneha är enligt mig lyhördhet samt nyfikenhet. Att försöka möta varje enskild elev och se till dennes behov. Nu är vi nästan inne på ingång nummer två. Nytt stycke.
Okej, ingång nummer två. Jag skulle vilja påstå att vi alla har olika förutsättningar för hur vi inhämtar ny information att omvandla till ny kunskap. Här utgår jag från mig själv. Sedan ett halvår tillbaka (nu blir jag personlig) har jag fått reda på att jag eventuellt lider av en sjukdom som gör att jag inte kan fungera likt många andra i samhället eller i skolan. Sjukdomen påverkar min mentala fokus och emellanåt har jag svårt att vara "närvarande" i olika sammanhang med olika människor. Detta påverkar så klart min vardag, mitt arbete och min sociala miljö. Det är frusterande att inte kunna fungera som många andra, samtidigt är jag lättad över att jag närmat mig ett svar som kan förklara mitt beteende. I stycket ovan nämnde jag att nyckelorden för att vara en god pedagog enligt mig handlar om att vara lyhörd och nyfiken på sina elever. Jag står fast vid detta. Varje enskild elev lär in och inhämtar ny kunskap på olika sätt. Min uppgift är att skapa dessa förutsättningar för mina elever att utvecklas. Det är vad jag kan göra. Dock finns elever som av olika anledningar genomgår psyksika processer där drivkraften till inlärning inte riktigt når fram. Här finns jag. Skolan har aldrig varit till för mig. Lärarna nådde aldrig riktigt fram och det är inte deras "fel". De nådde aldrig riktigt fram på grund av min sjukdom som funnits där sedan den dag jag föddes. Sjukdomen gör att min hjärna går på högvarv - jag skulle visuellt kunna förklara den som ett kaos - ett tredje världskrig. Där går inte teori in. Där kan inte ny kunskap inhämtas - jag är för upptagen med mina egna tankar. Så, vem är skolan till för?
Den tredje ingången. Ja, här snuddar jag vid konsten och bildundervisningen i skolan. Enligt Vygotskij (så som jag tolkar det) innehar människan två grundläggande handlingstyper; den ena handlingen innebär att återskapa sådant som redan finns och existerar, den andra handlingen innebär ett kreativt skapande som ger upphov till nya bilder eller handlingar. Erfarenheter från min egna skolgång samt praktikperioder under min utbildning talar för att det är den återskapande handlingen som tar mest utrymme i skolundervisningen av bildämnet. Eleverna ska fokusera på att avbilda perspektiv och studera komposition för att kunna åstadkomma ett återskapande på eget papper. Här kan läraren på ett enkelt sätt hänvisa till vad som är "rätt" och "fel" (vilket på sikt, enligt "red pen mentaly", kan bidra till en felrädsla hos barnet och hämma dess lust att lära). Var finns den andra handlingen? Den KREATIVA handlingen? Den handling där eleven "prövar sina vingar" och utvecklar sin konstnärliga förmåga? Jag är nyfiken på varför bildämnet inte innehar ytterligare fokus på den andra handlingen som Vygotskij behandlar. Konsten präglar samhället och studerar man kursplanen i bild ska eleven kritiskt kunna granska konst i samhället. Hur ska eleven kunna göra det såvida läraren inte öppnar upp för det på lektionstid? Hur förväntas människor kunna studera och kritiskt kunna granska konst när de inte lär HUR de kan göra det under deras tid i skolan? Kommer diskussionen kring konst någonsin på så vis kunna handla om annat än "vad går gränsen för konst"?
/Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)